Varför känguruvårdade inte du?

Nåt jag reagerar på är Hur kan ett sjukhus sätta ett mål om känguruvård 24 timmar per dygn? Snacka om att pressa föräldrarna. Alla föräldrar vill sina barns bästa. Men man måste även tänka på föräldrarna. Det är väldigt psykiskt jobbigt att få barn extremt för tidigt. Man ORKAR inte känguruvårda i 24 timmar per dygn i flera månader.

När vi låg på neo så var det vissa av sköterskorna där som pressade och tjatade om att vi känguruvårdade för lite fast någon av oss låg där nästan hela tiden när vi var på sjukhuset. Först låg man där i kanske 3-4 timmar, tills tuttarna var sprängfyllda och gjorde svinont. Då fick man smita iväg och pumpa, slänga i sig en macka och sedan gå på toa. Ändå fast man stressade som en tok så fanns det alltid nån som hade nån åsikt om att man var borta för länge.

Dessutom hände det många gånger att under flytten från kuvös till mitt eller pappans bröst så extuberades hon och blev helt blå/grå och inte fick nån luft alls. Så varje gång man skulle flytta på henne var man livrädd att nånting skulle gå snett. Och varje gång det gick snett så bröt jag ihop totalt. Då hängde det på sekunder för hennes överlevnad. En människa klarar inte att se sina barn nästan dö hur många gånger som helst. I vårt fall så hade vi precis förlorat en dotter också. 

Och en sak till. Under den här tiden på sjukhuset vägde jag bara lite drygt 40kg. Min normalvikt brukar ligga på 55. Man hann knappt äta, och när man väl åt så hade man ingen aptit för att man inte mådde särskilt psykiskt bra av allt som händer omkring en. Sen satt man i det där jävla pumprummet i flera timmar per dygn. Allt som fanns där inne var en pump, en fåtölj och en radio. När man satt där inne började alltid tankar snurra i huvudet. Man var helt beroende av främmande människor och massa maskiner och ibland kände man sig som den sämsta föräldern i världen som inte kan ta hand om sitt eget barn.

När jag tänker tillbaka på den här tiden så fattar jag inte ens att jag fortfarande lever. Men man hade inget val. Man gjorde ALLT för att barnet/barnen skulle överleva. Men kom man "för sent" på morgonen så var det alltid nån sköterska som skulle påpeka det. Dom fattade inte att man kanske inte bara kunde somna direkt när man kom fram till patienthotellet. Ibland somnade man inte förän jättesent på natten och ibland lyckades man inte somna alls. Jag hade ingen aning om vad som hände min dotter när vi inte var där. Den lilla sömn vi fick behövde vi, så att få pikar om att man kom för sent var inte särskilt kul.

Det dom glömmer är att när barnen blir utskrivna från sjukhuset så är dom beroende av sina föräldrar på samma sätt som dom är beroende av maskiner och läkare på sjukhuset. Därför måste även föräldrarna må bra så barnen har nån kvar i livet som kan ta hand om dom efter sjukhusvistelsen.

 Människor tänker och känner olika men alla föräldrar gör allt som står i deras makt för att barnen ska må bra så varför ifrågasätta föräldrarnas beslut ang. hur länge dom orkar att känguruvårda per dygn?  Det räcker väl att veta att dom har sina skäl och dom skälen är tillräckliga!

Vilken intressant tråd!

ALL heder åt er tappra föräldrar som kämpat för era små på neo i månader...

Vill först säga att vi kängruvårdade vårt barn som föddes i vecka 27.

Som svar till dig säger jag att jag tror inte heller att du vill skuldbelägga och att jag tror på att närheten hud mot hud är livsviktig, det tror jag inte att någon prematurförälder ifrågasätter,  vad sjukvården kaske missar är skillnaden mellan teori och praktik. Jag är säker på att du är insatt rent teoretiskt vad gäller prematurbarn, ni arbetar ju inom sjukvården, men vare sig ni eller någon annan som inte har upplevt det själv kan någonsin förstå den oro man känner som förälder när ens eget barn svävar mellan liv och död bokstavlingen i flera månader och man själv inte kan göra någonting, man är så maktlös. För oss är det inte en "patient" (inte illa menat,det krävs ju distans för att kunna utföra arbetet), det är vårt barn och hur man känner sig känslomässigt påverkar lika mycket som fakta om vad som är bäst för barnet, kan du förstå oro som är så stark att man i princip är illamående i månader, dygnet runt, man kan aldrig slappna av eftersom barnet kan bli dödssjukt på några minuter, detta kan göra att man för att överleva inte orkar, man kanske vill att "lite tid " ska gå utan den förtärande oron så att man kan klara av att vara förälder sen när barnet mår bra igen, detta kan endast ske om man inte är på plats ibland och någon annan har "ansvaret" en stund, låter kanske konstigt men psykologiskt kanske det är så det fungerar. Det är bra att personalen tjatar "lite lagom" eftersom man befinner sig i extrem chock men skuldbeläggandet (som jag också känt av ) är rent destruktivt.

Detta är självklart föräldrar som älskar sina barn lika mycket som alla andra och som vill det bästa för barnen, men tänk på att det finns en känslomässig aspekt att ta hänsyn till.

Själv tycker jag att det verkligen är bra att ni förordar metoden.
När jag födde min son i v 32+ sade man till mig på sjukhuset att jag satt och höll honom för länge. Han var tvungen att ligga själv och sova för att växa ordentligt. Jag skulle alltså sluta "störa" honom. När jag kom hem gjorde jag ändå vad jag upplevde var bäst nämligen att ha honom nära.    Och läste senare om kängurumetoden och insåg att det jag gjorde nog inte alls var så toligt ändå.

Jag satt kmc 1-2 ggr om dagen i ca 2 timmar åt gången( sen behövde jag alltid på toa;)) Oftast jag på förmiddagen och pappan på eftermiddagen då vi bodde hemma och har storasyskon som behövde oss båda. Situationen att föda för tidigt är allt annat än normal, man mår fruktansvärt dåligt psykiskt, ständigt dåligt samvete för båda barnen och då hade inte min lilla några större problem...Kmc 24 timmar om dygnet är enligt min åsikt inte långt från tortyr ( starkt ord, jag vet) att kanske inte kunna falla i djupsömn, inte kunna gå på toa när man egentligen vill, när äter man? Kommer personalen med mat? Inte alla par där pappan kanske är med på att dela upp kmc mellan sig? Jag vet inte...när du får ett fullgånget barn finns inga såna krav, då får man åka hem och fortsätta sitt liv och kan gosa hur mycket man vill.

Jag förstår helt tanken att det är oehört bra för barnet, men alla orkar inte och man mår så mycket sämre än man visar för personalen.
Jag låg i Kristianstad, där fanns ingen press alls, alla stöttade hur man än gjorde, där lyssnade de på hur man ville ha det.

Har i nuläget inga problem med anknytningen trots att jag inte låg 10 timmar kmc om dan, den riktiga anknytningen kom hemma, borta från pipande apparater och sjukhuslukt. När vi kom hem kunde vi sitta timmavis med henne i omgångar och mysa utan stress=)
Jag tror det är svårt för en del att förstå om man inte har fött prematurt själv, går inte att likna vid att föda fullgånget( jag har gjort båda)
Mitt råd till dig är att sluta fundera på varför de inte vill, utan glädjas över den kmc de faktiskt sitter.

Klockrent!

Jag hade dessutom tvillingar, som gjorde att allt tog dubbelt så lång tid.

Fick ryggskott då jag födde mina ungar, så de första dagarna var det rullstol som gällde. Tog mig inte ens i och ur sängen själv ens, men vem skulle man få hjälp av. Det var ju barnen som var sjuka, inte jag.
Jag önskar att jag kunde se tillbaka på min tid på både förvård pga havandeskapsförgiftning och neotiden med barnen med glädje. Tyvärr går inte det och det är faktiskt mest för den jobbiga och och oempatiska personalens skull (med några undantag). Glöm inte att som förälder ser man och registrerar allt som personalen gör och säger. Vi är där MÅNGA timmar per dygn. Ena passet resonerar personalen si och nästa pass så.

Tänk också på att föräldern kanske inte mår bra varken fysiskt eller psykiskt. Det är inte samma sak att få prematurer som fullgångna barn. Kanske behöver föräldrarna få låta situationen smälta in i egen takt för att kunna vara i balans då det dags att åka hem med barnet. Låta dem ta till sig barnet i egen takt.

Själv hade jag havandeskapsförgiftning och var tvungen att gå till BBavdelningen för att ta blodtryck tre gånger per dag. De tyckte att det inte var deras sak (och "glömde" gärna bort mig då jag skulle vila en stund innan varje tryck, otrevligare sjukvårdpersonal har jag sällan skådat och då jobbar jag själv inom sjukvården). Ibland fick jag gå utan att få ett tryck taget för att barnen skulle sondas eller jag skulle passa mina egna mattider.

Jag sade ifrån på neo tillslut.
- Jag tänker inte pumpa mer. Det var efter 3 veckors pumpande var 3:e timme. Fick som max ut 20 ml. Det   skulle delas på två. Varför sån press på föräldern med amningen?
- Väck mig inte, om det inte är akut. Inatt behöver jag få sova.
- Jag går nu. När jag insåg att "vår" sal var isolerad pga någon smitta (det sjuka barnet isolerades på en sal bredvid), var jag glad att barnen var så gott som färdigvårdade. På avdelningen jobbade rent okunnig personal som lämnade dörren öppen mellan det sjuka barnets sal och "vår" sal. Det gicks med "gula rockar" mellan den isolerades sal och andra salar. Då tog jag min barn och gick därirån till patienthotellet. Jag gick bara tillbaka för att väga och få ny ersättning och sonderna tillrättalagda. Jag kunde ställa in mig och sova när barnen sov, och vara vaken då de var vakna. Och framför allt dra ut telefonen en stund då man sover. (Det skulle jag inte gjort enl avdelning, de hade ju försökt nå mig för att höra hur det gick. OK jag försår att de har ansvar för barnen så länge de är inskrivna). Nu var de som sagt så gott som färdigvårdade då. De var födda v 33 och vi kom hem efter drygt 1 månad.

Ja, här kom lite svamliga tankar från mig!

 

Ha ha!! BRA sammanfattning!

Många har redan skrivit så mycket bra så jag kommer bara med lite instick utifrån mina egna erfarenheter. För det första är det stor skillnad på hur pass tidigt barnet är fött. Stor skillnad på vecka 24 och vecka 34, har fått i båda veckorna så jag vet! Ens egna krisreaktioner skiljer sej åt, hur barnet mår, hur tillgängligt det är med känguruvård mm.  

Nu vet jag ju inte hur ni utformat vårdmiljön på avdelningen för att främja känguruvården men den är viktigare än man tror. Inte lätt att sitta i timmar när stolarna är så obekväma så svanskotan värker efter en halvtimme. Inte heller speciellt avslappnande när det är ett jädra spring, trångt mellan kuvöserna och att inte kunna dra för ett skynke där man sitter. 

En annan sak vi kände är att personalen inte heller litade på våra känslor när det gällde vårt första barn (f v 24). Bara för att det står i böckerna att så pass små barn mår bra av att ligga hud mot hud så gällde det inte henne! Det kände både jag och pappan. Hon mådde som bäst när hon fick ligga ifred heltenkelt, på mage i sin säng. Detta var något personalen inte alls ville lyssna på utan pushade med puls- och saturationsdippar som resultat. Det blev ju naturligtvis bättre med tiden, men vår anknytning började först efter utskrivning fyra månader efter hennes födsel. Vad det sen berodde på är kanske en helt annan story.  

Jag kan faktiskt inte förstå hur ni kan ha som mål att känguruvårda 24 timmar per dygn. Hur har ni tänkt att det ska gå till i praktiken ? Jag är genuint nyfiken. Ge gärna exempel på hur ett dygn i så fall ser ut hos er hos ett barn som känguruvårdas dygnet runt.