Varför känguruvårdade inte du?

Min son är född i v25, och det innebar ju väldigt mycket omvandling, och ena sekunden var jag bara gravid, nästa sekund hade jag en son som låg och plingade hela tiden.

I början var det väldigt läskigt, men jag höll honom första dagen, och bara det var läskigt. Jag låg blickstilla och livrädd att något jag gjorde skulle skada honom. Men jag låg kvar, och kängruvården är bland det mysigaste jag någonsin varit med om.

Det var nog det ända på sjukhuset som var bra.
Nu vårdade vi honom med kängruvård ( på IVA ) runt 8-9 timmar om dygnet tror jag.
Dock inte dom första dynen, men när vi började vänja oss vid att det faktiskt inte var farligt att röra honom.

När jag vande mig och faktiskt till och med vågade sova med honom på bröstet ( under uppsikt av sköterskor ) kom jag ca 6 på morgonen och hade honom på bröstet till lunch tror jag oftast, ( om jag inte behövde gå på toaletten) sedan åt lunch och kom tillbaka och hade honom på bröstet, pappan hade honom större delen av eftermiddagen, och sen fick vi åka till vårat patient hotell för att sova.

När vi kom till samvården myste vi, eller pappan kängruvård hela natten, (själv var jag livrädd att jag skulle vända på mig eller på annat sätt göra illa honom).

Men jag kan säga att vår kängruvård fortsätte tills han var 6-7 månader gammal. Dvs tills han viktmässigt blev tung och jag fick svårt att andas med honom på mig.

Är gravid igen, och skulle *peppar peppar* det här barnet födas förtidigt så skulle det här barnet nog bli ännu mer kängruvårdat än sonen blev. Jag kan ändå tycka att jag kunde haft honom på mig mer, längre och oftare.

Vet inte om mitt inlägg hjälper dig något alls.
Men som sagt, det ända som hindrade mig i början, var rädsla att skada mitt barn, somna och vända på mig i sömnen, eller att han skulle glida av mig eller på annat sätt bli skadad.

Ju mer jag lärde känna min son, och mig själv tillsammans med sonen insåg jag att jag aldrig vände på mig när han låg på mitt bröst, att om han gled neråt kunde jag faktiskt lyfta upp honom, och sköterskorna kan byta hans blöja medan han låg på mig, och att nästan ingenting var omöjligt, och sålänge han låg på vårat bröst, speciellt pappas, så mådde han bra mycket bättre, än i kuvösen.

Oj det måste vara jätte jobbigt för henne, en situation är tillräckligt jobbig med ett prematurbarn, och om personalen känns jobbig blir det ju ännu värre.

Själv trivdes jag med nästan alla som jobbade under de veckor vi låg inne (12 veckor) Självklart fanns det vissa, men dom flesta trivdes jag otroligt bra med och saknade när vi åkte hem.

Det jobbigaste jag var med om, var trycket på amning, jag kunde inte amma och blev ständigt påmind om detta, och kände sån enorm skuld, och mådde så dåligt.
Annars hade jag en sköterska eller undersköterska, (minns inte) som gnällde på att jag ibland kom sent på morgonen, då hade jag legat kängru med sonen till 2-3 på natten, så det blev jag lite upprörd på.

Hoppas verkligen din vän får en bättre erfarenhet eller får komma hem snart.