Fler som vill ha bebis 2015/2016?

Här är en till som längtar! Har två barn sen innan, en son född sept 11 och en dotter född april 13 men längtar redan efter en till :) vi ska gifta oss i maj 2015 så det blir inte verkstad förrän efter bröllopet men förhoppningsvis blir det bebis 2016 :)

Då var dagen här, när en av mina närmsta vänner ska ha barn. Jag blir arg på mig själv över min reaktion. Jag "spelade" självklart glad men innerst inne ville jag stänga in mig på toa och gråta. Jag är helt medveten om att vad som händer henne inte påverkar mig och gör det till ett bättre tillfälle för mig. Men jag känner mig helt förkrossad. 

Jag berättade för min sambo via sms, då jag inte var hemma och han sa inte så mycket. Sedan när jag kom hem från jobbet så vet jag att han märkte på mig att allt inte är som det ska men ändå säger han ingenting. Jag önskar att han bara kunde fråga hur det känns för mig (vet att det låter egoistiskt) men han vet ju hur jag känner.  Men inte ett ord, han förstår mig inte. I helgen frågade jag när han tror att han är redo och han säger då kanske när han är 30 - alltså om 5 år. Jag blev arg och det hela spårade ut i ett bråk (men han förstår inte vad jag blev arg över). Jag känner helt ärligt att om det är så han känner, alltså att han vill vänta 5 år så kommer inte jag att vänta på honom. Även om jag älskar honom så klarar jag inte det.

Sedan har han sagt vid ett tidigare tillfälle att det här med barn blir säkert som du vill. Men det är ju inte så jag vill ha det, jag vill att vi ska vilja. Så allting känns bara skit just nu. Tidigare har det låtit mycket "bättre". Men just nu känns mitt liv bara sämst.

Jag vet inte vad jag vill att någon ska svara på det här..

Jag kan förställa mig hur du känner dig dagg03. Nu vet jag inte hur länge ni haft ett förhållande och var i förhållandet ni befinner er. 

Men för oss så var det exakt så här för några år sedan.
Vi var fortfarande ganska "nya" i relationen. Bara några år som officiellt par. Då sa min man som då var min sambo att han ville ha barn när han va 30. Jag har alltid vetat att jag vill ha barn innan jag är 30 (jag är ett år äldre än honom). Men tiden gick, jag längtade inte mindre för det. Folk runt omkring mig började få barn och jag blev nog till och från ganska butter. 

Nu några år senare så är vi gifta. mitt yrkesliv är det ingen ordning på alls för tillfället och min man funderar på att byta jobb igen. Kanske måste vi flytta från vårar underbara boende. Jag hoppas just nu att allt ska hinna lösa sig innan våren. För min man överraskade mig med att själv säga att han vill börja försöka till våren. Jag hoppas på det, men samtidigt så bävar jag inför hur det är då. Kommer det gå? eller kommer jag att bli besviken igen?
Kort sagt så kan man säga att saker och ting förändrar sig hela tiden. Ta inga förhastade slutsatser. Allt kommer att lösa sig tillslut för oss alla hoppas jag. Jag tror på oss längtande och trånande.

Hej igen brudar
Jag känner att det är dags att skriva av mig lite.. Vi slutade som sagt att försöka bli gravida efter ca ett halvårs försökande: Sambon kom till en punkt då han tyckte att det egentligen är bättre att vi väntar då jag har två år kvar på min utbildning. Jag accepterar att han känner så och håller delvis med honom med att våra förutsättningar ekonomiskt kommer se mycket bättre ut då, men jag har ju fortfarande en stark önskan om att bilda familj redan nu. Dessutom pratade vi lite löst om förlovning och bröllop.. 
Det som jag nojjar lite över är att jag helst inte vill vara gravid när jag går ut skolan.. jag vill hitta ett bra jobb, jobba upp en bra mammapeng och jag vill dessutom inte "börja jobba och sen efter ett halvår pausa för att vara mammaledig....) Jag vet att det låter urdumt men behöver lite pepp... Vi vill ju som sagt gifta oss, bygga hus och försöka skaffa barn inom fem år.... kan ni ge lite feedback på hur det låter?

Längtan:

Förstår lite grann hur du känner. Vi har också valt att göra allt i "rätt" ordning dvs utbildning, förlovning, giftermål, jobb, sparande, barn. Hus kommer vi inte köpa förrän efter föräldraledigheten för vi tycker det är onödigt att börja bo dyrare när man får mindre pengar att röra sig med. Nu har vi kommit till näst sista punkten dvs vi sparar som galningar för att ha sparat klart till hus innan det blir bebis, för att kunna känna oss lugna i att vi sedan kan börja titta på hus när vi vill efter vi fått barn.

Min barnlängtan har gått i vågor så jag ska inte säga att jag helt förstår hur du känner men jag kan säga att sett i perspektivet att vi började prata om barn i samband med vår förlovning för tre år sedan så känns det bra att jag inte blev gravid då för vi har MYCKET bättre förutsättningar nu. Båda har utbildning, jag har fast jobb, vi har stort sparande. Det sista vi väntar på för att börja försöka är ett annat jobb för min man. Det som känns jobbigt där är att vi inte har några garantier om hur länge det dröjer, men vi hoppas att han får en plats inom ett år. Vi hade ju ställt in oss på att börja i april nästa år eller helst redan vid årskiftet 2014/2015 men nu vet vi inte och det är frustrerande. Dock är det för oss precis som för dig så att vi har investerat tid i långa utbildningar och då känner vi båda att det är bäst att vänta med barn till utbildningen gett jobb och man kan visa framfötterna ett tag. Det räcker ju att man jobbar ca ett halvår- år innan man blir gravid för då hinner man ju ändå jobba över ett år innan man går hem, även om det i vissa jobb är smartare att jobba 2-3 år om man behöver "bevisa sig kompetent" innan man försvinner. Beror ju på lite vilket yrke du har men du tänker rätt att det är bäst att jobba in sig ett tag .

Även om det såklart är bra att vänta tills saker är mer stabila så tror jag ändå man inte ska vara för försiktig. Det kommer aldrig bli ett perfekt tillfälle och även om man hittar " det bästa" tillfället att skaffa barn så är det inget som säger att du kommer bli gravid direkt? Stressa inte men vänta inte för länge heller säger jag! Och om du ska bli fsklärare kommer du inte ha svårt att få jobb :) det är jag med btw :)

Hehe jo men precis! Jag tror inte heller att det finns ett "perfekt tillfälle"... :)
Vad roligt, trivs du med jobbet? Jag har aldrig jobbat som det innan utan har bara varit på min praktik och fått känna på jobbet, vilket jag hittills tokälskar! :) Nu hoppas jag bara att dessa två år ska gå fort så jag kan börja jobba, tjäna pengar, bli gravid och bygga hus :P