Jag HATAR att vara förälder.

Jag har också lagt ner min hobby, hatar stök o smuts, saknar spontana biobesök med mannen osv osv. Men, man får helt enkelt inse att det är en kort tid det handlar om och bara gilla läget! När småbarnstiden är över kommer allt det man saknar tillbaka PLUS att man har ytterligare några fina små människor att dela livet med utöver underbara mannen.

Småbarnstiden är tuff men rolig och lärorik, du kommer njuta dubbelt upp av allt du saknar nu om bara en liten liten stund o när du ligger där i sängen i lugn o ro om några år, kanske du saknar en liten bebisnacke att snusa på...

Jag måste bara tillägga att jag känner igen tankarna och ibland längtar tills de blir lite äldre, men det är absolut inte synd om mig iaf (som någon skrev).

Jag har fått tre friska fina barn som just nu är små och krävande, men de ger tillbaka lika mycket som de tar. Jag vill inte ha ett fessunkit liv i soffan framför TVn eller min man för mig själv hela tiden, jag älskar min möjlighet att få forma tre fina människor och ge de en mysig trivsam barndom att blicka tillbaka på. Jag älskar att ge de upplevelser på bondgårdar mm eller läsa för dem och se de uppslukade av en simpel historia, jag älskar när de kommer in på natten och jag får snusa lite i deras nacke och de somnar på två röda av ren trygghet osv osv osv.

Man kan ändå ha dessa tankar som TS och samtidigt inse att man fått den största gåvan i livet och de är värda alla uppoffringar i världen!

Lite mycket negativt från vissa här inne och det känner jag inte alls igen mig i.

Anonym (barnfri) jag dömer ingen som tycker att småbarnslivet är krävande, för det är det. Men däremot så hjälper det inte att bara se det negativa eller vara helt oförmögen att faktiskt se framåt och förstå att det blir annorlunda.

Var dömde du tycker jag? Jag fattar väl (bara genom att läsa denna tråden) att småbarn inte är nåt för alla, och det är fullt förståeligt.