Fler som vill ha bebis 2015/2016?

Både ja och nej. Jag gillar mitt jobb men kan inte se att jag kommer jobba med detta för resten av mitt liv. Det är alldeles för tufft. Verkligheten överensstämmer tyvärr sällan med solskenshistorierna man läser i böckerna men samtidigt är det världens bästa jobb när allt funkar och flyter på. (Tänker främst på bra personalantal i förhållande till antalet barn :)

Jo det där med solskenshistorierna känner jag väl till.... Så himla tråkigt faktiskt.. När jag började plugga så tänkte jag att om jag inte kommer vilja jobba med det här i resten av livet så har jag ändå något att falla tillbaka på i framtiden... Jag tänker även lite på hur det blir sen när man har egna barn; lämna mitt barn på fsk för att sen gå och ta hand om andras barn.. Och sen, att ta hand om barn 24 timmar om dygnet... Som ni kanske märker är jag en sån som överanalyserar mycket :P

Jagupplever att det är aldeles för mycket pedagogisk dokumentation och att man som  pedagog spenderar aldeles för lite tid med barnen. Jag verkligen älskar min praktik och är faktiskt lite rädd att hamna på en förskola där jag absolut inte skulle trivas.. Med tanke på att typ 2 av 10 i min klass var nöjda med sina platser...

Här kommer världens segaste svar, men jag har haft mycket i huvudet på sistone! Jag försöker jobba med mig själv och få mig själv att känna glädje för min vän som ska ha barn. Men jag har nog mer eller mindre undvikit att träffa henne ett tag. Känner mig väldigt egoistisk som känner som jag gör men det är inte så enkelt att bara sudda ut sina känslor. 

Jag och min sambo har varit tillsammans i 4 år, vi har gått igenom rätt mycket tillsammans under den här tiden. Vi båda läser samma utbildning, en VÄLDIGT tuff utbildning som har krävt väldigt mycket. Vi har kämpat och stöttat varandra genom ångest och glädje. Sedan mitt i allt blev jag ju gravid också, vilket blev oerhört tufft. Det slutade tyvärr inte med något barn utan blev abort eftersom att han inte kände sig redo (främst ekonomiska skäl). Jag kände också panik över hur allting skulle lösa sig, men jag kunde verkligen inte ta ett beslut..kändes inte som om jag kunde tänka klart. Det är efter det som alla mina tankar har handlat om barn, om att vi ska få känna den där lyckan och längtan tillsammans. Jag borde nog ha gått till kuratorn som de erbjöd, men jag är van att ta mig igenom jobbiga situationer så tänkte att det skulle gå över. En del av smärtan inom mig har nog blivit mindre, men samtidigt så känner jag att det inte är riktigt normalt att fundera så mycket över barn som jag gör. Även om vi inte försöker så går jag runt och hoppas att det ska hända igen. Det blir liksom en besvikelse varje gång mensen kommer trots att vi inte försöker. 

Men när jag ser på min sambo så ser jag den framtida pappan till mina barn och den som jag vill dela mitt liv med. Ett stort problem med min sambo är dock att han inte ser sin framtid som särskilt ljus, han ser inte att han kommer att lyckas med saker utan målar upp en bild framför sig där han bara möter massa motgångar . Detta kan vara påfrestande för mig ibland då jag har en mer positiv bild av framtiden, det kan nästan få mig att tvivla att han känner som han gör. Jag menar hur ska man lyckas med saker om man inte själv tror att det kommer att bli som man vill? 

Hur har du gjort för att hantera dina känslor när människor i din närhet fått barn? Har du pratat med din make om hur du känner då? Om din make vill börja försöka till våren så tycker jag helt ärligt att ni ska börja försöka. Även om inte allting är perfekt så kommer det att ordna sig. Man vet ju inte heller hur lång tid det tar. 

För mig känns det som om det kommer att vara lite upp och ner med jobb de första åren, men jag vill ju inte vänta tills allting är perfekt eftersom att det kan ta så pass lång tid. Jag känner det lite som att ifall jag nu väntar 2-3 år och allting med jobb fortfarande inte har löst sig så är inte väntan någonting värt och i sådana fall kan vi börja försöka redan när vi är färdiga med utbildningen eftersom att det inte gör någon skillnad. Känner du så? Att ni redan hade kunnat börja försöka eftersom att det ändå inte har blivit som du vill? Tror du att du skulle känna en större glädje om allting med jobb var "perfekt" när ni ska ha barn jämfört med om ni skulle ha barn och allting runtomkring inte är precis som du önskar?

Hoppas att allting löser sig för dig så att ni snart kan börja försöka! :) 

Anonym (88:an) Mitt förra svar blev uppenbarligen anonymt men det var jag som skrev :)

Exakt hur jag hanterar dom känslorna vet jag faktiskt inte riktigt. Jag pratar mycket med min man om min längtan och han är införstådd med hur jag känner. Så där har jag insett att jag har haft tur.
Annars så har jag nog tyvärr gjort samma sak som du och undviker det lite till och från. Den senaste tiden har jag dessutom haft ett jobb där jag åker runt till många BVC, MVC osv så där ser jag många barn och magar. Inte så kul alla gånger, men jag försöker att se det som att snart är det min tur. 

att "alla" dessutom pikar mig/oss med kommentarer som  "när kommer barnen då?", "är det inte dags för smått nu?" osv gör inte alltid saken bättre. Att le och säga att "det kommer nog" är inte kul. 

Jag tror inte att det kommer ett perfekt tillfälle. Men samtidigt så vill jag ha någon form av försörjning. Jag förstår inte riktigt hur det fungerar med föräldrapenningen när man är arbetslös. Hittills så har ingen kunnat förklara för mig vilken inkomst det kommer att beräknas på. 

jag håller med dig om att det inte är värt att vänta bara för väntandets skull. Därför har vi satt ett slutdatum för väntandet. Är inte allt ordnat då så får det vara så. Jag blir ju inte yngre heller. även om jag ännu inte är last gammal :P 

Jag håller tummar och tår för att även ni ska få börja verkstaden. :)

Vad skönt att du kan prata med din man om det hela! =) Med tanke på att han också börjar vilja försöka snart så verkar han ju också ha börjat längta. Tänk vilken dröm att få längta tillsammans. Jag förstår att det är lite jobbigt att se massa barn och gravida på jobbet. Men nu är det ju inte länge kvar för dig, så snart är det folk som är avundsjuka på dig istället ;)

Jag har försökt att prata med mina sambo om hur jag känner många gånger och han förstår nog mer eller mindre iaf. Ett tag försökte jag dock tjata till mig ett barn, men det funkade inte särskilt bra (vilket är fullt förståeligt). Men nu pratar jag ofta runtomkring ämnet vilket fungerar mycket bättre (jag är dock lite rädd att jag övertolkar det min sambo säger ibland). Jag är rätt intresserad av namn och tycker om att fundera över namn. Jag har ett pojknamn som jag har fattat tycke för och nämnt förut till min sambo och igår när jag nämnde det så sa min sambo "Jag tycker om det namnet och tror att det skulle passa bra". Sedan kollade vi lite på hus och så igår kväll men det vi drömmer om kommer vi tidigast ha råd med ca 3 år efter utbildningen (om vi båda har jobb och håller en snäv budget). Men då sa jag att det kan nog ta längre tid för jag vill gärna ha barn innan och då sa han ja en baby bryr sig ju inte så mycket om var den bor, så vi kan nog nöja oss med en lite större lägenhet till att börja med. 

Jag önskar verkligen att jag fick en månad när vi ska börja försöka, jag tror faktiskt att det skulle kännas mycket enklare då. Men jag ska gå in i min lilla bubbla och fokusera på att skriva klart examensarbetet så fort som möjlig och sedan ska jag fixa jobb fort som bara den för när det är löst så tror jag nog att det närmar sig. Kanske kan vi börja försöka "redan" till våren..hoppas kan man ju iaf :) 

Måste vara jobbigt att få pikar om att det är "dax". Även om folk säger det i välmening kan det bli så himla tokigt, både för den som längtar och för den som redan försöker. Vi har dock aldrig fått någon sådan kommentar, inte så konstigt då alla förväntar sig att vi ska ägna några år åt karriär när vi är färdiga. 

Angående föräldrapenning när man är arbetslös så beror det lite på. Generellt gäller  att du ska ha jobbat i 8 månader för att du ska få en föräldrapenning som baseras på din inkomst från första dagen som du tar ut föräldrapenning. Om du arbetat i 6 månader så kommer du att få den lägsta föräldrapenningen de första 180 dagarna och sedan föräldrapenning baserad på din inkomst. Om man blir arbetslös kan man ändå ha rätt till en föräldrapenning baserad på sin tidigare inkomst om man skyddat den, dvs. anmält sig på arbetsförmedlingen inom tre månader och aktivt sökt arbete. Så om du arbetade i 8 månader innan du blev arbetslös och sedan anmälde dig till arbetsförmedlingen så har du rätt till en föräldrapenning som baseras på den lönen som du hade. 

Om du exempelvis börjar på ett arbete och får en tillsvidareanställning men bara hinner arbeta 4 månader innan barnet föds så har du ändå möjlighet att få en föräldrapenning baserad på din inkomst efter 180 dagar. Alltså om avsikten är att man ska arbeta i minst 6 månader så har man rätt att få föräldrapenning baserad på den inkomsten även om man inte hinner arbeta i 6 månader. Men då blir det det alltså den lägsta föräldrapenningen under de första 180 dagarna. 

Jag vet inte om jag lyckades förklara tydligt men det finns alltså tre olika alternativ:

1. Arbetat i 8 månader - föräldrapenning baserad på din inkomst från första dagen
2. Arbetat i 6 månader - föräldrapenning baserad på din inkomst efter 180 dagar
3. Inte arbetat i 6 månader men avsikt att arbeta i 6 månader - föräldrapenning baserad på din inkomst efter 180 dagar (Hur bedömningen av avsikten närmare görs kan jag inte riktigt svara på men jag antar att det handlar om att man ska ha en tjänst som har en anställningstid som löper i minst 6 månader). 

Så det bästa är ju helt klart om man hinner arbeta i 8 månader innan barnet föds för i annat fall får man ändå den lägsta föräldrapenningen under de första 180 dagarna. Men om man har en partner som arbetar behöver det ju inte vara en katastrof att få så pass låg föräldrapenning de första månaderna. Men jag tänker lite som du också att man vill ha en vettig inkomst innan man skaffar barn, för det är klart att det underlättar. 

Lägenhet är inte helt fel den första tiden. När dom är riktigt små så spelar det inte så stor roll. Men vi drömmer också om hus med trädgård som barn och hund kan leka i. :) 

I början så pratade vi ganska mycket runt omkring familj osv. Efter hand så blev det mer och mer konkret. 
Namn tycker jag är kul. Jag tycker om äldre "svenska" namn. Kan komma på hur många flicknamn som helst, men pojknamn är svårare. :p

Är det slutspurten på studierna nu? Hur ser arbetsmarknaden ut sedan när ni är klara?

För mig så ser situationen med jobb ut så här. Jag har jobbat på samma företag i fem år. Men i våras så blev jag uppsagd eftersom företaget gick i konkurs. Jag anmälde mig till ams första dagen och efter 15 dagar fick jag ett vikariat (med mycket lägre lön än min gamla lön, men lite mer än a-kassan) som jag jobbat på fram tills nu.
Så frågan är egentligen om det kommer att baseras på den lönen jag får på vikariatet eller på min gamla? 

Helt sjukt att tänka att om ett år så kanske jag inte äter ppiller längre ! :D 

Har haft så sjukt mycket att tänka på den senaste tiden att det har helt flugit förbi! :)Hoppas innerligt på en 2016 bebis... Känner bara "skitsamma" med jobb sen... Jag vet ju att jag kommer bli garanterad jobb efter utbildningen..

Ja, tiden går bra mycke fortare när man har annat att tänka på :)

Håller tummarna för 2016 bebis för er :)

Här är de bestämt att ja slutar med P-plåster när de tar slut om 4 veckor :) då skyddar vi oss på annat sätt fram tills de är dax att sätta igång :)

Snart borde ja dessutom få reda på om ja blir utan jobb nästa sommar oxå.

Skönt att du känner att det är ganska kort tid kvar! Själv börjar jag känna mig vansinnigt otålig - vi ska börja så fort min man får ett annat jobb, förhoppningsvis runt årskiftet så kanske barnet hinner födas nästa höst om man lyckas snabbt, men annars hoppas vi att han får jobb senast april nästa år så man kan satsa på att få barn 2016. Oftast tycker jag tiden går snabbt och det tycker jag t ex på jobbet, men i privatlivet händer det ingenting alls nu känns det som, blir SÅ otålig!