me like

Jag vill också tro att om folk tänkte efter före i större utsträckning skulle det av tidningarna på sistone så uppmärksammade problemet "barnfattigdom" inte vara ett alls lika stort problem.

 

Men det kanske bara är jag...

Tankvart, tyvarr sa tvivlar jag att vettiga argument accepteras av dessa individer som har svart att tanka realistiskt.

Vissa borde inte ha barn, ålder eller ej, men det är överrespresenterat unga föräldrar som anser att soc är en bra inkomstkälla. Som TS även skriver har dessa människor oftast inte heller ens tagit studenten.

Har man blivit gravid får man göra det bästa av situationen. Att planera och skaffa barn utan ekonomi, utan bostad och utan en trygg relation till sin partner verkar mest idiotiskt. 

Hejsan, mitt namn är Angelika och jag är 18 år.
Jag har en son som föddes i april detta året (lite över tre månader gammal nu)
Jag bloggar om mitt liv, min son och vad som händer på dagarna.
Titta gärna in. :)
kotek23.blogspot.com

Jag undrar vad som fick dig att starta den här tråden? Oro för barnen till unga mödrar? Soc-pengar du tyckte kunde användas bättre? Allmän irritation över att alla inte är som du? Undrar av ren nyfikenhet.

De barn till unga föräldrar som jag träffat, ett tiotal kanske, har det inte gått någon nöd på. Glada, trygga, hela och rena. 

Soc-pengar? Under ett par år kanske. Men betänk då att mamman har fött ett barn som förmodligen har ett 50-årigt yrkesliv framför sig med skattebetalning och allt vad det innebär. 

Vi har inte försakat oss själva och vi vill inte enbart leva genom våra barn. Vi vill inte leva som hemmafruar och vi dissar inte hundratals år av utveckling och kvinnlig klasskamp.  Vi åttio och nittiotalister är helt enkelt effektivare.
Gränsen mellan hammaliv - studenttid - arbetsliv - jobb - fritid - intresse är utsuddad. Jag har under min sons 1,5 halvtåriga liv hunnit med att plugga 60 högskolepoäng, starta företag och samtidigt varit mammaledig på heltid. Att min son får vara med på mina strävanden och resa in i arbetslivet var viktigt för mig - att inte bara födas in i en färdig tillvaro där allt fokus är på honom.

Jaja jag bladdrar på men min poäng är att din tolkning är väldigt fel och väldigt cynisk. Du verkar tro att unga mammor skaffar barn för att de tror att de ska få en barbiedocka. Att de pga sin ungdom inte kan greppa det livslånga commitmentet. I själva verket var de unga mammor jag träffat väldigt införstådda med vad ett föräldraskap innebär.

Och varför är det så jävla fel att vara spontan?

Denna tråden kommer inte sluta bra...

Mycket bra skrivet!

Nu är jag 22 år och min man är äldre, färdigutbildnad och har ett "riktigt" jobb så vi kvalar inte riktigt in under kategorin Unga Föräldrar. Men jag håller med AnnaPS om att många unga föräldrar är väldigt duktiga och målmedvetna. 

Jag kombinerar själv studier och eget företag med mammaledigheten. Vi tar inte ens ut FP det första året för att vi reder oss själva så några bidragstagare kan man inte kalla oss... Jag tror att min ålder många gånger är till min fördel. Jag har energi i massor, jag tillhör en generation där det är tillåtet att kräva flexibilitet och specialanpassningar, jag har en ung mormor till mitt barn som gärna hjälper till osv. Jag tror faktiskt att jag har lättare för att ta med mig dottern till skolan "eftersom jag är så ung". Eftersom vi är föräldrar och därför måste ta ett större ansvar och planera för framtiden redan nu så har vi redan nu boendespar, sparfond åt dottern osv. Mina jämnåriga utan barn använder i större utsträckning sina pengar till nöjen och annat "ogenomtänkt". De går på studiebidrag istället för socbidrag men flummar mest runt där (självklart inte alla...).

Nu menar jag inte att alla unga föräldrar är toppen och att alla borde skaffa barn innan tonåren är över. Självklart blir livet "jobbigare" med barn och det är inget som passar alla. Men att just unga skulle vara sämre föräldrar som är samhället till last tror jag inte heller är sant. I och med att jag blev vuxen "så snabbt" så har jag börjat bidra med skattepengar bra mycket tidigare än mina jämnåriga som fortfarande reser jorden runt, pluggar med studiemedel osv... Ungdomar som lever loppar kostar också samhället pengar :p

Jag startade tråden för att jag ville ha en diskussion om ämnet. Jag menar på fullt allvar att alldeles för många går alldeles för fort fram och att exempelvis "barnfattigdomen" som är så inne att diskutera just nu skulle vara betydligt mindre om folk tänkte till först och skred till handling sedan och inte tvärtom. Då skulle vi inte ha lika många mammor som, efter att ha insett att deras avelshanar inte är något för resten av livet, lever ensamma och eftersom mannen stått för lejonparten av pengarna inte har möjlighet att tjäna de pengar de behöver för att ta hand om sina barn.

Tänker man att man får ta att gå på soc "i några år" har man enligt mig inte ett rätt. Det finns mängder av barn som också har 50 års produktivitet och skattebetalande framför sig och som inte kostat ett öre i socialbidrag, så det argumentet är ganska kasst om jag ska vara ärlig. Socialbidrag är en lösning för tillfälliga och oförutsedda problem, inte ett försörjningsalternativ. Folk som tänker så är inget annat än parasiter.

Givetvis visste jag också att undantagen, som alltid finns, skulle dyka upp här. Grattis till dina högskolepoäng och allt det andra du rapade upp - det ändrar inte att alldeles för många fortfarande tänker bakvänt. Inte heller ser jag värdet i att låta barnet vara med i din strävan efter utbildning - vore det inte schysstare mot alla att styra upp den biten först så man har grunden klar och sedan skaffa barn?

Jag må vara cynisk, men jag tror fortfarande fullt och fast att jag har en poäng.