bf oktober 2013???

Jag har inskrivning imorrn. Ska fråga om KUB då men tror inte att jag kommer få det då jag är under 35. Men man kan ju alltid hoppas. Jag har varit helt sänkt sen i söndags, feber och något som satt sig på luftvägarna men nu börjar jag piggna till. Från att kunna äta hela tiden till att inte ha någon aptit alls.

Sambon vill verkligen vänta till v 12 med att berätta för sina föräldrar och då har jag oxå väntat med att berätta för min släkt (bortsett från mina småsyskon och min bästa vän samt chefen).

Jag har inte fått större mage än men längtar lite faktiskt. Saknade magen när dottern hade gjort entré.

Appropå att berätta om graviditeten, jag tänkte försöka hitta örngott som det står Farmor/Farfar på och ge till sambons föräldrar. Vad tror ni om det? Mina föräldrar har tyvärr gått bort men om mamma hade varit i livet så hade hon bara behövt titta på mig för att veta det. Hon kände mig innan och utantill.

Någon som känt första rörelsen/sparken i magen? Tror mig känt något för 2dagar sen och igår, måste varit inbillning, är bara i vecka 12+3

Jag är bara i v 11 men känner lite smårörelser. Sen om det är fosterrörelser eller tarmarna vet jag inte. Men det känns likadant som det gjorde med dottern.

Då har även jag varit på inskrivning. Vilket gick bra. Min BM är toppen. Väldigt rak och ärlig, vilket jag uppskattar. Jag ska fundera lite till kring KUB och ringa henne senast måndag om jag vill göra det. Velar lite fram och tillbaka. Måste läsa på lite mer tillsammans med sambon innan vi bestämmer oss.

Tog upp min "förlossningsrädsla" som egentligen inte har med förlossningen att göra. Jag tyckte att själva förlossningen var "piece of cake" men tiden efteråt var hemsk och får nästan ångest när jag tänker på det. Jag sprack, inte speciellt mycket och det syddes ju så det var inga problem men jag fick en bristning som inte syddes. Den kände jag av i ett års tid. Var även tvungen att stå i duschen varje gång jag skulle kissa de första sex veckorna och kunde inte sitta ner normalt på åtta veckor. Jag ska iaf få en remiss till specialistmödravården för att få träffa en läkare där och diskutera lite kring det hela. På ett sätt skulle jag vilja få kejsarsnitt men samtidigt var det en helt fantastisk grej att föda ett barn så jag är lite kluven.
Någon av er som har gjort kejsarsnitt tidigare eller någon som oxå funderar på det?

Någon av er som har fått tid för RUL än?

Jag ska på rul 15maj då är jag i vecka 19-20
Ser fram emot första titten på bebisen och förhoppningsvis höra att allt är bra samt veta vilket kön det blir

Gjorde KUB test igår. Fick se lillskrutten för första gången. Hen vinkade och sparkade och försökte slingra sig undan ultraljudet och hjärtat slog starkt. Då kom det en tår av lättnad kan jag säga. Sonen var med och när han såg bilden på bebisen på skärmen sa han "titta ett spöke". Ja så kan man ju också se det...

Allt såg bra ut och nu avvaktar vi bara beskeden ang blodprovet så vet vi säkert sen.  

Jag kunde svära på att jag kände den röra sig i går kväll. Det känns tidigt men nu vet man ju lite mer vad man ska känna efter.... 

RUL på torsdag och vi längtar som tokar :)

Då bekräftades mina misstankar.
Jag har tyvärr fått ett missfall.

skrev  här inne för några veckor sen om bruna flytningar.. vilket enligt barnmorskan var vanligt och inget att oroa sig över...men jag hade ändå en känsla. jag kunde inte riktigt glädjas åt min graviditet. vi berättade bara för de närmsta, men inte för någon annan, då jag kände att jag ljög när jag sa "vet du, jag är gravid"..nä, det kändes fel.
och i måndags tog jag tag i saken ( 10+1) och åkte in till KK för att kolla upp om bebisen levde..

blev vaginalt ultraljud och första kommentaren av läkaren var - "Är du säker på din graviditetsvecka? för jag ser inget foster"      
min första reaktion va  - VA?! vaddå inget foster.. jag har ju testat positivt 100ggr och där har inte kommit ut nåt. 

men jo, tillslut hittade han nåt litet som var hela 4mm stort. och utan liv.

känner mig väldigt lurad av min egen kropp, som gått i så många veckor och ändå trott att man va gravid, och så blev bara bebisen max 5v. eller ja, bebis och bebis. märkligt att man kan gå och få större och spändare mage, enormt illamående och en trötthet som gör att man smäller av.
men det är tydligen helt normalt. magen blir ju inte större av barnet utan av hormonerna som barnmorskan sa. och kroppen trodde ju att jag fortf var gravid, därav symtomen.

känns som en stor Suck. vi som försökt i 1,5år och så blev det missfall. längtade som tusan att bara jobba september ut för att sen gå hemma.
men nix pix.

nu verkar abortpillerna och förhoppningsvis får jag ut hela graviditeten så att jag slipper skrapning. och så kör vi på som tusan och hoppas på en ny, hel graviditet snart igen!!

Lycka till alla!!!

/Jag                      

Kompismia-massa varma styrkekramar till dig, så ledsamt att höra