Många har redan skrivit så mycket bra så jag kommer bara med lite instick utifrån mina egna erfarenheter. För det första är det stor skillnad på hur pass tidigt barnet är fött. Stor skillnad på vecka 24 och vecka 34, har fått i båda veckorna så jag vet! Ens egna krisreaktioner skiljer sej åt, hur barnet mår, hur tillgängligt det är med känguruvård mm.
Nu vet jag ju inte hur ni utformat vårdmiljön på avdelningen för att främja känguruvården men den är viktigare än man tror. Inte lätt att sitta i timmar när stolarna är så obekväma så svanskotan värker efter en halvtimme. Inte heller speciellt avslappnande när det är ett jädra spring, trångt mellan kuvöserna och att inte kunna dra för ett skynke där man sitter.
En annan sak vi kände är att personalen inte heller litade på våra känslor när det gällde vårt första barn (f v 24). Bara för att det står i böckerna att så pass små barn mår bra av att ligga hud mot hud så gällde det inte henne! Det kände både jag och pappan. Hon mådde som bäst när hon fick ligga ifred heltenkelt, på mage i sin säng. Detta var något personalen inte alls ville lyssna på utan pushade med puls- och saturationsdippar som resultat. Det blev ju naturligtvis bättre med tiden, men vår anknytning började först efter utskrivning fyra månader efter hennes födsel. Vad det sen berodde på är kanske en helt annan story.
