Utredning i slutet av 2012 eller början på 2013

Vi pratade precis och det visade sig att han inte vill utredas av den anledningen att han tycker att "naturen skall få ha sig gång", men vad händer om det är något litet fel som måste åtgärdas för att vi skall kunna få barn? (jag frågade honom det, men fick inget riktigt svar). 

Åhå, det argumentet har jag lite svårt för. Fortsätt prata. Varför är det så viktigt vad gäller just det här att naturen ska ha sin gång?

Nu vet jag ju absolut inget om hur ni lever, men är han konsekvent i det tankesättet vad gäller allt? Isåfall kan jag ju lättare köpa det.

Jag tror att allt händer av en anledning och jag vill att det skall vara så naturligt som möjligt (därav jag inte vill göra IVF), men ibland kan naturen behöva hjälp på traven och det verkar som att vi behöver det. Jag tycker att det är värt det om det leder till att vi får den familj vi drömmer om. 

 

Är det bara jag som blir gasig i magen vid äl förresten? :p

Då tycker inte han att du ska göra något heller om det skulle visa sig vara något fel på dig, tex "bara" ämnesomsättningen? Och att du då ska utsätta dig för det som en låg/hög ämnesomsättning innebär? Är han inne på samma tänkesätt när det gäller allt annat? Skulle han tänka likadant om han tex fick cancer, att man ska låta naturen ha sin gång?

Jag förstår att man är rädd för en utredning och att eventuellt få det svart på vitt att det är något fel på en. Jag avskyr själv allt vad läkarundersökningar, tandläkarundersökningar, synundersökningar mm just på grund av det. Men jag har svårt att förstå mig på dom som säger att naturen ska få ha sin gång och låter bli att kolla upp vad som är felet, oavsett om det handlar om barnlöshet eller andra fysiska åkommor. Ok, att man efter att man efter en utredning, när man fått ett svar, tar ett beslut att inte göra något, men jag kan verkligen inte förstå varför att man tar beslutet innan.

Sedan så är det , vad jag har förståt, så att många kliniker kräver att kvinnan och mannen gör utredningen tillsammans. Så ska han kanske tom neka dig att få reda på om det är något fel hos dig???

På kliniken här måste man utredas tillsammans, så om han vägrar kan inte jag ta reda på om det är någonting fel på mig...

Vilket dilemma det blir då! Och jag tycker rent ut sagt att det är egoistiskt av honom att neka dig att få svar! En utredning är ju just en utredning, sedan kan man ju när man fått alla svar som sagt var ta ett beslut på hur man ska gå vidare.

När vi påbörjade vår utredning var det inte självklart att vi skulle gå vidare, snarare tvärtom. Men vi ville ha svar. Och svar fick vi. Och för vår del ledde det som sagt var till att vi beslutade oss för att gå vidare med IVF.

Hoppas att det reder ut sig för er! Att ni lyckas på egen hand eller att han tar och tänker lite längre än bara på sig själv!

Ah va trist! 

Tycker synd om dig och känner nog att det faktiskt är ett ganska egoistiskt beslut av honom att ta (för er båda i detta fall) jag tycker dock inte det låter som att han endast vill att "Naturen ska få ha sin gång" utan detta kändes kanske lämpligt då det kom till hans kännedom att en ev prostataundersökning kan vara aktuell.(bara en känsla och jag kan ha fel)

(Kanske kan vara lugnande att berätta att alla kliniker inte kollar upp detta, min man behövde inte göra det även om han var beredd på det) 

man är två om detta och räknar han med att du ska genomgå allt så tror jag jag kanske ni  har några samtal framför er ang bådas ansvar, vilja osv så att ni är på samma våglängd, en utredning kan ju bli lång och i den behöver man varandra.

Självklart kan det också vara rädsla från hans sida om att få reda på något han inte vill veta (precis som andra har skrivit och då är det nog egentligen bara tid som behövs)

Hoppas det löser sig för er       

Han vill inte att vi skall äta kosttillskott heller. Han provade zink kombinerat med folsyra för någon månad sedan, men han slutade och säger nu att han inte tycker att jag skall fortsätta med mina kosttillskott (bidrottninggelé, rosenrot och apoteket kvinna). Han kommer återigen med argumentet att naturen skall få ha sin gång... 

hmm ja det där låter ju knepigt..

Hur gamla är ni?
Av ditt nic name att döma gissar jag på 23 och det är klart då har man kanske tid att låta "naturen ha sin gång" (fast jag förstår självklart dig då det inte handlar om åldern utan mer när man känner sig redo, min tanke var mest att din kropp troligen inte börjar få bråttom i alla fall)
För min egen del är läget nämligen lite annat. Vi är snart 34 resp 36 år och då känns det kanske inte direkt värt att låta naturen ha sin gång då det skulle kunna resultera i att vi inte kan få några alls..

Ge inte upp nu utan ta er tid att prata om detta så att han förstår din sida av det hela också.

Lycka till  

//Camilla