Juni-barnen

Grattis till alla små!

Vi skulle ha haft nån slags lista så vi vet hur många vi har blivit och när våra små har kommit..lite roligt att se datum när dom skulle ha kommit å när dom kom

Kanske kan skriva det i bf-listan?

Om ni startar en lista så lägger jag in den i TS sen när alla har fått

Min förlossningsberättelse...
Är glad att vi bestämt oss för att det här är sista barnet..
. 
Skulle varit iväg på kurs på tisdagen (22/5) men så mådde inte ena sonen bra så det blev att vara hemma istället...
Var lite trött mitt på dagen så passade på att slumra lite i soffan medan sonen såg på tv.
Vaknade till strax före kl 13 av att det kändes som jag fick en rejäl värk och splosch så gick vattnet.
Fick rusa till toan.
Ingen tvekan att det var vattnet. Hela byxorna blöta och en mindre sjö i trosorna + en pöl på golvet...
Sonen på 5 ½ år fick hämta telefonen och torra trosor.
Ringde min mamma och bad henne packa väskan och komma (bor 27 mil bort).
Fick tag på sambon på jobbet efter att ha ringt på alla möjliga nummer. Sambon fick hämta äldsta sonen vid skolan när han slutade 13.30.
Vi ringde runt och ordnade tillfällig barnvakt som kunde ta barnen tills min mamma skulle komma.
Pratade med förlossningen.
Hade inga värkar och vattnet var klart så vi kunde avvakta. Hände inget mer kunde vi komma på kontroll till kvällen. Annars var vi välkomna när vi ville.

Började få värkar som var regelbundna vid kl 13.30 och rätt snabbt  så minskade tiden mellan dem.
Efter att ha haft regelbundna värkar med 7 min mellan i ca 1½-2 timmar så beslutade vi oss för att åka in.
Det tar ca en timme att åka, så vi ville inte vänta allt för länge...
Men efter en stund i en varm bil så avtog värkarna.
Bara enstaka som gjorde ont.

Inne på förlossningen så kollade de på vattnet.
De kopplade ctg som såg bra ut.
De kollade även bebisens läge.
Eftersom värkarna avtagit men vi hade långt att åka fick vi välja hur vi ville göra, stanna, ut och gå eller åka. Eftersom min sambo har sin syster boendes i samma stad som sjukhuset så valde vi att åka till henne.
Åkte från förlossningen vid 19.30.

Det tog inte lång tid sedan innan värkarna startade igen, men inte speciellt starka och det var långt mellan dem. Vid 21 var de mer täta, ca 5 min mellan.
Vid 22.30 så åt vi lite.
När jag stod upp så tatnade värkarna och blev starkare, 2-3 min mellan.
Men så satte vi oss och det blev 4-5 min mellan.
Så vi avvaktade...

Till sist så var det sambon som övertalade mig att vi skulle åka in igen, han såg hur ont det gjorde.
Och det var nog tanken på att kanske kunna få bedövning som gjorde att jag lyssnade på honom...
Så vid 01 den 23/5 var vi inne på förlossningen igen.
Var nog tur sambon övertalade mig att åka...
På vägen från parkeringen och in tätnade värkarna så att det var max 1 min mellan...
Fick komma in i en förlossningssal direkt.
Och vilken sal!!! Stor och ljus. Det fanns badkar, toa med dusch, anhörigsäng, fåtöljer och så allt som behövs vid förlossning mm.
Var öppen 4 cm. BM gjorde en hinsvepning. Den gjorde grymt ont kan jag säga...
Ctg kopplades. Bebis var inte helt samarbetsvillig utan lite svår att hitta och gömde sig ibland (trodde vi).
Hade önskat ryggbedövning så BM förberedde för den och rätt snart efter så kom narkosläkaren och satte en spinal bedövning. (kl strax före 02) Sen var det bara att knata runt i rummet.
Fick dropp för att öka på värkarna då det avtog lite efter bedövningen.
Sambon passade på att vila lite.
Ctg kopplades igen ett par gånger...
Först så trodde BM att bebis vred sig undan så att det var min puls de fick in ibland, men efter en stund så kunde hon konstatera att det inte var så utan vid varje värk så föll bebis hjärtljud...
Hon ville då sätta en skalpelektrod för att bättre se om det var så...
Försöket misslyckades... Hon hittade inget bra ställe att sätta den på (de vill sätta den där det finns ben under). Medan hon sprang iväg för att hämta en annan BM så fick jag hålla ctg-apparaten mot ett bestämt ställe på magen.
Den andra BM hade också problem med att fästa skalpelektroden, men lyckades till sist.
Bebis hjärtljud föll under varje värk från att ligga mellan 140-160 till att ligga på 45-60 slag...
För att försöka ändra bebis läge fick jag stå och gunga, hoppa osv vid varje värk, men det blev ingen skillnad. BM sprang iväg för att prata med läkaren.
Vi försökte lite till med att ändra ställningar osv, men utan resultat. Hjärtljuden sjönk ändå vid varje värk.
BM skulle precis hämta läkaren när bedövningen släppte på 2s och krystvärkarna kom.
Sen blev det en smula panik i rummet.
På nån minut så var rummet fullt med folk som fick hjälpa mig upp i sängen.
Blev vriden hit och dit. Det slets och drogs i mig. Kunde inte komma runt själv.
Sambon stod mer eller mindre skräckslagen en bit bort och själv hade jag mer eller mindre panik.
Kan inte minnas att smärtan varit så intensiv vid krystvärkarna med de två första barnen och så hörde jag hela tiden bebisens hjärtljud som saktade ned...
Försökte få tag på sambon som stod en bit bort. Men det var ju så mycket folk runt... 
BM tjatade om att bebisen måste ut nu.
Krystvärken försvann.
Nån sa att de behövde en till BM där inne. 
Nån sa åt mig att krysta och jag kände mig bara gråtfärdig eftersom jag inte hade nån krystvärk.
Pressade vad jag kunde ändå, men det fick liksom ingen effekt.
Försökte säga att jag har ju inga värkar.
Nån sa till mig att krysta ändå för bebis måste ut medan nån annan sa vänta på nästa värk.
Skrek rätt ut när de lyfte benet högre upp än vad det låg i ställningen. "Stäng mun och pressa" sa nån då... Kändes som om höften höll på att hoppa ur led.
Blev vänd på rygg.
Väntade på nästa värk som kom efter en evighet kändes det som...
Huvudet ut...
Vänta på nästa värk.
Och så till sist hela bebisen.
Född 23/5 kl 03.59 
Han var lite slapp till en början och de pratade på att navla av direkt, men så kom han igång lite och de kunde vänta lite med avnavlingen.
Sambon fick äran att klippa.

Sambon som stått bredvid hade hunnit se att bebisen haft navelsträngen ett halvt varv runt halsen och väldigt hårt spänd så de fick inte loss den innan han var ute helt. Det var väl det som orsakade att hjärtljuden gick ned så vid värkarna...
Lite smårosslig var lillkillen så de gick iväg och sög ut lite slem.
Men sen har han mått prima.

Lille Alfons vägde 3105g och var 49cm lång, huvudomfång 33,5 cm.
Född 23/5 kl 03.59 (v38+3) 
                     

Eftervärkarna är mycket starkare när man är omföderska och speciellt när man ammar eftersom det är då livmodern drar ihop sig som mest.

Gammelmamma: Stort grattis till Vera ! Hoppas att allt gick bra. 

Min mycket svåra foglossning har gjort att jag har blivit igångsatt de sista graviditeterna, så blev det bestämt även denna gång. Jag var inne på samtal och pratade med en jättebra läkare när det av en händelse kom fram att jag gjort en urinläckageoperation. Pga den blev det då bestämt att jag skulle snittas i stället för att föda vaginalt. Det kändes lite snopet eftersom jag har känt att förlossningarna har varit det som har varit min grej, vänta barn är jag inte nåt vidare på;) Denna läkaren sa att man snittar 7-10 dagar innan bf men att man tar hänsyn till hur jag mår så att det kunde bli tidigare. Jag köpte hela konceptet och började förbereda mig för snitt ett par tre veckor innan bf. Jag fick en tid för att få en tid för snittet. Bm och läkaren hade sagt att det nog skulle bli 2 -3 veckor innan bf och jag kände att den svåra smärtan gick att hantera tack vare det. Tiden för samtalet kom och jag fick en läkare som absolut inte lyssnade på mig. Jag fick snittid 8 dagar innan BF. Jag försökte tala om att jag inte klarade det men han var inte speciellt förstående så jag svalde och svalde för att inte börja gråta, jag vill inte vara lipig och är inte den gnällande typen. Väl ute ur rummet brast det för mig, in på toa började jag storgråta. Vi åkte hem och bestämde oss för att åka bort lite. Dagen efter ringde jag min Bm för att tala om att behövde en tid hos henne för att det skulle dröja. När jag pratade med henne, hon som känner mig och som vet hur jag har det, brast det för mig och jag blev jätteledsen igen. Hon sa då att hon skulle ringa in och förklara för dom hur jag har det. Jag fick en ny tid som de skulle ringa mig. Jag och maken hade pratat lite om att det är kostigt att de väljer att göra snitt i stället för att göra om den andra operationen ( det var en relativt enkel op). När jag pratade med läkaren sa hon att det var en policy de hade på sjukhuset där jag skulle föda. De snittade inte planerat tidigare än 7-10 dagar innan, självklat blev jag besviken igen men jag kände ok då får det bli så. Innan vi avslutade samtalet frågade jag henne varför de inte gjorde om den andra op istället för snitt, hon tyckte också att det var konstigt och bad att få ringa upp mig.
Hon ringde efter bara nån halvtimme och sa att om jag bara var medveten om att jag kanske skulle få göra om urinläckageoperationen så kunde jag föda vaginalt i stället. Jag fick då en tid i torsdags med förbehållet att jag kunde få åka hem om det var fullt på förlossningen. JAg var överlycklig och i torsdags kl 10.30 kom vi till  sjukhuset med löftet att vi skulle bli igångsatta:) Kl 12 satte de inte en ballong eftersom tappen inte var mogen, kl 14 åkte ballongen ut och vi fick flytta till förlossningen. Där nere skulle de ta vattnet men bebisen låg så högt upp så det var svårt. Bm skulle sätta en skalpelektrod och när hon gjorde det forsade vattnet ut.... vi skrattade hon skrattade det var som det inte fanns nåt slut på det:) Det enda var att jag fick bara vara stilla, hon ville att jag skulle sitta upp i sängen för att bebisen skulle få hjälp ner. JAag bokstavligt talat badade i vatten. Hon förklarade då att risken var stor att bebisen vände sig, eftersom den låg så högt upp. Efter en stund fick jag flytta över till fölossningssal för att få värkstimulerande så att bebisen skulle vilja neråt. Det fick jag och värkarna kom i gång, de ökade droppet snabbare än vanligt för att de ville ha ett snabbt förlopp och jag tyckte det var bra. Mina fogar var hemska och jag började ta lustgas. Efter en stund kom bm in och satt hos oss och småpratade. JAg förstod att hon ville ha koll. jag sa till min man att vad konstigt att hon inte har gjort nån gynundersökning på länge. Hon kom tillbaka efter att ha varit ute en stund och gjorde en gynundersökning. Hon satt länge och sa till min man att han skulle sänka mitt huvud, efter en stund säger hon att hon känner navelsträngen. Hon går ut igen, jag sa till min man, jaha då bli det snitt ändå då!! Han säger ja det verkar väl så. Sen kommer hon in: nu kommer det hända grejer, det kommer komma massor med folk vi måste få ut barnet!! Min dotter gjorde ett urakut snitt för ca 3 månader sedan så jag förstod ju direkt vad det var frågan om:( Det blir full aktivitet, min man reser sig men de trycker ner honom i stolen igen och säger att nej du får vänta här, vi kommer snart. JAg åker ut och in i op rummet. Jag hör hur de säger ska vi ta katetern? Nej säger någon, det hinner vi inte, det tar vi sen. Sen är det en som säger till mig att jag ska kissa. Va vart då? PÅ britsen och jag märker bara hur jag gör som de säger:) Det sista jag hör innan jag somnar är att den ligger högt upp den har vänt sig. Sen har jag ett svagt minne av att jag såg min man med ett litet knyte i famnen.
En stund senare vaknar jag upp på uppvaket med ont och jag fryser och det kliar och någon pratar med mig. Efter ytterligare en stund kommer min man till mig, med sig hade han vår lilla Vera, helt perfekt, 3065g, 49 cm lång. Hon hade inte behövt någon hjälp och hon skrek direkt när hon kom ut. Allt gick bra och i lördags morse åkte vi hem. 

Åhh gammelmamman !! Vet precis hur du måste ha kännt det med alla människor å kaoset. Har ju själv gjort ett katastrof snitt. Skönt att allt iallafall gick bra . Kram på er p

Skönt att allt gick bra till slut gammelmamma!

Tack ska ni ha, ja man är tacksam för sjukvården:)