Förövrigt skaffade inte jag heller barn som tonåring, so? Vilket moget beslut av mig

En förutsättning är naturligtvis att man är vuxen. I övrigt håller jag med såffan.

En bra vink är ju när man slutar ifrågasätta andras tycke om sin egen mognadsgrad.

Om man ska prata i ren fakta så är pannloben färdig för kvinnor när de är ca 25 år. Det är där personlighet och tankeverksamhet sitter, alltså konsekvenstänkande.

På män mognar den senare, när de är runt 30. Män väntar oftare längre än kvinnor att skaffa barn, när de känner sig mentalt redo. De brukar vara i 30 års åldern.

Kvinnor går mer på vad som biologiskt känns rätt, och det är rätt långt tidigare än när hjärnan är klar.          

Instämmer igen, jobbar bla med människor som av olika anledningar är väldigt trasiga, ofta fått vara förälder åt sina föräldrar och mamma åt sina småsyskon.

Dessa är oftast superduktiga på att tvätta, städa,laga mat och betala räkningar redan tidigt, men rent socialt och empatiskt är de "rena katastrofer" och inombords skriker de efter den barndom de aldrig fick...

Men endå ses de ofta som extremt mogna och duktiga som klarar sig så fint men ser man till helheten så är den en helt annan och jag skulle inte rekommendera dem att skaffa barn.

Har jag skrivit det? Problemet förekommer givetvis i alla åldrar, även om jag dristar mig till att tro att "unga" är överrepresenterade.

Jag är trasig inombords och har fått stå ut med en hel del. Men det innebär inte automatiskt att jag är usel som förälder. Tvärtom, jag ger mina barn den barndom jag "inte fick"´.

Jag ser inget fel i att skaffa barn ung, jag tror snarare att många skulle må bättre av att växa upp och skaffa barn tidigare och inte leva som förvuxna tonåringar tills de är 35.

Däremot tycker jag att det är fel att skaffa barn om man inte har förutsättningarna för att försörja det och kunna ge det en så trygg uppväxt som möjligt.

Vad jag menar med det är att jag tycker att det är fel att skaffa barn (som tjej/blivande mamma) när man

Inte har en inkomst man kan försörja det på, dvs räknar med att soc kommer att hjälpa till. Det går att vara leva på studiemedel med barn, jag har vänner som visar det och klarar det bra.

Inte tror på den relation man har till pappan. Innan man planerar barn anser jag att man bör ha levt ihop i minst ett år. Dessutom så ska man inte redan tvivla på förhållandet. Tänker man "Han slutar säkert festa jämt när vi får barn" / "Han börjar säkert hjälpa till med disk/tvätt/städning när vi år barn" / "Han släpper säkert sina planer på utlandsjobb när vi får barn" eller nåt liknande då är inte relationen stabil nog. Om man själv mår dåligt och hoppas att ett barn som älskar en mest av allt kommer att lösa alla problem. Det gör det inte. Kan man inte ens ta hand om sig själv så att man mår hyffsat bra är inte förutsättningarna goda för att man ska kunna se till ett barns behov och ge det en trygg uppväxt.

Fortfarande själv bor hos och försörjs av sina föräldrar.
Allt detta rör sig om mognadsfrågor, och jag håller med TS om att det är dumt att skaffa barn om man är omogen, jag skulle tillägga om lever i en omogen relation.

Det är nog vanligare att man är omogen och skaffar barn om man är ung, än om man är lite äldre. De flesta 25-åringar brukar ju ha löst det här med inkomst och sådant, vilket få 18-åringar har gjort

Jag var nitton när jag blev gravid. Jag tyckte jag var så mogen då, tyckte jag hade livserfarenhet och var vuxen. Jag kände mig verkligen det, tyckte folk som var 30 var last-gamla och uråldriga mer eller mindre. Jag resonerade ofta om min mognad med allt jag gått igenom (jag har haft en tuff barndom/tonårstid). Jag drömde om barn tidigt vilket jag idag med erfarenhet förstått mycket berodde på sökande efter kärlek. Kunna ge någon den där helt kravlösa kärleken och få kärlek tillbaka. Jag har alltid känt mig äldre än mina vänner, så här vid tjugosju års ålder ser jag det som en sorg att jag aldrig riktigt fick vara barn/ungdom utan att jag helt enkelt blev bestulen på sådant redan när jag var ett litet barn. Istället låter jag min son få allt det jag inte fick, men mogen? Var jag mogen att bli mamma som tjugoåring när han föddes? Jag kan se det så här, jag var ensam hade ingen utbildning då jag hoppat av gymnasiet men jag kämpade på idag har jag läst 280 högskolepoäng och när jag är färdig med min utbildning till sommaren 2012 kommer jag ha lite över 350 hp. Jag har haft extremt höga krav på mig själv och min son har sett sin mamma studera nästan hela hans liv, jag började läsa in gymnasiet när han var 10 månader. Snart är jag färdig lärare. Skillnaden idag vid 27 år än vid 20 var att jag kan se saker med andra ögon. Jag kan se att jag var någon som skrek på hjälp och ville fly bort från vem jag var och jag lyckades. Dock var jag inte vuxen, inte det minsta mogen egentligen. Jag var väl som de flesta nitton-tjugoåringar i stort brydde mig om vad andra tyckte och tänkte, gick min egen väg som en sann rebell och jag har lyckats ganska bra med det. Dock står jag för att jag inte var mogen vid tjugo. Vid tjugo trodde jag att jag kunde och visste allt idag vid tjugosju vet jag att jag inte kan ett skit och att man lär hela livet. Jag törs misslyckas och jag skiter blanka fan i vad andra tycker och tänker om mig, jag tar inte åt mig om folk höjer ögonen när jag trampar förbi, eller när folk gör bort sig som på VCT och frågar om sonen är min lillebror. Jag bara ler tillbaka säger som det är och skrattar tillsammans med personen, jag är tryggare idag än för sju år sedan för jag har mognat och kommit till insikt att man lär så länge man lever. Helt mogen och vuxen blir man nog aldrig, jag säger som min son sa för ett par månader sen; "Mamma du är inte vuxen, jag frågade varför säger du så? Han sa, därför vuxen blir man när man är 80 år innan det kan man ingenting."

Jag har tänkt på det han sa en nästan sjuåring och kom fram till att det inte är så dumt, vi lär så länge vi lever. Mognad uppnår vi aldrig fullt ut men vi växer med rollen, och vi växer med livet för varje sekund. Strävan efter mognad kanske inte inte uppnår förens vi är riktigt gamla, och därför ska var människa välja sitt liv och sluta bry sig om vad andra gör och vad andra tycker  och tänker. Våga lev ditt liv så slipper andra leva det åt dig.

Alltså är man inte mogen nog att skaffa barn, vad man än påstår. Vilket skulle bevisas.