Varför känguruvårdade inte du?

Jag kan inte svara för mig själv, men en bekant befinner sig just nu på ett sjukhus som praktiserar den metod du beskriver.
Hon tycker att det är urjobbigt och använder ord som tvång, ständigt dåligt samvete, fanatisk sjukvårdspersonal, helt galna, skuldbelägger etc.
När jag läser ditt inlägg och dina formuleringar kan jag tänka mig att hon har rätt, du verkar genuint frågande över att föräldrar inte kan göra som ni säger, inte kan fatta.
Har jag fel?

Hur som helst, jag har alltså ingen egen erfarenhet men min vän längtar just nu hem efter flera veckor på sjukhus, mest för att få slippa personalen.

Min son är född i v25, och det innebar ju väldigt mycket omvandling, och ena sekunden var jag bara gravid, nästa sekund hade jag en son som låg och plingade hela tiden.

 

I början var det väldigt läskigt, men jag höll honom första dagen, och bara det var läskigt. Jag låg blickstilla och livrädd att något jag gjorde skulle skada honom. Men jag låg kvar, och kängruvården är bland det mysigaste jag någonsin varit med om.

 

Det var nog det ända på sjukhuset som var bra.
Nu vårdade vi honom med kängruvård ( på IVA ) runt 8-9 timmar om dygnet tror jag.
Dock inte dom första dynen, men när vi började vänja oss vid att det faktiskt inte var farligt att röra honom.

 

När jag vande mig och faktiskt till och med vågade sova med honom på bröstet ( under uppsikt av sköterskor ) kom jag ca 6 på morgonen och hade honom på bröstet till lunch tror jag oftast, ( om jag inte behövde gå på toaletten) sedan åt lunch och kom tillbaka och hade honom på bröstet, pappan hade honom större delen av eftermiddagen, och sen fick vi åka till vårat patient hotell för att sova.

 

När vi kom till samvården myste vi, eller pappan kängruvård hela natten, (själv var jag livrädd att jag skulle vända på mig eller på annat sätt göra illa honom).

 

Men jag kan säga att vår kängruvård fortsätte tills han var 6-7 månader gammal. Dvs tills han viktmässigt blev tung och jag fick svårt att andas med honom på mig.

 

Är gravid igen, och skulle *peppar peppar* det här barnet födas förtidigt så skulle det här barnet nog bli ännu mer kängruvårdat än sonen blev. Jag kan ändå tycka att jag kunde haft honom på mig mer, längre och oftare.

 

Vet inte om mitt inlägg hjälper dig något alls.
Men som sagt, det ända som hindrade mig i början, var rädsla att skada mitt barn, somna och vända på mig i sömnen, eller att han skulle glida av mig eller på annat sätt bli skadad.

Ju mer jag lärde känna min son, och mig själv tillsammans med sonen insåg jag att jag aldrig vände på mig när han låg på mitt bröst, att om han gled neråt kunde jag faktiskt lyfta upp honom, och sköterskorna kan byta hans blöja medan han låg på mig, och att nästan ingenting var omöjligt, och sålänge han låg på vårat bröst, speciellt pappas, så mådde han bra mycket bättre, än i kuvösen.

Oj det måste vara jätte jobbigt för henne, en situation är tillräckligt jobbig med ett prematurbarn, och om personalen känns jobbig blir det ju ännu värre.

 

Själv trivdes jag med nästan alla som jobbade under de veckor vi låg inne (12 veckor) Självklart fanns det vissa, men dom flesta trivdes jag otroligt bra med och saknade när vi åkte hem.

 

Det jobbigaste jag var med om, var trycket på amning, jag kunde inte amma och blev ständigt påmind om detta, och kände sån enorm skuld, och mådde så dåligt.
Annars hade jag en sköterska eller undersköterska, (minns inte) som gnällde på att jag ibland kom sent på morgonen, då hade jag legat kängru med sonen till 2-3 på natten, så det blev jag lite upprörd på.

 

Hoppas verkligen din vän får en bättre erfarenhet eller får komma hem snart.

Åh, jag är absolut inte påtvingande! Jag har själv aldrig påtalat att någon förälder borde känguruvårda mer. Jag har heller inte hört någon annan personal göra det.

Jar har dock själv, som egen person (kontra vårdpersonal), svårt att förstå valet. Detta har jag inte för en sekund visat föräldrarna, för det är inte min plats att ifrågasätta det.
Det är för att jag vill växa som människa som jag frågar, för att jag vill kunna sätta mig in i hur ni/föräldrarna mår, känner, tänker. Inte för att tvinga er/dem, utan för att förstå.

Jag tycker helt enkelt inte att det känns bra att vårda barnen (och då också föräldrarna) utan att ha så mycket förståelse för föräldrarna som jag bara kan, så stor möjlighet som möjligt att sätta mig in i deras/eran situation.

Då tycker jag att detta forum är ett bra ställe att lyfta frågan - då det finns många härinne som kan vidga min förståelse!

Blöjbyte, vägning, amningsträning, vägning igen, sondmatning, pumpning tog ungefär en dryg timme till 1,5 timme per gång. Kvar var 1,5 timme tills det var dags att börja om. Då skulle jag försöka hinna med att fixa frukost, lunch, mellanmål och middag till mig själv ... ja, och sedan äta och diska också. Duscha någongång samt gå på toaletten några gånger om dagen. Lägg därtill att jag var snittad och inte direkt raktesnabb i mina rörelser. Det är nog min förklaring till att det inte blev så mycket känguruvård.

Jag kanske ska tillägg att dottern visst fick flera timmar av känguru varje dag. Men det berodde på att pappan kunde sitta mer än mig, eftersom han inte behövde pumpa och vi inte har fler barn.

Nyfiken bara, men fixar ni mat åt föräldrarna när de kängruvårdar ?
Hur sitter/ligger de under tiden, i fåtölj, säng, kan de gå runt ? 

Kanske för att det som låter så bra i teorin inte alltid funkar i praktiken

Vår dotter föddes i v.31+0, det tog ca en timme att sondmata henne, sen skulle det bytas blöja, pumpas ur inför nästa mattillfälle vilket tog nästan en timme och efter det hade jag en timme på mig innan det var dags att sondmata igen, vi föräldrar hade ingen möjlighet till övernattning på sjukhuset - vanlig enkel vardagsmatematik säger att det där med kängruruvård inte funkar att utöva 24tim/dygn i ett sånt läge men givetvis satt vi "hud mot hud" så ofta vi bara kunde.

Så mitt svar på frågan är att det helt enkelt inte fungerade rent praktiskt