Jag HATAR att vara förälder.

Jag tycker inte heller om "barnaktiviteter". I alla fall inte de som räknats upp här och undviker dem så långt det går. Men vi gör mycket tillsammans med barnen ändå. Visst händer det att vi går till lekplatser, djurpark och liknande. Men då ser jag till att ha någon vuxen med barn i samma ålder som mina med. Då leker barnen och vi vuxna kan prata om annat. Det brukar blir ganska trevligt faktiskt. Gör jag något själv med barnen blir det något jag tycker är roligt och hittills har de också haft roligt på allt jag dragit med dem på. Kanske för att de märker att mamma också har roligt. Jag brukar gå på långpromenader i naturen med matsäck. Något jag ofta gjorde innan jag fick barn. Har haft med barnen på vandringar från att de var ca. 8 månder och det har aldrig varit några problem. Min man tycker om att gå på konstmuseer (vilket jag inte har något intresse för) och han tar ofta med barnen och de tycker båda det är roligt att gå med pappa. Sonen delar mitt intresse för hästar, så vi är i stallet tillsammans. Det enda jag tycker är roligt att leka med är lego, så jag och barnen bygger ofta lego tillsammans. För övrigt leker jag inte, inte på barns vis i alla fall.
Sen går småbarnsåren fort. Min 8-åring har bara det senaste året blivit självgående i mycket. Vi kan sova länge på helgerna och han fixar frukost och roar sig själv tills vi vaknar. Han brukar ge lillasyster frukost också och hjälpa henne med tvn. Han leker med kompisar nästan varje dag efter skolan och kommer ibland inte hem förrän till kvällsmaten kl.18. Om bara några år kommer yngre barnet troligtvis att göra det samma och då har jag all tid i världen för mig själv känns det som.
Stökigt och leksaker och matrester under köksbordet hade vi också när barnen var yngre. Men det var en så kort tid och nu har vi inte mer stök än innan barnen kom.
Man behöver inte ge upp sitt liv helt och hållet för barnen.