Nån mer som är/ varit rädd för detta? Inget annat när det gäller förlossningen rör mig i ryggen men jag överväger tom att kräva ett kejsarsnitt istället då jag är livrädd för att spricka..
Hur gjorde ni för att komma över eran rädsla?
Min barnmorska ler mest och förklarar att det är nått alla är "lite skraja för" men jag är inte lite skraj, jag är livrädd!
Man använder självklart perinealskydd vid både sugklocka och tång. Märker man att det är "stramt" eller om det är riktigt bråttom att få ut barnet lägger man ett klipp (innan man lägger på klockan eller tången) för att undvika större bristningar.
Sen kan man spricka inombords också. Men där kanske det läker bättre...?
Min största rödsla var att spricka från ystad till haparanda, vilket jag även skrev i förlossningsbrevet. Tyvärr blev det ju precis så, plus att jag sprack från oslo till helsingfors också. Idag lite drygt 1 år senare har jag inga besvär alls, blev helt återställd redan efter ca 8v. Detta tack vare en fantastisk kirurg som knypplade ihop mig med över 50 stygn. Hade en helt normal förlossning, inga instrument el liknande. Kände ingen smärta när jag sprack men visste inombords att så var fallet.
Hej hej! Jag blev akutsnittad första gången. Inte kul. Återhämtningen är lång och jag blev deprimerad. Så det är inte heller en lätt väg. Andra gången födde jag vaginalt och helt utan bedövning en bebis på 5 kg. Det var jättefantastiskt! Jag blev först klippt (inte kul efteråt men då kändes inget) för de tänkte använde sugklocka, men jag bytte ställning och då kom bebisen ut hur enkelt som helst. Eftersom de drev på det så snabbt dock hann inte vävnaden töja sig och jag sprack en massa (men ingen sfinkterruptur tack och lov). Mitt tips är att försöka som vanligt för då repar du dig snabbare och kan leka med ditt barn. Ett snitt-ärr tar lång tid att läka. Sprickor i underlivet läker fort om de är naturliga men tar lite längre om det är klipp. Ta helst ingen epidural för då känner du inte hur mycket du kan ta i och risken för sprickor är större. Börja inte krysta för tidigt utan först när du själv har krystkänningar för annars är risken större att barnet blir stressat och det är då de vill plocka fram sina apparater för instrumentförlossning. Trots sprickor och allt skulle jag aldrig vilja att det varit snitt istället. Jag kände mig stark och nöjd med mig själv och jag läkte bra!
Vill bara lägga till om perinealskydd att jag vet inte om vissa av er missade det nyhetsinslaget för att tag sen, men det är långt ifrån alla som använder perinealskydd eller ens vet hur man gör. Vi gör oss själva och varandra en tjänst genom att be om det uttryckligen i förlossningbrevet så kanske flera kliniker använder det på sikt.
Kolla här: www.dn.se/nyheter/vetenskap/fodande-kvinnors-skador-kan-halveras
Eftersom vissa hävdar annorlunda kan jag väl påpeka att epiduralbedövning inte alls ökar risken för bristningar. Det och mycket annat finns att läsa i Tove Karlssons bok "Att föda som en man" som jag rekommenderar till alla som är rädda för att spricka eller förlossningsrädda i största allmänhet. Svensk förlossningsvård är inte perfekt och ska man ta sig igenom den så oskadd som möjligt så bör man ha läst på om den innan.
Det finns mycket man själv kan göra för att minska risken för att spricka. En stor del är att jobba med avslappning (en spänd muskel, sena, hud osv spricker givetvis lättare), här är en metod för detta: www.familjeliv.se/Forum-2-13/m52647483.html. Enligt Gudrun Abascal tror jag det var (barnmorska som skrivit bland annat "Att föda", mycket bra bok) så ska man försöka att inte krysta forcerat utan vänta med att krysta tills man verkligen inte kan låta bli (man kan även få hjälp av barnmorskan att andas igenom krystvärkar för att huden ska hinna med). Om upprätt läge minskar eller ökar sprickningar har jag läst olika om. Vissa menar att risken minskar vid t.ex. förlossning på förlossningspall eftersom man hjälper kroppen att ge som störst plats för barnet att komma ut (men den ska helst användas i kombination med avslappning och man bör inte krysta forcerat), andra menar att tyngdlagen gör att det går snabbare (min man som är ingenjör ifrågasätter detta starkt, han menar att skillnaden bör vara marginell). Det viktigaste tror jag är att du känner dig trygg och så avslappnad och lugn som möjligt och att du skriver i förlossningsbrevet (och gärna påpekar muntligt, du eller din partner) att du är rädd för detta och vill att de gör det som de kan för att förhindra att spricka.
Lycka till!