• Litet My

    Unga mammor och mognad.

    Chazz Michael Michaels skrev 2011-07-20 10:11:04 följande:

    Efter att ha sett ett antal inlägg på detta forum och andra, samt rena observationer av verkligheten, tycker jag det verkar som om hela den här "ung mamma"-grejen rent generellt följer ungefär samma mönster, och det är:

    - 16-17-18-årig tjej har "längtat efter barn i flera år" och "känner sig redo". Plugga klart kan man ju göra sen och i dag skiljer sig ändå varannat par så vilken kille man skaffar barn med spelar inte så stor roll, det går ju alltid att hitta en riktig pappa till barnet sen om den här avelshannen skulle vara ett pucko.

    - Tjejen får, med all rätt, invändningar mot sitt sätt att tänka. Varför så bråttom? Varför inte bygga en grund först? Varför inte vänta på en kille som man faktiskt tror sig kunna bygga upp något varaktigt med, inte minst för barnets skull? Eftersom jag vet precis vad ett av svaren kommer att bli är det väl bäst att redan nu slänga in följande brasklapp: jag menar inte att man måste vara stenrik och överösa sitt barn med lyxprylar utan egentligen bara att man bör ha en någorlunda tryggad inkomst som räcker till och som inte kommer av exempelvis socialbidrag. Går man på soc löser man den biten först och skaffar sen barn, allt annat är, för att parafrasera en känd elektronikkedja, puckat.

    - Svaren blir då, nästan helt undantagslöst av typen "jag är faktiskt väldigt mogen för min ålder, folk brukar tro att jag är närmare 30 än 20!", "jag vet folk som pluggat i åratal och tjänar över en halv miljon om året och som är jättedåliga föräldrar!".

    Det är framför allt det här med mognaden jag funderat över. Om man nu är så mogen, varför har man då inte skaffat sig minsta gnutta konsekvenstänk?

    Och ja, jag vet också att det aldrig finns garantier. Man kan gå isär även efter tiotals år tillsammans, man kan bli sjuk eller arbetslös och plötsligt inte tjäna så mycket pengar som man gjort tidigare. Och visst, självklart finns det människor som funnit sin väg i livet och har ordnad ekonomi och ändå är jättedåliga föräldrar. Inte heller räcker det med bara pengar men det är heller inte helt oviktigt i sammanhanget, vad än alla "allt ett barn behöver är kärlek"-människor säger.


    Tummen upp
  • Litet My
    Chazz Michael Michaels skrev 2011-07-25 12:13:23 följande:
    Man kan vara en jättebra förälder som ung och en kass förälder som äldre, det ändrar inte att jag anser att alla inblandade mår bäst av att ta genomtänkta beslut. Där, hävdar jag, har många s.k. unga föräldrar misslyckats. Att skaffa barn innan 20 och sedan gå isär inom ett år är tyvärr ingenting ovanligt, och jag undrar vad samhället (inte minst barnen själva som belönas med en splittrad familj i princip från start) tjänar på detta.

    Och ja, jag vet att det finns undantag. Jag vet att ni har bekanta som varit ihop sedan de var 13 år gamla och är lika lyckliga i dag, 50 år senare. Men det är just undantag. 
    Sant

    Tänker även på de unga föräldrar som har som argument:

    *Ja, jag har ALLTID velat bli en UNG mamma

    *Skaffar man barn som 30 åring orkar man inte med dem sedan

    *Gamla föräldrar är bara avundsjuka på yngre

    *Gamla föräldrar får barn med Downs syndrom

    *Gamla föräldrar har ingen tid för sina barn för då jobbar de hela tiden

    Ganska orealtiskt, omoget och delvis elakt rensonerat.

    Kan tillägga att jag själv fick barn som ung utan jobb och fast förhållande, ensamstående i en liten etta, och är gravid igen flertal år senare, kan verkligen BARA se FÖRDELAR denna gången med utbildning, ett riktigt bra förhållande sedan flertal år tillbaka, en fin lägenhet i ett barnvänligt område samt ett fast jobb.

    Säger inte att jag var en dålig mamma innan på något sätt (blev oplanerat gravid) men denna gången känns allt så mycket mer stabilt, tryggt och planerat, dessutom har jag skaffat mig en livserfarenhet jag inte hade tidigare.
  • Litet My
    vittra skrev 2011-07-25 12:59:22 följande:
    Därför att en tonåring helt enkelt inte har ett konsekvenstänk, oavsett hur mogna de än påstår sig vara så har de ju inte vuxit färdigt. Den sista delen av den sortens utveckling kommer inte förrän runt 18-20 års ålder. Sedan kan man kalla sig mogen om man nu vill det... en tonåring som påstår sig vara det är väl mest skrattretande i mina öron.
  • Litet My
    vittra skrev 2011-07-25 13:21:04 följande:
    Haha tror du jag bara utgår ifrån mig själv? Knappast
    Mognad handlar främst om hjärnans utveckling, det är ingenting vare sig du eller någon annan kan styra över.
    Instämmer, dock vill väldigt många tro i tex tonåren att de är mognare än andra, ofta pga att de tex haft det jobbigt hemma eller dyl.
  • Litet My
    Furstinna skrev 2011-07-25 14:44:52 följande:
    Mognad är väldigt individuellt. Det finns ingen magisk gräns för när man bli mogen. Sen kan man vara mogen på olika sätt och när det gäller olika saker. Likväl som en 14 åring kan vara väldigt mogen kan en 40 åring vara väldigt omogen. Och att påstå att saker i vår uppväxt och yttre omständigheter inte påverkar oss är bara dumt.
    Hur hjärnan utvecklas har inget med vad som hänt oss i livet, det finns många som tex farit illa under barndommen och kanske fått sköta hushållet och småsyskon och gjort det med bravur, men då fattas det oftast saker på andra plan tex moganden i hur man är en "normal" tonåring som levt ett "normalt" tonårsliv.

    Det är ganska givet att en 14 åring inte kan ha samma mogand som en 40 åring såvida båda är normalbegåvade, du kanske skulle läsa på lite om uppväxtvillkor, mognad osv.
  • Litet My
    Furstinna skrev 2011-07-25 14:57:04 följande:
    Men vad är att vare en normal tonåring? Vad som är normalt är också indivduellt. Livserfarenhet är en sak som gör oss mogna och en 14 åring kan ha väldigt mycket av detta medan en 40 kan ha brist på de.  Kanske du borde läsa lite socialpsykologi.. Hjärnans utvecklig är givetvis inte något man kan påverka men mognad är inte bara hjänans utveckling
    Som sagt tror det är du som behöver läsa på lite...

    Både vad det innebär att vara i fasen tonåring och hur man utevcklas där samt hur mognad uppstår och hur vi utvecklas.

    Det du pratar om hur man haft det tidigare i livet handlar mer om livserfarenhet vilket vi alla har olika av och på olika plan.

    Det finns en anledning tex till att det finnas åldergränser för det mesta tex ta körkort, jobba på olika ställen, köpa alkohol osv osv

    Annars hade allt varit baserat på "personlighet"
  • Litet My
    såffan skrev 2011-07-25 14:58:36 följande:
    jag håller till stor del med TS men bara för att man är ung så innebär inte det att man inte har sitt liv upp ordnat och en bra grund att stå på. I många fall är det ju så, men när jag och min kille började försöka skaffa barn bar jag 18 år och hade gått ur gymnasiet, (visserligen planerar jag ju att gå ur högskolan också men man måste inte göra allt i ett svep). Han är två år äldre än vad jag är.  Tillsammans har och hade vi en bra ekonomi (självklart kan den vara bättre, men vi har råd med bra boende, allt som hör ett barn till, mat på ordet, nöjen och så sparar vi några tusenlappar varje månad) och vi ville leva med varandra livet ut.

    Nu är jag 21 år och vi har en dotter på 1,5 som snart ska bli storasyster, vi är gifta och jag studerar till lärare på distans och kan alltså samtidigt utbilda mig och ta hand om barnen, han är som innan fastanställd på sitt jobb och vår ekonomi är det absolut inget fel på fast jag inte har tagit något studielån och har två hästar som äter pengar till frukost.

    Så visst är jag inte klar i skolan än och vi har heller inget eget hus som är drömmen, utan nöjer oss med att hyra i några år till medan vi sparar till handpenningen för att kunna få ett så bra lån som möjligt.

    Så ung innebär faktiskt inte nödvändigtvis att man inte har en bra grund att stå på, även om jag helt och fullt håller med om att man inte alls är speciellt mogen och ansvarsfull om man skaffar barn utan att ha det, i vilken ålder man är är..
    Skillnaden på dig och så som jag tolkar exemplen i TS är att du har en plan för ditt liv, dvs en plan för tex studier där du kommit en bit på väg och hur din framtid skall se ut, som jag tolkar exemplen i TS så är planen mer "Ja men jag kommer att älska mitt barn, och så finns det soc jag kan ta tills jag kommer på vad jag skall göra sen"
  • Litet My
    Furstinna skrev 2011-07-25 15:06:12 följande:
    Så du menar på allvar att det finns en magisk gräns för när man får räknas som mogen? Att yttre faktorer inte spelar någon roll? Berätta isf lite om denna ålder som du blir mogen i och gärna varför vissa som är 30+ inte är mogna? Du som är så påläst i ämnet..
    Löjligt du reagerar, du klarar säkert av att göra en googlesökning själv om du är intresserad av ämnet.
  • Litet My
    Furstinna skrev 2011-07-25 15:09:59 följande:
    Nä men jag har ju dig här som kan berätta för mig.. Om du nu är så säker på det du skriver och jag säger att jag är nyfiken på att veta mer så kan du väl berätta?
    Du kan väl hitta något själv som motbevisar mig, jag till skillnad från dig har inte hela dagen på mig att sitta på FL.

    Du hittar säkert lite om du söker och lugnar ner dig.
  • Litet My
    Mimmlas skrev 2011-07-25 15:20:57 följande:
    Man brukar väl egentligen inse först när man blivit äldre hur omogen man egentligen var.
    Jag ansåg att jag var tokmogen när jag var 18 år, vilket jag i mångas ögon var. Jag drack knappt och skötte mig. Jag tog ansvar och gjorde allt vad man som "vuxen" ska göra.

    Skillnaden mellan då och nu är brutal. Livserfarenhet är en sak, det har jag väldigt mycket av och det ger en viss mognad men för det är man inte vuxen och redo för barn. 
    Något som är typiskt för omogenhet anser jag är att försöka övertyga andra och sig själv om hur mogen man är, när man är vuxen behöver man inte göra det. Jag behöver inte påpeka att nästan alla mina vänner är tio år äldre än mig eller att jag har jobbat sen jag var nitton eller att jag faktiskt kan laga mat och klara mig själv.

    Att jämföra sig med andra är ganska omoget och tyder på osäkerhet. 
    Och jag är helt säker på att om tio år till så kommer jag uppfatta mitt 24-åriga jag som väldigt naiv och ung.            
    Mycket sant och klokt.
  • Litet My
    vittra skrev 2011-07-25 15:34:02 följande:
    Ja håller med. De har fått ta ett alldeles för stort ansvar alldeles för tidigt, och uppfattas ofta också av äldre som "ovanligt mogna" för sin ålder. Been there done that. Jag var en "ovanligt mogen" tonåring men det är mest sorgligt med dessa tonåringar. Det är absolut inte något positivt och då rakt inget tecken på att man bör skaffa barn!
    Instämmer igen, jobbar bla med människor som av olika anledningar är väldigt trasiga, ofta fått vara förälder åt sina föräldrar och mamma åt sina småsyskon.

    Dessa är oftast superduktiga på att tvätta, städa,laga mat och betala räkningar redan tidigt, men rent socialt och empatiskt är de "rena katastrofer" och inombords skriker de efter den barndom de aldrig fick...

    Men endå ses de ofta som extremt mogna och duktiga som klarar sig så fint men ser man till helheten så är den en helt annan och jag skulle inte rekommendera dem att skaffa barn.
  • Litet My
    litenlitenliten skrev 2011-07-25 22:04:45 följande:
    Jag är trasig inombords och har fått stå ut med en hel del. Men det innebär inte automatiskt att jag är usel som förälder. Tvärtom, jag ger mina barn den barndom jag "inte fick"´.
    Jaha?
  • Litet My
    saramadeleine skrev 2011-07-25 22:50:22 följande:
    Det låter väldigt logiskt, jag minns att jag vid 25 kunde se saker på helt annat vis än tidigare. Det roliga är också att de flesta jag talar med säger samma sak att vid 25 började man helt plötsligt se världen ur andra ögon.
    Tycker också det låter logiskt...Om jag ser till mig själv och min omgivning.

    Även detta att man kunde se vidare än vad sin egen näsa räckte, analysera ifall motparten faktiskt hade en poäng istället för att bara utgå från att jag själv hade alla rätt och visste bäst samt slutade att "hävda" mig själv och faktiskt hade lättare att inse att jag ibland hade fel...

    När jag var yngre var blev jag mest arg och hade "alltid rätt" och såg saker ur ett vidare perspektiv än enbart mitt eget.
  • Litet My
    Mimmlas skrev 2011-07-26 00:08:42 följande:
    En tonårings ego har alltid fler röster än omgivningens :)

    Att inte kunna tåla att höra att man inte är färdig i utvecklingen eller att man är omogen är ju typiskt för tonåringar. De tror att de kan allt, vet allt och det genom saker de upplevt. Senare i livet förstår man att det inte alls handlade om saker man varit med om utan om hur man hanterar omgivningen och tar kritik och hur eftertänksam man är.  
    Så sant

    Dessutom var allt man tog in så himla personligt vilket man även kan se lite av i denna tråden..."jag gjorde minsann såhär och det gick bra, så då ÄR DET SÅ och alla som säger annat har fel"

    Med andra ord man såg inte längre än till sig själv och möjligtvis närmsta vännernas upplevser om hur saker och ting var.
  • Litet My
    Mimmlas skrev 2011-07-26 00:23:41 följande:
    Ja men precis, allt som sägs är personliga påhopp aldrig generella tankar om något större.

    Nej och aldrig det runtomkring, aldrig problem som lyfts fram utan bara det som gör det enkelt. Man blundar för det som andra säger är påfrestande och tror att det är andra som är "svaga" och inte klarar enkla saker.
    Det viftas bort som, ja ja det säger alla. Istället för att fundera på varför alla säger det.   
    Exakt så, och speciellt om "alla som säger så" dessutom är äldre än en själv.

    De man oftast lyssnade på var de i samma ålder som också visste bäst men även där var man ju ganska selektiv, det var bara vissa utvalda man kunde tänka sig att lyssna på, och de som kanske var aaaaningen coolare än en själv var funkade också att lyssna till =) *nostagi*
  • Litet My
    Mimmlas skrev 2011-07-26 00:40:53 följande:
    Heh jo de man trodde visste allt om livet. För de verkade så säkra, jag var en av dem tjejerna som alla lyssnade på. Jag var väldigt självsäker och sa vad jag tyckte. 

    Jag har dock alltid lyssnat mycket på min mor och var nog papegoja redan då. Hon säger mycket klokt och det insåg jag som tur var redan då. Men bara för att jag visste vad hon sa och tyckte betydde inte att jag förstod det, inte förens nu har jag börjat förstå att det finns en djup grund i allt som hon upprepar i hopp om att det skulle fastna.

    Här om veckan hörde jag mig själv säga " du ska inte få saker för att du är snäll, utan vara snäll så kanske du får något!" Och helt plötsligt förstod jag precis vad hon menat. Men då är jag också snart "vuxen" i hjärnan. Om ett halvår fyller jag 25 och då kommer jag ha en liten bebis på armen som jag hoppas att jag med min nyfunna eftertänksamhet kan ta god hand om.     
    Det där känner jag igen lite, jag "apade" gärna efter saker som människor jag tyckte var kloka och förnuftiga sa, men jag är inte säker på att jag förstod innebörden fullt ut, ibland blev det tom riktigt fel, speciellt när denna personen använde en del invecklade ord som jag sedan också skulle använda i det sammanhang jag TRODDE de skulle var i =)

    Ska sova här tänkte jag, högravid och med ett barn som säkerligen kommer att vara hyperaktivt imorgon, men hörs vi inte innan får du lycka till med graviditet och framtida vishet =P

    Natti
Svar på tråden Unga mammor och mognad.