Unga mammor och mognad.
Jag var nitton när jag blev gravid. Jag tyckte jag var så mogen då, tyckte jag hade livserfarenhet och var vuxen. Jag kände mig verkligen det, tyckte folk som var 30 var last-gamla och uråldriga mer eller mindre. Jag resonerade ofta om min mognad med allt jag gått igenom (jag har haft en tuff barndom/tonårstid). Jag drömde om barn tidigt vilket jag idag med erfarenhet förstått mycket berodde på sökande efter kärlek. Kunna ge någon den där helt kravlösa kärleken och få kärlek tillbaka. Jag har alltid känt mig äldre än mina vänner, så här vid tjugosju års ålder ser jag det som en sorg att jag aldrig riktigt fick vara barn/ungdom utan att jag helt enkelt blev bestulen på sådant redan när jag var ett litet barn. Istället låter jag min son få allt det jag inte fick, men mogen? Var jag mogen att bli mamma som tjugoåring när han föddes? Jag kan se det så här, jag var ensam hade ingen utbildning då jag hoppat av gymnasiet men jag kämpade på idag har jag läst 280 högskolepoäng och när jag är färdig med min utbildning till sommaren 2012 kommer jag ha lite över 350 hp. Jag har haft extremt höga krav på mig själv och min son har sett sin mamma studera nästan hela hans liv, jag började läsa in gymnasiet när han var 10 månader. Snart är jag färdig lärare. Skillnaden idag vid 27 år än vid 20 var att jag kan se saker med andra ögon. Jag kan se att jag var någon som skrek på hjälp och ville fly bort från vem jag var och jag lyckades. Dock var jag inte vuxen, inte det minsta mogen egentligen. Jag var väl som de flesta nitton-tjugoåringar i stort brydde mig om vad andra tyckte och tänkte, gick min egen väg som en sann rebell och jag har lyckats ganska bra med det. Dock står jag för att jag inte var mogen vid tjugo. Vid tjugo trodde jag att jag kunde och visste allt idag vid tjugosju vet jag att jag inte kan ett skit och att man lär hela livet. Jag törs misslyckas och jag skiter blanka fan i vad andra tycker och tänker om mig, jag tar inte åt mig om folk höjer ögonen när jag trampar förbi, eller när folk gör bort sig som på VCT och frågar om sonen är min lillebror. Jag bara ler tillbaka säger som det är och skrattar tillsammans med personen, jag är tryggare idag än för sju år sedan för jag har mognat och kommit till insikt att man lär så länge man lever. Helt mogen och vuxen blir man nog aldrig, jag säger som min son sa för ett par månader sen; "Mamma du är inte vuxen, jag frågade varför säger du så? Han sa, därför vuxen blir man när man är 80 år innan det kan man ingenting."
Jag har tänkt på det han sa en nästan sjuåring och kom fram till att det inte är så dumt, vi lär så länge vi lever. Mognad uppnår vi aldrig fullt ut men vi växer med rollen, och vi växer med livet för varje sekund. Strävan efter mognad kanske inte inte uppnår förens vi är riktigt gamla, och därför ska var människa välja sitt liv och sluta bry sig om vad andra gör och vad andra tycker och tänker. Våga lev ditt liv så slipper andra leva det åt dig.
