Unga mammor och mognad.

Man brukar väl egentligen inse först när man blivit äldre hur omogen man egentligen var.
Jag ansåg att jag var tokmogen när jag var 18 år, vilket jag i mångas ögon var. Jag drack knappt och skötte mig. Jag tog ansvar och gjorde allt vad man som "vuxen" ska göra.

Skillnaden mellan då och nu är brutal. Livserfarenhet är en sak, det har jag väldigt mycket av och det ger en viss mognad men för det är man inte vuxen och redo för barn. 
Något som är typiskt för omogenhet anser jag är att försöka övertyga andra och sig själv om hur mogen man är, när man är vuxen behöver man inte göra det. Jag behöver inte påpeka att nästan alla mina vänner är tio år äldre än mig eller att jag har jobbat sen jag var nitton eller att jag faktiskt kan laga mat och klara mig själv.

Att jämföra sig med andra är ganska omoget och tyder på osäkerhet. 
Och jag är helt säker på att om tio år till så kommer jag uppfatta mitt 24-åriga jag som väldigt naiv och ung.            

En bra vink är ju när man slutar ifrågasätta andras tycke om sin egen mognadsgrad.

Om man ska prata i ren fakta så är pannloben färdig för kvinnor när de är ca 25 år. Det är där personlighet och tankeverksamhet sitter, alltså konsekvenstänkande.

På män mognar den senare, när de är runt 30. Män väntar oftare längre än kvinnor att skaffa barn, när de känner sig mentalt redo. De brukar vara i 30 års åldern.

Kvinnor går mer på vad som biologiskt känns rätt, och det är rätt långt tidigare än när hjärnan är klar.          

Jo det är som jag skrev tidigare.
Alkohol skadar hjärnan otroligt mycket innan den är färdig. Olika delar i hjärnan blir färdiga vid olika tidpunkter.

Det är därför unga ofta baserar sin mognad på upplevelser ist för analytisk förmåga.
Det analytiska uppnår man när man är ca 25 år.      

En tonårings ego har alltid fler röster än omgivningens :)

Att inte kunna tåla att höra att man inte är färdig i utvecklingen eller att man är omogen är ju typiskt för tonåringar. De tror att de kan allt, vet allt och det genom saker de upplevt. Senare i livet förstår man att det inte alls handlade om saker man varit med om utan om hur man hanterar omgivningen och tar kritik och hur eftertänksam man är.  

Ja men precis, allt som sägs är personliga påhopp aldrig generella tankar om något större.

Nej och aldrig det runtomkring, aldrig problem som lyfts fram utan bara det som gör det enkelt. Man blundar för det som andra säger är påfrestande och tror att det är andra som är "svaga" och inte klarar enkla saker.
Det viftas bort som, ja ja det säger alla. Istället för att fundera på varför alla säger det.   

Heh jo de man trodde visste allt om livet. För de verkade så säkra, jag var en av dem tjejerna som alla lyssnade på. Jag var väldigt självsäker och sa vad jag tyckte. 

Jag har dock alltid lyssnat mycket på min mor och var nog papegoja redan då. Hon säger mycket klokt och det insåg jag som tur var redan då. Men bara för att jag visste vad hon sa och tyckte betydde inte att jag förstod det, inte förens nu har jag börjat förstå att det finns en djup grund i allt som hon upprepar i hopp om att det skulle fastna.

Här om veckan hörde jag mig själv säga " du ska inte få saker för att du är snäll, utan vara snäll så kanske du får något!" Och helt plötsligt förstod jag precis vad hon menat. Men då är jag också snart "vuxen" i hjärnan. Om ett halvår fyller jag 25 och då kommer jag ha en liten bebis på armen som jag hoppas att jag med min nyfunna eftertänksamhet kan ta god hand om.     

Om man tittar tillbaka på familjebildning genom flera århundraden så är faktiskt inte ungt genomsnittet. De flesta ligger runt 25-30 när de skaffar barn. Även på 1700-talet. 
Det är en drift att skaffa barn, det är inget logik och konsekvenstänk kan stoppa. 
Större delen av unga föräldrar är oansvariga. Det är ju ganska oansvarigt att skaffa barn innan man kan trygga en bra uppväxt?  
Boende, inkomst och en bra relation till sig själv är ju sällan något man har när man är i tonåren.
       

Många verkar tycka att det är en bedrift att lyckas få en unge överleva.. 
Men det är väl svårt att se skogen för alla träd, jag har inte hört en enda tonårsmamma säga att de var helt rätt i livet att skaffa barn. Alla jag pratat med säger att de önskar att de hade väntat tills de var äldre.      

Hur försörjde du dig??

Men du kan du ju inte varit yngre än 19 när du fick barn väl? 
Det är ju extrem skillnad på 16 och 19 tex. 

Jo på gränsen. 
Men tror du att du hade klarat dig lika bra om du var 16? 

Poängen med utvecklingsfasen av hjärnan är att ju yngre man är desto mindre utvecklad är den.
en 19 åring har betydligt större förmåga att förstå konsekvenser än en 15 åring som knappt förstår ett straff och vad de gjort fel om man inte bokstaverar ut det. 

Jo straffåldern ligger ju där av en anledning. För att det är från och med då man ska börja förstå såna saker lite smått. 
Och det är också därför ungdommar får ungdomsvård för straff lönar sig inte för de fattar ändå inte varför. 
   

Jo de flesta som fått barn tidigt och sen mognat har det tänket. 
Men de som är unga och man ska prata med blir som tokiga :S 

Jo men det är ju ett typiskt drag för just tonåringar, har skrivit om det tidigare i tråden. 
Och de flesta tar förmaningar som rena tillsägelser och påhopp. 
Det har ju inget med deras person att göra att man inte är mogen när man är så pass ung, det är fysiskt omöjligt.