Plupp73 skrev 2013-07-31 07:29:29 följande:
Jag var lärare i 10 år, var ambitiös, omtyckt och tyckte själv om undervisning och barn/ungdomar. Slutade dock efter det att jag själv fått barn pga omöjligheten att dra gränser mellan arbetsliv och privatliv. Jag blev uppringd av föräldrar kvällstid (när jag själv läste sagor för MINA barn, åt middag med MINA barn eller läste läxor med MINA barn), blev stoppad i affären när jag handlade med MIN familj, kunde inte gå ner till stranden och bada med MINA barn utan att någon absolut måste komma och prata om sitt barn i skolan/mitt jobb.
Självklart blev det ohållbart, jag var ju aldrig hemma hos min familj till 100% på min fritid eftersom jag undervisade ca 60 elever/termin, och dessa 60 elever hade 120 föräldrar (minst), och en hel del av dessa hade frågor,funderingar, meddelanden etc som måste delges mig på kvällar och eftermiddagar.
"Mamma" - visserligen tröstar du ett oroligt barn hemma och vill veta alla fakta runt det, men LÄRAREN har också familj och i mitt fall egna barn. Mina barn vill också ha en mamma som lyssnar på dem, lägger dem och pratar om deras dag, förhördem på läxorna. I det här fallet måste du kunna trösta ändå, vänta in nästa dag och ta tag i saken då.
Som sagt, jag valde att sluta och börja om som läkare. I det yrket har man massor av ansvar, men INGEN ringer mig hem på min fritid - och därför får jag vara hemma till 100% på min fritid, och blir inte utbränd.
Du menar alltså att du slutade att vara lärare i stället för att sluta svara i telefon? Märkligt beslut om du frågar mig.
Varför valde du inte att ha ett telefonnummer som inte föräldrarna kände till så hade du inte behövt ge upp hela ditt yrkesliv? Eller var det kanske så att det är bekvämt att skylla på föräldrarna när du valde att sluta som lärare?