Min sambo vill göra faderskapstest. Har jag fel??

Uppväger det till att skatterna ska gå till bekostnad av faderskapstest till en massa privata familjet. Pappan kan väl själv göra ett test privat utan att ens sambon vet om det.

Jag känner mig tveksam till om jag hade velat ha barn med en kvinna som hade känt sig kränkt av att jag vill vara säker på att det är mitt. Jävla treåringsfasoner.

Även om man följer förklaringarna till punkt  och pricka, så kan ett hem test kontamineras lättare än via sjukhus miljön, på ett eller annat sätt, som gör att de kan blir svårt att utföra undersökningen sedan på labb och man får ta nytt.
Sedan så vet man inte vad som kan hända under postgången heller även om man "gör allting rätt".
Extremt viktiga prov oavsett om det handlar om DNA-test med barn, inblandat eller andra viktiga prov anser jag att man aldrig skall låta "lekmän" (jo all icke utbildade personer blir lekmän) utföra och beställ in "hem tester".
Men mest av allt. Vad har man för garantier på att det är seriöst ställe, som man beställer dessa "hemtester" i från?

Allvarligt inte ens jag som själv är mamma, och min sons pappa skull komma nu 24 år senare och fråga om DNA-test så skulle jag släpa honom till närmaste labb tillsammans med min myndiga son.
Jag hade självklart förklarat för min myndiga son, över varför det skall ske på det sättet och inte via hem test.

Jag tror att det kostar skattebetalarna mer med underhåll än om man lät alla kvinnor få betala allt för sina barn fram tills de fyllt 18. För att inte tala om hur mycket pengar vi skulle spara om vi helt enkelt lade ner bostads- och socialbidrag. De får ju skylla sig själva? 

Det kan ju vara så att han funderat i nio månader på hur han ska uttrycka sig eller att han fått en fix idé om att han vill vara 100% säker.
Men visst har du en poäng i att rädslan kanske väckts pga otrohet från hans håll.

Jag tycker dock inte att det är konstigt att mannen vill vara helt säker, jag är helt för att alla män borde ha den rätten att få veta om det är sina barn de står inför att uppfostra.

Och jag hade inte stannat i ett förhållande med en man som inte litar på mig. Vad har man kvar om man inte ens har grundläggande tillit?

Exakt, så tolkar jag det hela på.
Jag föredrar att lita på folk tills dess motsatsen är bevisad. Som jag ser det är det en förtroendekris, att ifrågasätta om ens sambo varit otrogen utan någon reell anledning.

   

Inte bara respektlös utan även en snåljåp också, vilket kap!

Jag hade inte gjort testet. Blånekat, innan han gett en väldigt bra förklaring till varför han vill det. Ingen förklaring - ingen test.

Är han orolig att jag skulle vart otrogen utan anlendingen skulle jag se det som han har grova tillitsproblem (eventuellt svartsjuka), och jag skulle antagligen lämnat honom (lättare sagt en gjort, men det hade varit min önskan). Han skulle behöva gå i terapi och arbeta på sin självkänsla.

Eller något liknande..

Jag hade känt mig tveksam av att leva med en man som kräver bevis för att man inte varit otrogen.

Återigen. Jag känner mig inte kränkt för att han vill göra ett test. Utan jag känner mig kränkt för att han inte litar på mig. Vilket han uppenbarligen inte gör när han väljer orden "jag är inte säker på att jag är pappa till barnet".

Vi pratade igår och jag bad honom att förklara. Inte fan blev jag klokare av det. Min sambos största mardröm är att jag skulle lämna honom för en invandrare (han är inte rasist men har starka åsikter när det gäller svenska kvinnor och invandrare som par). Samtidigt kom det fram att han blev orolig efter förlossningen då vår bebis föddes med mycket svart hår. Det var där det började. Han tror alltså att jag varit otrogen med en invandrare BARA för att det är hans värsta mardröm!

Vår pojke är vit och har ljusa ögonbryn och blå ögon. Han föddes med svart hår men det gjorde jag också och jag är blond idag. Helsvensk dessutom!

Är det så jäkla konstigt att jag blir sårad över detta?