Unga mammor och mognad.

Jag ser inget fel i att skaffa barn ung, jag tror snarare att många skulle må bättre av att växa upp och skaffa barn tidigare och inte leva som förvuxna tonåringar tills de är 35.

Däremot tycker jag att det är fel att skaffa barn om man inte har förutsättningarna för att försörja det och kunna ge det en så trygg uppväxt som möjligt.

Vad jag menar med det är att jag tycker att det är fel att skaffa barn (som tjej/blivande mamma) när man

Inte har en inkomst man kan försörja det på, dvs räknar med att soc kommer att hjälpa till. Det går att vara leva på studiemedel med barn, jag har vänner som visar det och klarar det bra.

Inte tror på den relation man har till pappan. Innan man planerar barn anser jag att man bör ha levt ihop i minst ett år. Dessutom så ska man inte redan tvivla på förhållandet. Tänker man "Han slutar säkert festa jämt när vi får barn" / "Han börjar säkert hjälpa till med disk/tvätt/städning när vi år barn" / "Han släpper säkert sina planer på utlandsjobb när vi får barn" eller nåt liknande då är inte relationen stabil nog. Om man själv mår dåligt och hoppas att ett barn som älskar en mest av allt kommer att lösa alla problem. Det gör det inte. Kan man inte ens ta hand om sig själv så att man mår hyffsat bra är inte förutsättningarna goda för att man ska kunna se till ett barns behov och ge det en trygg uppväxt.

Fortfarande själv bor hos och försörjs av sina föräldrar.
Allt detta rör sig om mognadsfrågor, och jag håller med TS om att det är dumt att skaffa barn om man är omogen, jag skulle tillägga om lever i en omogen relation.

Det är nog vanligare att man är omogen och skaffar barn om man är ung, än om man är lite äldre. De flesta 25-åringar brukar ju ha löst det här med inkomst och sådant, vilket få 18-åringar har gjort