Jag HATAR att vara förälder.

Men vad jag blir ledsen att läsa detta......varför skaffa barn i första ställa om dom bara är i vägen?

Därför att man inte vet hur trist livet med barn är innan man har några? Eftersom ingen som tycker det är tråkigt någonsin vågar säga det (annat än anonymt på internet) för det är ett sånt tabu?

Fast de flesta har väl erfarit motsatsen när de har svängt ner till matbutiken en sen eftermiddag och mött skrikiga och jobbiga dagisbarn samt deras stressade föräldrar? Sådär tänker jag mig att föräldraskapet är för det mesta..

Inte hela tiden, så deppig är jag ändå inte  Men jag tror på försöka ställa in sig och förbereda sig (så gott det går) på att det värsta kan hända, vare sig det gäller skaffa barn, gifta sig eller andra större livsprojekt. 

Jag måste bara tillägga att jag känner igen tankarna och ibland längtar tills de blir lite äldre, men det är absolut inte synd om mig iaf (som någon skrev). Jag har fått tre friska fina barn som just nu är små och krävande, men de ger tillbaka lika mycket som de tar. Jag vill inte ha ett fessunkit liv i soffan framför TVn eller min man för mig själv hela tiden, jag älskar min möjlighet att få forma tre fina människor och ge de en mysig trivsam barndom att blicka tillbaka på. Jag älskar att ge de upplevelser på bondgårdar mm eller läsa för dem och se de uppslukade av en simpel historia, jag älskar när de kommer in på natten och jag får snusa lite i deras nacke och de somnar på två röda av ren trygghet osv osv osv. Man kan ändå ha dessa tankar som TS och samtidigt inse att man fått den största gåvan i livet och de är värda alla uppoffringar i världen! Lite mycket negativt från vissa här inne och det känner jag inte alls igen mig i.

Tror du inte att det blir trist sen när ni åldras och varken har barn, barnbarn eller barnbarnsbarn? Jag är småbarnsförälder och har ett krävande jobb - likaså min man. Men jag känner ändå inte igen mig, för jag och karln har delat på ansvaret, prioriterat rätt och gjort vad vi kunnat för att må så bra som möjligt. Vi har båda hobbys, prioriterar att köpa hushållsnära tjänster hellre än att lägga såna pengar på meningslösa saker, har båda gått ner i arbetstid, ger varandra sovmorgonar varje helg, dejtar varandra varje vecka (äter t.ex. alltid fredagslunch tillsammans) O.S.V. Livet är kort och värdefullt. När jag tänker på att folk lockas att välja bort barn för att ha mer tid till fritidsintressen o.s.v. blir jag ärligt talat ledsen. Det behöver ju inte vara antingen eller.

"Ibland är det så skönt att vara ensam - men det är inte lika roligt när man är det." -David Shutrick Men... Jag tror inte alls att man behöver bli ensam för att man inte har barn. Jag känner folk som är äldre utan barn och definitivt inte är ensamma och det finns ensamma gamla som har barn. Goda vänner kan vara mer pålitliga än familj för vissa.