Jag vill också tro att om folk tänkte efter före i större utsträckning skulle det av tidningarna på sistone så uppmärksammade problemet "barnfattigdom" inte vara ett alls lika stort problem.

 

Men det kanske bara är jag...

Jag startade tråden för att jag ville ha en diskussion om ämnet. Jag menar på fullt allvar att alldeles för många går alldeles för fort fram och att exempelvis "barnfattigdomen" som är så inne att diskutera just nu skulle vara betydligt mindre om folk tänkte till först och skred till handling sedan och inte tvärtom. Då skulle vi inte ha lika många mammor som, efter att ha insett att deras avelshanar inte är något för resten av livet, lever ensamma och eftersom mannen stått för lejonparten av pengarna inte har möjlighet att tjäna de pengar de behöver för att ta hand om sina barn.

Tänker man att man får ta att gå på soc "i några år" har man enligt mig inte ett rätt. Det finns mängder av barn som också har 50 års produktivitet och skattebetalande framför sig och som inte kostat ett öre i socialbidrag, så det argumentet är ganska kasst om jag ska vara ärlig. Socialbidrag är en lösning för tillfälliga och oförutsedda problem, inte ett försörjningsalternativ. Folk som tänker så är inget annat än parasiter.

Givetvis visste jag också att undantagen, som alltid finns, skulle dyka upp här. Grattis till dina högskolepoäng och allt det andra du rapade upp - det ändrar inte att alldeles för många fortfarande tänker bakvänt. Inte heller ser jag värdet i att låta barnet vara med i din strävan efter utbildning - vore det inte schysstare mot alla att styra upp den biten först så man har grunden klar och sedan skaffa barn?

Jag må vara cynisk, men jag tror fortfarande fullt och fast att jag har en poäng. 

Man kan vara en jättebra förälder som ung och en kass förälder som äldre, det ändrar inte att jag anser att alla inblandade mår bäst av att ta genomtänkta beslut. Där, hävdar jag, har många s.k. unga föräldrar misslyckats. Att skaffa barn innan 20 och sedan gå isär inom ett år är tyvärr ingenting ovanligt, och jag undrar vad samhället (inte minst barnen själva som belönas med en splittrad familj i princip från start) tjänar på detta.

Och ja, jag vet att det finns undantag. Jag vet att ni har bekanta som varit ihop sedan de var 13 år gamla och är lika lyckliga i dag, 50 år senare. Men det är just undantag. 

Det finns inga garantier, men det går att begränsa riskerna. 

Dessutom har ingen nämnt siffran 35+ förutom du. Det funkar fint att skaffa barn före 30 och ändå ha utbildning och stabilt förhållande. 

Har jag skrivit det? Problemet förekommer givetvis i alla åldrar, även om jag dristar mig till att tro att "unga" är överrepresenterade.

Alltså är man inte mogen nog att skaffa barn, vad man än påstår. Vilket skulle bevisas.

Du vinner pris för sämsta argument hittills i tråden.