Min sambo vill göra faderskapstest. Har jag fel??

Han litar uppenbart inte på dig. Sen reagerar han på att ett barn har väldigt mörkt hår som nyfödd. Hallå? Vad blir nästa grej.

Hur länge har du känt honom? 

Sorry - det där var inte riktat till dig utan till personen som skrev inlägget jag svarade på...

Mitt ex ville också ha ett DNA test. Men tro mig, det var inget pinsamt när vi var hos socialstyrelesen för att få det (alltså det vanliga mötet där man skriver under om man är pappa eller inte). De tittade däremot väldigt underligt på honom.
Jag vart också arg som bara den att han ville ha detta test! Efter det så litade jag inte på honom alls, varför begära det när han visste att han var pappan? Vi bodde ihop och han var den enda som var ute och rände och inte jag då jag hade barn sedan tidigare. Sedan visade det sig att det var han som raggade på extremt mycket yngre tjejer på nätet samt föreslog att de skulle ses. Han satt och chattade med ryskor och thailändskor han hittat på dating siter. Där skrev han att han var singel etc. Så hans misstänksamhet kom nog av hans egna handlanden. Och jag är inte tillsamans med honom i nuläget vilket är det bästa beslut jag har gjort någonsin.

Ofta, enligt min erfarenhet, så är de som är extremt svartsjuka och misstroende de som faktiskt gör saker så som att vara otrogna. Och eftersom de kan bete sig så, antar jag att de tror att då gör andra det mot dem.

Men snälla!

Min man är finne. Jag hör fördomarna hagla från din man.

Han gör det till en fråga om tillit när han agerar på sina hjärnspöken som han gör. Hade han haft dem och bearbetat dem på annat sätt så hade det bara varit en fråga om hjärnspöken. Nu tar han sina hjärnspöken och lägger i TS knä så att hon ska reda ut det, så att han slipper. I det ögonblicket han gjorde det så ordnade han till så att TS fick problem också, problem med sin tillit för honom och funderingar på hur det är fatt med hans tillit för henne.

Tvångstankar botas INTE genom att tvinga världen runt om eller ens partner att visa att det inte finns någon grund för dem. Tvärtom faktiskt, det göder ett ohälsosamt sätt att ta hand om tbångstankar. KBT och inre hantering är däremot bra.

Förstår precis hur du känner, har varit i samma situation då jag fick mitt första barn.

Barnets pappa och jag hade varit tillsammans  flera år och försökt bli med barn - det tog nästan 2 åroch påbörjad utredning innan jag blev gravid.

Allt frid och fröjd tills barnet var några månader då började han ifrågasätta om han var pappan - oftast då vi grälat om något, vad som helst  kunde han slänga ur sig tex undrar om du inte varit otrogen eller jag minns du flörtade mkt med den o den och det var ju precis när du blev gravid etc etc....

Hör till saken att barnet var en exakt kopia av sin far - alla sa det, även hans föräldrar sa att hon var en kopia avsin far då han var bebis och jag hade facit.

Han var en ganska svartsjuk person men efter barnets födelse kan man lugnt påstå att det eskalerade och varje gång drog han fram misstankarna han hade om att jag varit otrogen. Vi fick några år senare en son - men honom ifrågasatte han aldrig.

Detta pågick fram till första barnet var 5 år då satte jag ner foten och beställde tid för faderskapstest - detta är över 30 år sedan - och sa nu gör vi detta eller så nämner du aldrig aldrig att du inte skulle vara pappan. Han valde det senare o gjorde aldrig testet - tror att det berode på sin sprutfobi.

Kan säga att jag kände mig mkt kränkt under dessa anklagelser men intalade mig trotts det att han ägde problemet.

Vi skilde oss så småningom men inte direkt pga detta men över hans svartsjuka. Idag många år senare är han en mogen man men inte utan hjälp med sin svartsjuka.           

Det finns ju även fall där det sker en utredning när det har visats sig att barnet har en genetisk defekt.
Och man tar då tester på både mamman och pappan för att utreda om det ligger på fars sidan eller mordsidan. Så visar det sig att pappan inte är far till barnet..
Pappan har i dessa fall blivit blåst av kvinna som han valde att lita på till 100%.
Om jag hade varit man i det läget så hade jag nog fått min världsbild stukad en hel del och nog aldrig vågat lita på en kvinna igen till 100% om det blir barn med en annan kvinna.
För mig är det minst lika kränkande mot en man att göra så.

Men klart pappans känslor är oviktig i dagens "pk-sammhälle". Inte ens barnen är viktiga..
Mammans/kvinnors  känslor och eventuellt "hon blir ju kränkt" skall tydligen gå för allt. 

Det talas hela tiden från kvinnor att man skall "lita på henne"  och "jag känner mig så misstrodd" när pappan talar om faderskapstest. Och samma kvinnor, för det är oftast samma kvinnor som är noga med att negligera över att det finns barn där ute med fel pappa och ppan kan känna oror om han verkligen är far till barnet eller inte.
Jag anser att det handlar om barn i första hand.
En kvinnas sentimentala emotionella tjafs om "tilltro" och "jag känner mig så kränkt" och "han anklagar mig för att vara otrogen" är aldrig giltiga argument slippa ta DNA-test.

Allvarligt jag anser inte ens pappans känslor är viktiga heller i argumentet för eller emot DNA-test. 
(Förlåt alla män där ute som för krig emot dessa lätt kränkta kvinnor i denna fråga om DNA-test)

Det är barnet som är den viktiga här anser jag.
Jag anser att man skall använda rationellt tänkande i för och emot DNA-tester.

Jag anser att det är vinning i att utföra DNA-tester på barn (jag har tagit upp det förut i tråden)

I första hand om barnet har otur att drabbas av ärftliga sjukdomar. Även om det blev test med den ena så har ju den kvinna bevisat att hon klara av att tänka lite rationellt i alla fall OCH det skall hon ha stor kred för.

Jag tror att det är killkompisar, släktingar till mannen ifråga som ställer det mesta när det gäller detta på sin spets.

T ex från en syster till en bror: Är du säker på att det är ditt barn. H*n ser väldigt mörkhårig ut etc.

Killkompisar tror jag kan vara en bov med i spelet sas. 

Vilket i sin tur kommer från en bristande tillit. :)