Pco, progesterall och Provera..?!

Heej!
Idag har jag äntligen fått hämta ut mina pergotime. :)
Längtar innerligt till att få börja nu.. Jag är på dag 33idag och ingen mens. Så ska starta Pergo snart. Måste vänta tills nästa onsdag för att alla piller ska falla sig in bäst med privatlivet. (hur min man reser osv)

Så om jag har allt rätt så börjar nästa onsdag den 24april. Och får mens (som jag har haft alla andra gånger) dag 12, den 8maj startar jag Pergo. Dag 5 slutar jag, 13maj. Och antar att jag räknar från första dagen jag tog pergotime,Den 8 då. Fram till och med ca 12-14 dagar då jag ska till läkaren för att kolla ägglossning. Så runt den 20-21maj borde vara mina gulddagar om jag har rätt? :)

Så hoppas hoppas hoppas.

Hur ser era dagar ut nu framöver? :)

     

Anninha:

Jag läste en gång till det riktigt bra meddelandet som du skrev om hur allt går till med Pergotime osv. Det känns som att denna dosen man tar nu är ganska så svag? Jag har läst runt lite på andra och det verkar "hyffsat svårt" att lyckas första gången. 
Jag märker på min läkare att han gärna undviker att "hjälpa till för mycket" Han tycker att kroppen ska ha sin gång. Så jag undrar om man skulle kunna ta tex 75mg utan att det faktiskt orsakar något problem? Om du förstår vad jag menar?

Hur går det för dig nu med allt?
:)     
 

Jag och min sambo var hos läkaren idag, för början av utredning. Fick pergotime utskrivit, glad! Men ska inte börja ta dom förens om 2,5 vecka ungefär.. Så den eviga väntan kan börja igen. Men det känns ändå bra att få hjälp och att sambon var med :) Hoppas ni prickar in dina gulddagar barnkäär :), Tänkte på det, att chansen/risken att få tvillingar eller fler ökar ju med pergotime. Hur känner ni inför det?

Var på vul idag och det gick inte alls bra tyvärr. Av någon anledning har det plötsligt inte fungerat den här gången, trots samma dos gett ägglossning de senaste tre gångerna. Den här gången hade inte äggblåsorna växt som de skulle. Jag var inte beredd på att det kunde ske, känns rätt hopplöst just nu. Vi kan inte göra något mer den här kuren så nu kommer det inte ske något på länge här. Nästa gång ska jag få injektioner men jag vet inte när det kommer bli för jag har en del resor inplanerade och allt måste passa.

Barnkäär, jag tror inte det gör så jättestor skillnad. Men det är ju rätt oberäkneligt. Själv fick jag ingen äl av 50 mg och inte heller av 75. Men vissa är ju känsliga och får för många äggblåsor och får inte ens försöka. Och pergon har vissa negativa biverkningar som att livmoderslemhinnan blir tunnare, så därför vill man bara ta lägsta nödvändiga dos. NonnoE, jag tänkte på det där med tvillingar i början men just nu känns ju det som det minsta problemet. Skulle bli glad för tvillingar med tanke på hur utdraget det här har blivit. Hur som helst, gör man vul så kan man ju se hur många äggblåsor det är, jag har aldrig haft mer än en.

Stort lycka till till er båda två! Ni får berätta hur det går.

NonnoE Ni fick det också nu då. Härligt att börja. Jag börjar ju inte äta mina Pergo förrens den 8maj. Så det är ju ca 3 v kvar. Är ju ett tag men det är iaf en början. :) Jag är mest nervös inför att bli besviken om det inte går vägen eftersom det känns lite som att det e nu det gäller. Men man får ju helt enkelt bara testa och se. Vi har också tänkt på det med tvillingar och min vi båda känner nog att visst det är ju sällan en enkel resa med 2st enligt mammorna. Men samtidigt otroligt annorlunda och häftigt. Lite läskig tanke är det allt det ska jag erkänna. Men efter en sån längtan skulle jag aldrig välja annat än att bara gråta av glädje den dagen vad det än blir :)
Har ni undersökt om det är något fel med din karl? Min läkare ställde mig frågan nu om vi hade gjort det. Han kommer aldrig ihåg en. Så sa han att det ska vi nog göra snart om det inte funkar på mig allt då.
   

Anninha
Nej va tråkigt att det blev så denna gången. Förstår din känsla om hopplöst eftersom det har funkat andra gångerna. Men då börjar ni med Injektioner nu då? Går man tillväga på samma sätt här som med Pergo? Jag förstår det där med datumen.. Min karl reser i jobbet och är iväg ca 1v i månaden, ibland minder men det är ju inte lätt nu när man ska få in alla datum hos läkaren.. 
Har ni stannat lite nu då el har ni bokat in något nytt? 

Min sambos syster har haft problem med att bli gravida i 3år och gjort en hel del olika försök. Till sist så köpte dom bidrottninggelé till henne och zink till hennes kille. Och då blev dom gravida. Kan ju verkligen ha andra orsaker till att det funkade men det va lite komiskt. För då hade dom lagt alla behandlingar på is. Efter alla provrörsbefruktningar osv.  Man vet aldrig.. :)

Ja vi reser båda en hel del. Min pojkvän i jobbet och jag med, jag har dock ett slags frilansjobb så jag kan anpassa mig lite mer medan han inte alltid kan bestämma själv. Så det påverkar rätt mycket, håller jämt på att räkna datum.

Vi ska också gifta oss i sommar, vilket såklart är väldigt roligt. Men jag börjar fundera lite nu på om jag vill pausa och fortsätta efter bröllopet. Det är ungefär två månader kvar och jag kommer vara borta lite i maj, så vi skulle hinna med en omgång till med injektioner och det kommer bli relativt nära bröllopet. Förra omgången kände jag mig så orolig och ledsen perioden mellan ägglossningen och mensen, hade någon slags extrem pms och bara grät. Visserligen ser det ut som vi har marginal så jag skulle hinna få mensen innan bröllopet, men även veckorna innan med förberedeler och nervositet är ju en tid när man vill vara i balans.

Samtidigt är allt jag vill att bli gravid och känner mig mer och mer stressad. Är 33 år och vi har hållit på med det här så länge nu. Eller ja, det känns länge, ett år har gått sedan jag kontaktade första läkaren. Min pojkvän säger att jag får bestämma och han förstår om jag tycker det är jobbigt och vill vänta då det är min kropp som påverkas så mycket, men jag vet att han tycker vi ska försöka en gång till om jag säger att det är ok. I så fall måste ska jag börja ta tabletterna för att framkalla mens om två veckor ungefär, så jag har lite tid att fundera i alla fall. Och det är som sagt sprutor som gäller då, jag har fått recept på allt så det är bara upp till mig att bestämma när jag vill börja. Man tar injektioner istället för tabletter helt enkelt, man får göra det själv hemma så lite läskigt... En tunn liten nål som man ska sticka i magen. Och så måste man kolla noga med vul då de är väldigt effektiva och man inte vill överstimulera.

Har också hört mycket om naturläkemedel som fungerar när inget annat gör det. Men har även hört många där det plötsligt funkar när man slutar med behandlingarna, även utan naturläkemedel. Min läkare påpekade även det att jag i teorin ju faktiskt skulle kunna få en spontan ägglossning men det är inget jag tror särskilt mycket på. Är också lite rädd för att experimentera för mycket med tillskott. Men jag kanske borde prova...

(Långt inlägg, hoppas ni orkar läsa om alla mina bekymmer...)

Anninha:
Usch, vad tråkigt att det inte funkade..och konstigt :/
Förstår hopplöshets känslan..När man äntlgen får hjälp och tror det ska funka.
Men vad roligt att ni ska gifta er!! Vill jag med göra ;)
Men jag hade nog med varit förrvirrad, som sagt man vill ju lägga all energi och tankar på bröllopet som man har sett fram emot så länge. Men som sagt barnlängtan är stor, och då tar det såklart ännu längre tid.
Det är riktigt skit att man bara har en chans i månaden! :/
Ingen fara alls med långa inlägg, tycker det är skönt att skriva av sig!

Ja, det ska bli skönt att äntligen börja med pergo. Men fick också lägsta dosen nu första gången, men hoppas det räcker. Är också rädd att jag ska bli besviken och att det inte ska funka. Nu har man fått kämpa länge med att bara få pergo, och har tänkt: att får jag bara det som kommer det funka sen och allt kommer bli bra.
Men inser nu att så är det verkligen inte alls säkert att det blir. Men äter ftf mina provera, och min läkare säger att det är bra och ett bra tecken att jag reagera så bra på det, så alltid nåt.
Ja, vi sa med det m tvillingar.. att det blir säkert dubbelt så jobbigt men också dubbel glädje isåfall. Och nu vill vi bara att det ska funka, så kommer bli sååå glad vilket som.
Min sambo var och lämnade sitt prov för test idag, så hoppas och tror att allt är bra med honom! men man vet ju aldrig..

Vad gjorde bidrottninggelén och zinken? Har jag inte läst om någonstans ;)

Ja det känns bättre när man får skriva av sig lite, och få stöd från andra som har liknande bekymmer! Jag har två väninnor som vet om allt, och min mamma och syster, men det känns som de inte riktigt kan förstå eftersom de aldrig varit i samma situation. Ena väninnan har två barn som hon fick snabbt på raken (efter ett tidigt missfall), andra ska också gifta sig i sommar och ska börja försöka efter det, men hon har inga tecken på att något skulle vara fel.

Min syster tycker bara att jag ska vara glad och inte tänka på detta före och under bröllopet, och alltså att jag ska vänta. Men det är ju inte så att jag slutar tänka på det bara för att vi inte försöker... Klart, om jag skulle bli gravid precis innan skulle jag fortfarande oroa mig, dessutom finns det ju risk för att det blir tidigt missfall i samband med bröllopet. Men tänk att få gifta sig och samtidigt ha den fina hemligheten! Och få vara gravid i sommar. Tror jag lutar åt ett försök till i alla fall, till slutet av maj blir det då.

Men det blir i alla fall ingen graviditet till möhippan, min syster organiserar den och tyckte det blir lite trist om jag inte kan dricka. Så det får jag se som något positivt, jag kan festa nu på både min egen om min väninnas möhippa i maj :).

Hoppas det fungerar för er med pergon. Tror nog det är svårt att komma runt det där att börja med lägsta dosen, så brukar man altid göra vad jag har hört. Men det kan ju mycket väl funka med 50 mg!

Anninha:

Jag håller men det känns som att dom runt omkring inte riktigt är med på vad man känner. Visst man kan inte klandra dom eftersom dom inte är i samma sits. Men jag hade önskat många gånger att man istället mer el mindre får höra att "jag förstår att det kan vara väldigt jobbigt och jag ska försöka hjälpa dig så gott jag kan" I stället för "Ja men det ordnar sig, det finns så mycket hjälp nu för tiden." "Det blir ni när det är menat"
Det hjälper inte mig i mitt läge kan jag säga iaf :)

Jag funderarr lite på hur jag hade gjort i din situation, men giftemålet osv. Risken är ju att om det tyvärr inte går vägen att man blir väldigt deprimerad? Och då är frågan hur väl känner du dig själv där. :) Vad tror du att du skulle göra? Kan du glädjas av din man och ni för den stunden och känna att det är vi nu. Och vi tar nästa försök när vi har gjort detta.
Det viktiga i allt detta är att inte glömma bort sin man. (jag gjorde det,men har sån tur att han är en väldigt förstående man.) Så mycket kan ändras runtomkring om man inte ser varandra. Jag vet som sagt att min kille älskar mig för den jag är och hur jag än är men det jag menar är att man ska tänka på det som känns bäst för dig efterdom det påverkar båda.
Bröllop är ju en väldigt stor grej som kommer att göra dig glad även om du är nere. Man får peppa sig själv lite bara, Jag hade nog testat en gång till. Men bara om jag kände mig mentalt förberedd. :)
Jag tror att du kommer att göra rätt. :)

Vad läskigt att få ta sprutorna själv.. Men det funkar bra då?
Jag ska inte ta dubbeldos av något själv. Men man känner sig så hjälplös när man inte har rätt doktor som hjälper en. Tanken slår ju en eftersom han tar allt så varligt. :)

NonnoE:

Din läkare säger att du svarar bra på Provera, hur menar hon då? Får du mens på dom första dagarna?
Hur kom det på tal att ni ska kolla killen osv nu? Är det för att ni har försökt så länge? Jag har hört att efter 6mån ska man få göra en remis. Men jag är på snart 9mån och har inte fått någon hjälp alls. Känns segt detta faktiskt!!
Anledningen till att ja undrar är att jag inte riktigt känner som jag skrev här uppe att min läkare hjälper mig tillräckligt. Ska försöka byta nu men det är svårt att få tider. 

Jag vet inte alls vad det gjorde mot dom.Men dom hade försökt så länge. Och dom gav aldrig direkt upp utan mer att när svaret blev nej så testade dom hälsokost. Tabletterna i sig ska väl stimulera rätt saker i kroppen o få någon balans kan ja tänka mig. Jag är väldigt skeptisk till sånt. Men om jag hamnar i samma läge så varför inte? Det är ju trots allt hälsokost och inga droger. :)     
 

Barnkäär, tack för dina ord! Förstår precis vad du menar, man får mest höra: 'upp med hakan, det ordnar sig, du som har det så bra, finns andra som har det mycket värre'. Jag känner en person litegrann som har varit i samma situation för fem år sedan. Hon har pco och pergon fungerade inte, sedan blev hon till slut gravid efter lång tid och olika behandlingar, men barnet dog i magen i nionde månaden. Så likt vår situation, men värre, då jag ändå blev gravid rätt snabbt med pergon och bara var i början av fjärde månaden när vi avbröt. De orkade försöka igen och nu har de två små underbart söta döttrar. Igår ringde jag henne, vi känner inte varandra så väl egentligen men det kändes bra att prata med någon som vet exakt vad man går igenom. Och bara få höra, ja det är hemskt att gå igenom och man får klamra sig fast vid hoppet så gott det går. Bara bestämma sig att man inte ska ge upp. Hon är den enda som sagt att hon tycker jag är ovanligt positiv med tanke på situationen och att det är bra, alla andra säger bara var inte så deppig nu.

Känner också att jag inte alltid är så mot min pojkvän som jag skulle vilja, jag är väldigt ofta ledsen och tycker synd om mig själv, vilket går ut över honom. Tex om han har någon krämpa som jag inte tycker är något mot vad jag har gått igenom med min kropp med aborten och allt så kan jag göra någon kommentar om det, och kommer inte på hur otrevligt det låter förrän det är för sent. Han är som tur är väldigt tålmodig...

Jag måste i vilket fall vänta drygt två veckor innan jag börjar med proveran så jag har lite tid att fundera. Om vi hoppar över det här blir det nästan tre månader till nästa försök och det känns väldigt länge. Den tjejen jag pratade med igår som gjort samma sak sa att det inte direkt är en idealisk behandling att göra precis innan ett bröllop. Men hon förstår också om jag inte vill vänta, och i så fall är det bara att vara beredd på att det kan bli jobbigt men helt enkelt bestämma sig för att behandlingen och önskan att få ett barn går före allt annat.

Får se hur jag känner mig fram tills dess, vill bara göra det om jag känner att jag är i balans till att börja med i alla fall. Om vi bestämmer oss för att göra det får jag ställa in mig helt på att det är en testomgång, att det kommer vara jobbigt med medicineringen och alla koller. Vara helt beredd på att det inte blir någon graviditet direkt och att det blir några tomma omgångar, så den första är bara en av dem. Och sedan ändå klara av att lägga allt åt sidan till bröllopet och kunna njuta av stunden. Blir det inget så får jag veta det innan bröllopet så då kan jag ju i alla fall dricka champagne :).

Ja man tar alltså sprutorna själv hemma, i magen där det sitter lite fett :). Tror jag kommer klara det även om det låter jobbigt. Har aldrig gjort injektioner på mig själv så jag vet inte hur det är. Ovitrellsprutan är väl lite liknande, min läkare gjorde det på mig båda gångerna men det kändes inte alls. Nålen är så tunn. Så jag hoppas det är samma, man får vänja sig och det är bara ett svagt stick som känns.

Står du i kö hos någon annan läkare nu barnkäär? Har du hittat någon specialist som är inriktad den här typen av problem? Jobbigt att behöva vänta så länge och känna att läkaren inte gör allt för en.