jag håller till stor del med TS men bara för att man är ung så innebär inte det att man inte har sitt liv upp ordnat och en bra grund att stå på. I många fall är det ju så, men när jag och min kille började försöka skaffa barn bar jag 18 år och hade gått ur gymnasiet, (visserligen planerar jag ju att gå ur högskolan också men man måste inte göra allt i ett svep). Han är två år äldre än vad jag är.  Tillsammans har och hade vi en bra ekonomi (självklart kan den vara bättre, men vi har råd med bra boende, allt som hör ett barn till, mat på ordet, nöjen och så sparar vi några tusenlappar varje månad) och vi ville leva med varandra livet ut.

Nu är jag 21 år och vi har en dotter på 1,5 som snart ska bli storasyster, vi är gifta och jag studerar till lärare på distans och kan alltså samtidigt utbilda mig och ta hand om barnen, han är som innan fastanställd på sitt jobb och vår ekonomi är det absolut inget fel på fast jag inte har tagit något studielån och har två hästar som äter pengar till frukost.

Så visst är jag inte klar i skolan än och vi har heller inget eget hus som är drömmen, utan nöjer oss med att hyra i några år till medan vi sparar till handpenningen för att kunna få ett så bra lån som möjligt.

Så ung innebär faktiskt inte nödvändigtvis att man inte har en bra grund att stå på, även om jag helt och fullt håller med om att man inte alls är speciellt mogen och ansvarsfull om man skaffar barn utan att ha det, i vilken ålder man är är..

Vad är det som säger att ett omoget beteende (som du ts beskriver )enbart finns hos unga mödrar?