Nån mer som är/ varit rädd för detta? Inget annat när det gäller förlossningen rör mig i ryggen men jag överväger tom att kräva ett kejsarsnitt istället då jag är livrädd för att spricka..
Hur gjorde ni för att komma över eran rädsla?
Min barnmorska ler mest och förklarar att det är nått alla är "lite skraja för" men jag är inte lite skraj, jag är livrädd!
Jag var nog aldrig rädd för att spricka, däremot lite rädd för det här med sugklocka. Jag sprack, vilket de flesta gör som jag förstått det, men få spricker hela vägen. De sydde ganska länge efter och det gjorde väldigt ont, det gjorde inte ont att spricka. Eller snarare gjorde det andra så himla mkt mer ont så att man sprack lite sönder kändes inte mer. Man kunde väl inte ha mer ont antar jag. Men det läker ju trots allt ganska snabbt sedan efter. Lycka till.
Eftersom jag själv drabbades av en sfinkterruptur grad 3 för ett år sen har jag gått igenom mycket information och studier om detta. Uppenbart är att det förekommer mycket fördomar om detta att få skador i underlivet vid förlossningen.
Min BM på MVC gav information om att man skulle smörja in sig med olja och massera mellangården innnan så skulle man klara sig fint. Det finns inte några som helst belägg för att detta på något sätt skulle skydda underlivet under förlossningen.
Det finns flera olika faktorer som kan öka risken för allvarliga bristningar; förstföderska, stort barn, instrumentell förlossning, utdrivningsskede >30 min, dålig uppsikt över perineum, avsaknad av perinealskydd. Dessa är de som förekommer i flest studier.
Att hävda att alla barnmorskor i hela Sverige alltid gör allt för att förhindra skador kan inte stämma. Detta bevisas av att de förlossningskliniker som uppmärksammat detta och vidtagit aktiva åtgärder för att förhindra bristningar snabbt har halverat antalet allvarliga bristningar. Ett exempel är Jönköping.
En sanning är att förlossningsvården inte vill erkänna sin delaktighet i detta utan på många håll väljer att stoppa huvudet i sanden istället för att ta tag i problemet. Detta trots att ämnet debatterats och uppmärksammats i många år. Men det är väl kanske så det blir när det är någon annan som får leva med konsekvenserna.
Jag var verkligen livrädd för att spricka! Jag grät av bara tanken.. På förlossningen sprack jag, MYCKET. Men Efteråt så led jag ingenting. Satt normalt några timmar efter och kunde gå på toa precis som vanligt.
Kan tillägga att jag blev sydd med 15 stygn! ;)
Jag var livrädd för att spricka innan förlossningen, redan innan jag blev gravid faktiskt. Jag kom faktiskt över min rädsla efter att ha pratat med min barnmorska samt att läsa på om sfinkterrupturer (det jag var mest rädd för), jag blev på något sätt trygg i vad som kunde hända och halvt om halvt övertygad av ALLA att man spricker bara lite
.
Nu gick det tyvärr åt skogen och jag sprack hela vägen, fick en sfinkterruptur grad 4 och en djup vaginalbristning och det är verkligen inte roligt någonstans. Min läkare sa att det händer i snitt en person om året på mitt sjukhus iaf, så det är ju inte vanligt att det händer.
Och i mitt fall gick allting helt normalt men ändå hände det som inte får hända, och jag gjorde allt som man skulle (smörjde och läste på osv) så tror det man kan göra själv är att läsa på och vara förberedd och hoppas på det bästa för som en barnmorska sa till mig uppe på BB "livet är helt enkelt bara orättvisst."
Jag var hemskt rädd för att spricka massor och fick gå på samtal under en period. Barnmorskan och psykologen övertalade mig till planerad igångsättning så att jag skulle vara beredd men om det ändå inte skulle gå skulle de snitta mig. Tack och lov gick det bra och jag sprack bara lite men nu väntar jag andra barnet och så är jag där igen! Tänk om jag bara hade tur första gången? Usch, jag vet att det låter dumt men jag kan inte hjälpa det:(
Alla spricker lite, sen hör man riktiga skräckhistorier men dem tar bag med en nypa salt. Rekommenderar föda utan rädsla av S. Heli. Tar upp detta och är en kanonbra bok även om man inte är rädd inför förlossningen. Ger bra tips och beskriver vad som sker.
Fast samtidigt så är det lätt att öka på historier för att få sympati. Och om alla skulle vara mer förberedda så skulle dessa skador minska. Och visst kan en del personal/avd öka sin kunskap. Men såklart man spricker, gäller ju att man förstår anatomin för att förstå vad man ska göra! Sen att vissa spricker mycket ja det är så men finns ju fler anledningar än att barnmorskor inte gör sitt jobb/brister i kunskap.
Sprickor läker fort, värre om de behöver klippa upp lite
Tycker ni har tråkig inställning! För visst som jag skrev finns kvinnor som råkar ut för hemska saker i samband med förlossning- inte sagt något annat men det är så lätt att bara skylla ifrån sig. Varför säger ni inte emot sjukvården och kräver förbättring? Tråkigt att ni vill vrida allt som skris negativt! Kanske bättra på det? Och en hel del kvinnor överdriver nog sina storys! Men inte sagt att ingen råkar ut för skador! Tolka rätt eller var tyst!
Med mitt första barn sprack jag invändigt ganska mycket. Barnmorskan höll inte emot något utan stod mest förvånad över hur "stark" jag var.
Andra barnet föddes i vidöppen bjudning men BM var med och höll emot och smörjde när hon såg vad som var på gång. Jag hade även skrivir i mitt förlossningsbrev att jag har en tendens att ta i mer när det gör ont för att smärtan ska försvinna. BM hade verkligen läst och läst av mig. T o.m. barnläkaren sa stackars dig eftersom barnet föddes som han gjorde och hade ett stort huvudomfång, men jag upplevde det inte så.
Kort och gott skriv i förlossningsbrevet precis hur du känner.