Wench85 skrev 2013-05-21 08:37:44 följande:
Jag tycker att det är jättesvårt.
Jag fattar ju att jag är feminist. Men jag vill/vågar/kan inte titulera mig så.
* Jag blir arg på att vården utgår från män, att forskningen fokuserar på män, att mäns sjukdomar prioriteras. På mitt universitet fanns det på en vårdutbildning fram tills för bara ett par år sen en kursbok som sa att människan har cirka 5-6 litet blod, förutom kvinnor och barn som har mindre. Klockrent exempel på att mannen är norm.
* Mannen är ju alltid norm. Sjukdomar och kvinnosjukdomar. Chefer och kvinnliga chefer. Allmän rösträtt och kvinnlig rösträtt. Rockband och tjejband. Tre kronor och damkronorna...
* Jag blir arg på att kvinnors utseende alltid ska vara deras viktigaste egenskap, hur kompetenta de än är. I ESC kallade Saade Petra Mede för milf när hon lett ESC ensam helt fantastiskt väl. iIte kan jag tänkande mig att en man som gjort en jättepreststion skulle reduceras till sitt utseende istället för att få kommentera prestationen. Ta... ex Fredrik Pettersson som satte avgörande straffen i hockeykvartsfinalen skulle intervjuas direkt efteråt med en kommentar om hur sexig han var när han spelade.
* jag blir förbannad på råd till kvinnor och flickor om hur de ska undvika att bli våldtagna genom att begränsa sitt livsutrymme. Som om problemet är korta kjolar snarare än våldtäktsmän.
* jag blir irriterad när vänner och släktingar förutsätter att mina barn ska bli heterosexuella och redan nu försöker leda in dem i könsroller med kommentarer, leksaker och liknande. Det kommer de väl då lära ändå av skola, media osv.
* jag blir upprörd när jag hade föräldragruppsträff på BVC när barnen var ca 3 mån och både jag och maken var med och BVC-sköterskan sa att jag ju "redan har börjat jobba och huuuur är det?" så att jag plötsligt kände mig som en felplacerad alien som gjorde nåt fel. Jag tvivlar på att pappor bemöts så.
Och så vidare.
Jag ser massa problem och fel.
Jag tror inte att det handlar om enskilda individer, utan om strukturer.
Jag vill att det ska vara annorlunda.
Jag försöker i det lilla ändra på det.
Men jag kallar mig inte feminist.
Jag orkar inte, vågar inte, vet inte tillräckligt, känns det som.
Men jag är väl det, även om jag inte definierat mig så.
Eller?
Är jag feminist?
Det är en definitionsfråga.
Om det rätta ordet att beskriva att man strävar efter att kvinnor och män i möjligaste mån* skall ha samma rättigheter, skyldigheter (glöm inte bort skyldigheter, som värnplikt) och möjligheter, så då är man ju feminist om man tycker så, vilket de flesta gör.
Ordet feminist i sig förråder dock att det finns någonting annat som det handlar om. Enligt både feminister här, i media och enligt exempelvis Gemzöe, vars bok är kurslitteratur ingår också i att vara feminist ett antagande om att kvinnor är ensidigt förfördelade och att detta är resultatet av en struktur som medvetet diskriminerar kvinnor för mäns vinning. Även negativa utfall för män förklaras med denna konspirationsteori som går under namnet patriarkatsteori.
Vad många ser och hör om feminism är dock hysteriska professionella offer som gnäller över skitsaker. Trafikskyltar, färger på barnkläder, popsånger.
Många, som har tillräcklig begåvning att inte okritiskt svälja patriarkatsteorin rakt av upplever också att det finns ett logiskt felsteg i att vara för jämställdhet mellan
två kön genom att ensidigt arbeta endast med sådant som skall förbättra för det
ena. En normalt funtad och någorlunda kritisk person inser att detta tyder på en dogmatisk övertygelse, bristande intellektuell förmåga eller en agenda som inte alls är för jämställdhet.
* Jag och de flesta andra menar här att kvinnor, i egenskap av innehavaren av livmodern själv måste få besluta om abort.
