Ärliga nätdejtingstråden!

Är det "HomerDUH"

Ja om man saknar objektivt tänkande och fullständigt ignorerar fakta så har du helt rätt.

Men spåna följande: Om jag tror du är knarkare fast jag inte har några andra belägg för det än att du kanske är uppe på nätterna är du då knarkare för mig? Är det då rätt att jag behandlar dig så? 
Det du pratar om nu är något som man brukar kalla fördomar, som sagt jag har aldrig varit besatt så jag vet inte vilken självinsikt man har om det. Däremot har jag varit rejält förbannad på någon och det kanske kan ses som en besatthet jag vet inte, men jag har alltid varit en långsint person som inte glömmer en enda person som gjort mig något som jag ansett obefogat eller orättvist, så om att inte glömma sina fiender är besatthet så har och är jag definitivt besatt.

Varför skulle du inte våga säga ifrån? Vem hjälper du om du "spelar med"? Förövrigt vad menar du med att spelar med, tror du den andra personen leker med dig? Ta dig i kragen och säg vad du vill istället för att hålla på med sådant larvigt tänkande. Jag skulle aldrig ihelvete låtsas som något för att jag är rädd, då är man ett fegt helvete och borde skämmas. 

För att förtydliga, att inte våga stå för sin vilja är det värsta och mest kränkande du kan göra mot dig själv. En person som försöker forcera sig in i ditt liv behöver du inte ha kontakt med mer, men att låtsas som något för man är feg och rädd trots att personen inte gett dig någon anledning att vara det är inte friskt. Undantagsfallet då det kanske är tillåtet är om du är direkt hotad till livet, då kanske det inte är så smart att stå upp för sig själv. Som tur är slipper dom flesta sådana situationer, att låtsas i andra sammanhang för man inte vågar stå för sig själv är snarare något som jag ser som både väldigt tragiskt men om något så försätter man sig väl i en betydligt svårare situation då. För att inte tala om vilka känslor det kan väcka när väl sanningen kommer fram, men då förtjänar man det är min åsikt. Det är definitivt inte den andra personen som gjort fel i det scenariot. Utan som sagt den personen som anspelade på en annan persons känslor för att denne hade hjärnspöken och trodde denne var i en farlig situation. Som sagt om det verkligen är så du känner borde du nog faktiskt söka psykiatriskhjälp, för det kommer försätta dig i riktigt jobba och kanske i förlägningen farliga situationer. Det är liksom ingen som gillar att bli lurad.

Oavsett vad som är den objektiva sanningen (att killen är besatt eller att tjejen lider av hjärnspöken och tolkar ett "friskt" beteende som besatthet) så vet man ju inte om det förrän det är för sent. Hur ska man veta om det finns ett hot eller om man bara inbillar sig? Som tjej spelar man med höga insatser. Man är oftast mindre och svagare, och har man stött på fel person så finns risk för både våld och sexuellt våld (våldtäkter mellan personer som tidigare har haft en relation är inte helt ovanligt). Våld i en relation börjar ofta som psykisk misshandel, så det anonym beskriver om att man inte vågar säga ifrån/bryta är nog en ganska bra beskrivning av hur det kan vara att bli psykiskt misshandlad. Även du som kille borde vara försiktig, även om du är starkare så kan en tjej som inte är helt frisk i huvudet göra dig skada t.ex. genom ryktesspridning. Hon kan också hålla kvar dig genom att hota med självmord, en typ av psykisk misshandel enligt mig. Jag tror helt enkelt inte att det är så enkelt att stå upp för sig själv i alla lägen.

Jag tog upp besatthet lite ironiskt i mitt första inlägg, och menade inte att du skulle ha varit besatt av ditt ex! Jag drog lite generella orsaker till att någon reagerar negativt på en dedicerad partner, och tyckte då att man behöver nämna att jag menar en NORMAL dedicerad partner, inte en besatt person.

Sedan tycker jag att det du beskriver om att du, pga tidigare erfarenheter, försöker att inte lita på någon till 100% mm låter som att du har blivit riktigt bränd och drar väldigt drastiska slutsatser av det. Visst, man är alltid ensam, inte ens ett barn kan lita på sin förälder till 100%. Men det är på den nivån. Man kan lita på en partner lika mycket som man kan lita på en bra vän, ett kärt syskon eller en hängiven förälder. Men vem som helst kan plötsligt vara otrogen efter 20 år tillsammans, vem som helst kan också dö när som helst så det finns alltid en risk att man blir ensam. Det gäller att hitta någon som man kan ha det bra med, någon som inte ger en anledning att oroa sig, och njuta av ett bra liv tillsammans så länge det varar.

Visst är det så, man om man går och oroar sig över sådant så kommer man ju aldrig kunna träffa någon. Det finns som du säger inga som helst garantier för att personen man stöter på är en glad, rolig och ärlig person. 
Nej det är absolut sant, men det jag säger är att märker man sådana tendenser så får man säga ifrån direkt. Jag tror problemet främst är att man älskar personens andra sidor snarare än att man är rädd för personen i det exempel du beskriver. Men du har helt rätt i ett friskt förhållande bör inte sådant förekomma, sen är det ju helt omöjligt att vara sams om allt så bråk kommer det ju bli förr eller senare, frågan är bara hur villig man är att kompromissa. Och det är lite det jag känner jag lärt mig nu, jag känner jag vet mig varje gång det var osämja- även om det kanske var jag som från början drog upp det och började ta upp något som störde mig eller inte kändes bra, sen argumenteras det, blev tjurigt vilket resulterade i att man fick "the silent treatment" och när man lugnat ner sig lite så blev jag orolig så in åt helvete varje gång, tänkte att kanske var jag för krävande och varför ska jag driva på så hårt om en sådan skitsak osv och det brukade bli att man backade tillbaka alla sina krav och bad om ursäkt. 
Det är något jag lärt mig nu, eftersom jag gjorde det en gång så blev resultatet att jag fick göra det i varenda diskussion (nu var det iofs inte så många, men det blev några st och oftast om samma orsak varje gång).

Nej, jag kände bara att jag var tvungen att ge min syn på det. För det är absolut inte omöjligt att hon fått för sig det. För det var faktiskt en av dom saker vi blev osams om mest, jag tyckte det kändes helt normalt att höra av sig till varandra några gånger om dagen, hon tyckte det räckte med någon gång i veckan. Och ja vi hade ett distansförhållande vilket var huvudanledningen till att jag tyckte det var jobbigt att inte höras så ofta. När vi väl sågs så brukade det sällan vara något problem så, man liksom satt inte klistrade- även om jag ibland skulle velat det. Men som sagt det är ganska uppenbart att hon inte tyckte om mig egentligen, jag var en ofrivillig vän inget annat.

Nej inte alls, du missuppfattade mig. Jag är tvärtom och tror gott om dom flesta innan jag blir motbevisad, men jag vet samtidigt att om det verkligen skulle komma till en situation där man skulle behöva lita på personen till 100% så vet jag inte om jag kan det. Så du det du beskriver är vad jag förstått nu, tidigare trodde jag faktiskt att man kunde lita på den person som sade sig ha känslor. Jag själv hade gått och lita på till 110%.
Sen så kan alla känslor ändras, man kan inte styra överkänslor oavsett hur mycket man vill. Men man kan styra över vad man säger och hur man behandlar någon, att säga en sak men egentligen mena något helt annat, att säga man älskar någon fast man egentligen inte gör det, det gör ingen i förhållandet glad. Isynnerhet inte när det är den ena personens innersta önskan och det kan sätta eld på hoppet, men håller det på så om och om igen så anser jag att man agerar väldigt oetiskt och fel. Det är betydligt bättre att säga som det är från början då, att veta att man kastat bort en massa år och tid på någon som bara är feg och mentaltstörd till den grad att denne inte kan få vad munnen och tankarna säger att synka är bara tragiskt tycker jag. Så ja du har rätt på det sätt att jag känner mig riktigt bränd, men jag har äntligen blivit av med dom delar som varit förkolnade, jag vet bara att jag skulle aldrig göra samma sak mot någon; Jag skriver precis vad jag känner och tycker även om det inte alltid är politiskt korrekt eller ens uppskattat i vissa sammanhang. Men så har jag nog varit hela tiden bara att jag var mer förhandlingsbar tidigare och utan större svårigheter förhandlade bort mina egna känslor och vilja. 
Men som sagt förhållandet gick som det gick och ut över det har jag kapat bort några vänner som fungerat på liknande sätt, så visst har jag decimerat antalet kompisar jag har på den ort jag bor från 6 till 1 var av en av dom var en person jag känt sedan jag var 3-4 år, men det fick fan vara slut tillsist... Och faktum är att jag har nog faktiskt roligare på egenhand nu, för jag vet att den jag umgås med (mig själv) går att lita på till 100% och kan och kommer försvara mig i vilken situation som helst. Hur dumt det nu än låter... Men man har som sagt inget för att känna sig beroende av andra för att få uppmärksamhet, bekräftelse osv osv. Och det är också därför jag inte är speciellt aktiv i sökandet egentligen, om man någon dag stöter på någon så får man se hur det blir då. 

Det där med hur mycket man ska ge med sig eller ge upp sina krav är ju väldigt svårt. Jag hade en del orealistiska krav när jag var yngre (20-25), och jag kan inte ha varit så lätt att vara ihop med. Startade diskussioner där det hade varit fel av mig att INTE backa och be om ursäkt efteråt. Jag tror att mycket av min respekt för min kille kommer av att han inte böjde sig för alla mina krav, utan höll fast vid vem han är och vad han tycker är ok. Menar då när det gäller viktiga saker, inte att kompromissa om vardagssysslor för det måste alla göra.

Det är bra om man inser att man har hamnat i en "take it or leave it"-situation när man har krav som den andra inte kan eller vill leva upp till. Som jag förstår din erfarenhet så gav du med dig och tog tillbaka dina krav, men du hade inte accepterat faktum utan fortsatte hoppas att hon skulle ändra sig. Enkelt beskrivet, sedan tillkommer den lilla tvisten att hon, enligt din beskrivning, inte verkar fungera som en normal person.

Nej det stämmer, men det gjorde uppenbarligen inte jag heller eftersom jag vägrade släppa taget men det egentligen var ganska uppenbart att hon försökte få mig att tröttna; och visst gjorde jag det ibland men jag var så kär och längst inne så hoppades man att man missförstått och ofta blev det så att jag sa hur det var och att jag tänkte lägga ner och varje gång så började hon självbeklagan om att hon inte räckte till att jag missuppfattat allt osv så dels fick jag dåligt samvete men mest var det nog att dom tre orden man ville höra kom och då började cykeln om, den tog slut först efter jag märkte att hon ändrat beteende markant och förstod att något inte stämde och när jag pressade henne så berättade hon tillslut att hon träffade någon; och med detta så slocknade allt inom mig... Och när jag väl började få fyr på det igen så var jag så förbannad både på henne och mig själv; jag hade helt ignorerat vad jag känt på mig och litade mer på vad hon sa (fast hennes handlingar inte stämde överrens) och på henne för hon uppenbarligen var den falskaste mest lögnaktiga person jag träffat och jag verkligen avskyr både personer som ljuger och personer som spelar spel och leker med andra människorskänslor. Så på ett sätt så blev den jag var brutalt mördad egentligen men samtidigt så har en starkare person rest sig ur askorna; och medans jag inte skiljer mig fysiskt mot tidigare så är mina tankar, synsätt och förhållande till livet väldigt förändrat.

Fast det här kanske förklarar min inställning bäst även om det inte är någon proffs kvalité på det överlag, men jag skrev denna för att få ner vad jag egentligen kände... http://www.filedropper.com/tears :-P

Njae, han gör det åt egen dumhet.

Det jag menade var att det som skrevs var ju ganska självklart...och att prata om sina ex är ju så dumt och uppenbart dåligt att... DUH!

Ett annat ex.

'Hoppa inte utför ett stup'

Duh!
(Sen finns det mkt beteende (speciellt av killar) på dejtingsajter som faller under 'Duh'
     

Sällar mig till denna tråd, 47 årig social norrlänning som både ser ut som och känner sig yngre. Jag tycker att nätdejtiing är svårt. Irl har jag inga problem att attrahera män men tyvärr hittar jag ingen jag vill ha på min lilla ort.

Via nätet tycker jag att det är jättesvårt när jag tar kontakt. Jag har tror att jag nog kommunicerar mycket via kroppsspråk och man kan ju inte skriva en massa smileys hela tiden.
De män som skriver till mig själva utan att jag tagit kontakt är ofta den typ av män jag inte är intresserad av eller så får jag förslag om tillfälliga förbindelser eller att vara någons älskarinna. Ändå tycker jag att jag är tydlig i min press.
Jaja.