Vi som väntar marsbebis 2012 :-)

Lillis och Chokladälskaren, ja visst måste det ha varit nåt annat? Var bara tvungen att fråga :) Jag tänkte först att det kanske var tarmrörelser eller nåt, men det var det definitivt inte, det höll på i nån minut och det lät inte och förflyttade sig inte. Det kanske är nerver som rycker när det växer därinne?

Vad det än var så blev jag lycklig, graviditeten blev verkligare :) Snart kommer jag ju känna på riktigt! Annars har jag haft galet lågt blodtryck idag på eftermiddagen, jag kan inte stå för allt snurrar, och det är svårt att fokusera blicken. Det blir en eftermiddag och kväll på soffan :)

Nu lämnar jag den här tråden.

Natten mellan fredag och lördag fick jag ett missfall. Vi åkte in till akuten och fick det bekräftat. Inte ett smack syntes på något ultraljud förutom att det fanns en rest av en slemhinna (eller vad det nu var hon sa)
Det som gjorde det mer helvetiskt var att vi var ute på landet hos min makes morföräldrar för att fira en av hans släktingars 50-års dag. Det betydde att jag inte kunde vara hemma och gömma mig i min sorg. Enligt beräkningar var jag i vecka 6+2.

Nu när vi kom hem var det första jag såg symaskinen och de söta babyplagg som jag hade börjat sy. Jag fick panik och städade undan allt för att inte behöva se det... inte just nu.

Vårt tolfte försök som äntligen ledde till ett plus var inte vårt turnummer som vi trodde. Jag som trodde att jag inte kunde få något plus på de där stickorna...

Jag ska ringa mvc imorgon och avboka min inskrivningstid och boka in en återkontroll för att se att allt försvinner som det ska. 
Förhoppningsvis så meddelande min brorsa vidare mitt meddelande så att jag ska slippa dra upp det med mina föräldrar och berätta att "Allt är bra..." (För det känns inte bra, inte när en liten bebis är något som man längtat efter att få i en halv evighet. Visst, missfallet var inte en av de värsta utan att jag mår bra i kroppen...) 

Så lycka till ni andra. Genom mitt MF så har nu era chanser ökat rent statistiskt sett för att era småttingar ska klara er. Den tanken ger mig lite glädje mitt i den här hemska sorgen.
För detta är inget jag ens skulle vilja önska min värsta fiende. 

Någon gång blir det kanske vår tur...

Skont att hora att man inte behover ha nagra symptom, var lite orolig nar jag inte har ett enda! Men har fatt gradiviteten bekraftad av lakaren sa det kanns skont!

Har en fraga (kommer nog vara manga eftersom detta ar min forsta bebis)!

Dricker ni kaffe?!! Jag bor i USA och alla har sager att man absolut inte ska dricka kaffe, men som svensk sa ar man ju van vid att dricka kaffe hela tiden och jag ar sa sugen...

Kram

Var precis och tog en lång skön dusch...när jag torkade mig "down there" i min vita handduk fick jag något brunt på det. Kunde inte tro mina ögon, så jag gick ner på huk och gjorde en snabb "undersökning" av vad som pågår där inne. Kunde känna min livmoder tydligt, men den var inte lika hård som den varit, utan kändes mjuk. Jag fick mer brunt sörja ut på mitt finger.  Nu sitter jag här och har stickningar i magen och gråter som bara den. Har inte sagt något till mannen, då jag ju inte vet vad som pågår egentligen. VET att detta kan gå förbi, men med tanke på att mitt illamående och dåliga humör släppt helt 24 timmar sedan, så är jag lite orolig. 

Ska jag kontakta vanliga akuten genast? Vi har inget gynakut i vår stad. Närmaste ligger 15 mil bort! Eller ska jag bara sätta på mig en binda, slappna av och ringa kvinnokliniken på sjukhuset så fort de öppnar imorgon bitti?  

Vad skulle ni gjort? 

Nyss hemkommen från kliniken. Notan gick slutligen på 1650 kronor!! Ja, den Finländska motsvarigheten till försäkringskassan har nyligen tagit beslut om att de inte ger någon som helst ersättning för undesökningar eller ultraljud som görs innan ultraljudet påvisar att man är i graviditetsvecka 10+0. Vad ska man säga... DÅLIG STIL! Till och med läkaren ansåg det vara en dålig förändring, då dessa undersökningar faktiskt är nödvändiga. 

Överläkaren som jag träffade var säkert 70 år, men jättekunnig! Lärde mig många nya saker av honom idag. Han berättade att det inte alls var vanligt att grav.symtom kommer och går under graviditeten. Han sa sig vara mer orolig för att mina symtom försvunnit än det faktum att jag fått lite blod och haft ont i magen. 

Sen gjorde vi VUL. Först var det helt mörkt på skärmen, men sen! Sen dök det upp en liiiiite skrutt som klängde sig fast på livmoderväggen. Gulesäcken såg normal ut och efter en stund såg man ett litet hjärta som pumpade för fullt. Mätte inte pulsen, men läkaren sa att den skrutten såg helt frisk ut. Att han skulle hoppats på att skrutten hade rört sig, så man skulle ha kunna mätt henne bättre. Nu sa han att måttet var på ungefär, då man inte helt tydligt kunde se var livmoderväggen och var huvudet separerade sig... men som mest fick vi till 0.84cm och veckor 6+5. 

Jag är så lättad över besöket. Nu vet jag att det för det första är någon där inne som studsar omkring och för det andra, att blödningen inte hade något med skruttet att göra. Läkaren tippade på, att det bruna kan ha varit blod från en nidationsblödning, som inte tidigare kommit ut av någon anledning. 

Som råd gav han mig att röra på mig ordentligt och leva som vanligt, då man inte skulle kunna hindra ett mf även om man var sängliggande. 

Även om jag tänker, att jag kunde ha tagit en weekendresa någonstans för pengarna eller lagt mig på något härligt spa, så är det värt att ha svart på vitt (två bilder) på vårt lilla underverk..och inte behöva oroa sig något mer. Nu har jag beslutat mig för att inte en endaste gång - oavsett vad som kommer ut därifrån bli lika darrig och rädd som igår. Från och med nu ska jag vara supercool. 

Tack tjejer för stöttningen! 
Kramar allihopp