Neo 11

Äldre 13 Jun 21:28

86 svar

Varför känguruvårdade inte du?

Hej alla prematurföräldrar!
Jag jobbar på en neonatalavdelning på ett mellanstort sjukhus i Sverige. Vi har barn från 28 graviditetsveckor, och alltså inte de allra tidigaste barnen. Anledningen till att jag har ett helt anonymt konto är som ni säkert förstår, att inte riskera att något barn eller förälder som vårdas/vårdats hos mig "outas".

Så till orsaken till att jag startat tråden! På vår neoavdelning använder vi oss av NIDCAP och KMC, målet är 24 h känguruvård per dygn. Ända sedan jag började jobba har jag blivit väldigt förvånad över hur få som känguruvårdar sina barn, med den uppmuntran de får hos oss. Vissa barn känguruvårdas bara ett par timmar/dygn, ibland inga timmar alls. Andra känguruvårdas 10 timmar, men de flesta ligger runt 4-5 timmar per dygn. För mig är det väldigt viktigt att förstå varför föräldrarna gör detta val, dygn efter dygn, trots att vi är väldigt tydliga med att det bästa för barnet är hudnära vård. Det är naturligtvis väldigt viktigt att ingen skuldbeläggning sker från vår sida - då riskerar vi att anknytningen till barnet blir ännu svårare!

Jag förstår naturligtvis att det kan vara väldigt svårt att ta till sig att man fått ett barn när det är fött för tidigt, att man inte var redo för omställningen och att anknytningen kan ta tid. Jag förstår också att man blir väldigt trött - av hormoner, rädsla, oro, plingande larm, olika personal hela tiden, ny information osv.

Jag förstår att man behöver sova en hel natt utan plingande ibland, att man behöver få äta utan att hålla koll på CPAP ibland, att man behöver få komma ut ibland. Det ser jag som självklart!

Det jag inte förstår är när det snarare är ett undantag att barnet ligger på sina föräldrar än i sängen. Och för att kunna förstå föräldrarnas val så behöver jag er hjälp!

Snälla berätta varför ni valde att inte praktisera hudnära vård större delen av dygnet, jag är säker på att det finns många olika grunder till detta val. jag vore så tacksam för att få vidga min begränsade erfarenhet av detta!

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-06-13 22:16
OBS! Vill vara extra tydlig med att jag verkligen inte är här för att skuldbelägga någon, utan jag frågar därför att jag vill förstå och kunna sätta mig in i er situation.

TikTok

Äldre 10 Jul 19:41

#51

Målet kängruvård i 24 tim, hur fan funkar det i praktiken utan press? Jag håller med att kängruvård för det lilla barnet är oehört viktigt!! Men 24 tim? En utbränd mamma är ingen bra mamma, ännu mindre på en neonatalavd där det ständigt är press & oro! Låter bra, men fungerar knappast i praktiken. Kängruvård är extremt viktigt, jag såg föräldrar som kom & "hälsade" på sitt barn 1 ggr/dag då dom bodde 3 mil iväg & vägrade bo på patienthotell el RonaldMcDonaldhuset. Det var riktigt skrämmande när man sj satt där dag ut & dag in 14-16 tim/dygn i 4½ månad.

Frila2

Äldre 10 Jul 20:04

#52

TikTok skrev 2011-07-10 19:41:08 följande:

Målet kängruvård i 24 tim, hur fan funkar det i praktiken utan press? Jag håller med att kängruvård för det lilla barnet är oehört viktigt!! Men 24 tim? En utbränd mamma är ingen bra mamma, ännu mindre på en neonatalavd där det ständigt är press & oro! Låter bra, men fungerar knappast i praktiken. Kängruvård är extremt viktigt, jag såg föräldrar som kom & "hälsade" på sitt barn 1 ggr/dag då dom bodde 3 mil iväg & vägrade bo på patienthotell el RonaldMcDonaldhuset. Det var riktigt skrämmande när man sj satt där dag ut & dag in 14-16 tim/dygn i 4½ månad.

Jag håller med! 24h/dag funkar inte utan att totalt bränna ut föräldrarna. Det är inte som att sitta med ett fullgångent barn och helt ärligt, ingen med ett fullgånget barn sitter 24 h/dygn med barnet i famnen. Det är ju som du säger en extrem press. Pipande och larmande apparater, slangar att hålla koll på, sitta helt still, inte prata för högt, inte röra sig för plötsligt, vara försiktig, försiktig och hela tiden oron för att det ska gå åt skogen. Håller helt med dig, utbrända föräldrar är inga bra föräldrar. Jag försökte säga det till personalen på vårt neo men de förstod aldrig det.

Låter inte roligt med de som inte ville vara nära, men man vet inte vad som låg bakom. Vet en mamma som var där massor, hennes man var aldrig där och vi förstod sedan att de hade ett svårt sjukt barn hemma/på annan avdelning. Inte konstigt att det inte funkade. Vet en familj med ett äldre barn med autism. Då funkar det kanske inte att bo någon annanstans. Vet en annan familj där pappan var extremt sjukhusrädd. Mamman fick ta alla besök, alla kängerupass och han var hemma. Hon orkade inte så mycket som andra kanske orkat eftersom hon inte fick någon avlastning.
Själv satt vi ett 3-timmarspass/dygn, var kvar i mellan 8-9 timmar. Vi hade dryga 2 mil enkel väg (fick åka kommunalt dessutom) och FICK INTE stanna kvar.

Det hade varit väldigt intressant med lite kontakt från TS. Men svaren kanske inte blev som förväntat?

S vali s

Äldre 11 Jul 17:57

#53

TikTok skrev 2011-07-10 19:41:08 följande:

Målet kängruvård i 24 tim, hur fan funkar det i praktiken utan press? Jag håller med att kängruvård för det lilla barnet är oehört viktigt!! Men 24 tim? En utbränd mamma är ingen bra mamma, ännu mindre på en neonatalavd där det ständigt är press & oro! Låter bra, men fungerar knappast i praktiken. Kängruvård är extremt viktigt, jag såg föräldrar som kom & "hälsade" på sitt barn 1 ggr/dag då dom bodde 3 mil iväg & vägrade bo på patienthotell el RonaldMcDonaldhuset. Det var riktigt skrämmande när man sj satt där dag ut & dag in 14-16 tim/dygn i 4½ månad.

Man ska inte vara så snabb att döma andra föräldrar i en utsatt situation, varför dessa föräldrar valde att endast "kom och hälsade på" är deras ensak och förhoppningsvis valde dom en lösning som passade just deras familj allra bäst. Dom hade det nog tillräckligt jobbigt ändå utan att behöva bli dömda av betraktare utifrån...

Själv hade jag varit inlagd 8v. innan vår dotter slutligen föddes i v.31+0, efter att jag blivit utskriven från vårdavd. fanns ingen möjlighet för mig till övernattning på sjukhuset. Vi hade 5.8 mil - enkel resa till sjukhuset - hemma fanns två barn som befann sig i kris och behövde son mamma/bonuspappa precis lika mycke som vår nyfödda dotter på neonatalen.
Min man var precis mitt uppe i ett konsultuppdrag som han inte kunde lämna vind för våg så kort sagt vi försökte hitta en lösning där alla parter mådde så bra som det bara gick under en kort och mycket pressad tid.
För vår del innebar det att jag kom till sjukhuset vid åtta-nio på morgonen, pappan kom in under dagen och vid fem-sex lämnade vi sjukhuset men ibland redan vid tre-fyra tiden för att ta hand om våra barn hemma.

Fy f*n säger jag bara om någon annan förälder suttit där på neonatalen och förfastat sig över vårt val av lösning på en redan jobbig situation ...

Nu fem och ett halvt år senare kan jag bara konstatera att vår dotter mår alldeles ypperligt, aldrig haft några som helst anknytningsproblem och hela tiden varit en mkt framåt o social liten varelse - trots att hon vare sig kängruvårdades eller hade oss föräldrar hos sig dygnet runt, ja det var t.o.m så hemst att vi ( uppmuntrade av personalen ) faktiskt valde att under en dag inte besöka sjukhuset alls....

Den late får brått när det blir kväll

Kazeer

Äldre 11 Jul 18:21

#54

Svalis: Jag håller med dig till 100 procent. Varje familj är unik med sina förutsättningar och sitt pussel som måste gå ihop. Att (be)döma andra efter sina egna förutsättningarna och tro att andra ska göra likadant är meningslöst inte rätt mot den/de man skärskådar.

Don't walk in front of me, I may not follow. Don't walk behind me, I may not lead. Walk beside me and just be my friend.

taxsandra

Äldre 13 Jul 21:15

#55

Jag vi gjorde de så mycket som vi kunnde då vi in laggad på iva med vår dotter hon kom i v 33+4.
Vi fick komma hem på hemma vård redan efter 1½ vecka.
Jag gjorde så mycke jag kunnde hemma också men jag uppleve ibland att hon blev så sjukt varm att jag kännde att de känndes inte bra att hon skulle blir så varm.
Så då blev det bara korta stunder med hund mot hud.
Jag gjorde i stället att när jag upplevde att hon blev så varm så fick hon ligga med sitt öra mot mig så hon hörde mitt hjärta eller pappas.

Pineapple

Äldre 13 Jul 21:29

#56

Vi låg också på neo och hade en IVA-plats i början (samvårdsrummen var fulla då). Då fanns det plats för en säng i varje IVA-"kub" och där fick min man sova i början - med S på bröstet (hon föddes i v 34+2). Jag sov uppe på BB för att få vila och ladda kraft eftersom jag fick en rejäl lunginflammation innan hon föddes (därav att hon föddes för tidigt - kroppen orkade inte vara gravid längre) så jag behövde vila en hel del. Vi sondade henne något dygn eller två, oftast liggande på bröstet på pappa då också. Jag hade henne på mig så mycket jag kunde och ammade så mycket det gick också direkt - men jag kunde inte ligga på rygg med henne på magen då jag hostade för mycket och hade ont efter lungdränage.
Vi kom sen hem på permission redan efter fyra dagar för hon var så pass pigg och då fortsatte vi att pappan sov med henne på bröstet de första veckorna för att jag inte kunde och så tog jag henne och ammade när det behövdes.
Var vi inne dagtid (vilket vi var mest då det var så sabla kallt i februari) så "påsade" hon under en tröja någon månad till.

xandra

Äldre 15 Jul 12:31

#57

Jag tycker att det är underbart att du vill växa som människa och förstå oss prematurföräldrar. Jag kan inte göra annat än att hålla med de föregående talarna. Vi hade inte möjlighet att bo på sjukhuset. Vi fick heller inte mat på sjukhuset. Vi kängruvårdade så gott som hela tiden när vi var med Max, men timmarna vi var hemma och sov fick han ensam ligga i kuvösen tyvärr. Inget jag ville. Inget jag önskade honom, men vi kunde inget annat göra. Att vi sedan var tvungna att laga mat på kvällarna för att ha med oss till dagen efter gjorde att vi var tvungna att åka tidagare om kvällarna än vad vi egentligen hade velat. Att behöva lämna sitt barn varje kväll borde vara förbjudet.

Jag pumpade i tre månader var tredje timme innan Max kunde äta själv från bröstet. Jag t-snittades och gick dubbelvikt i två veckor innan jag kunde gå vanligt. Mitt barn skulle ha legat i magen i 15 veckor till och inte i någon uppvärmd kuvös som solens strålar sken in i. Jag förstår att du vill växa som människa, men tyvärr kommer du nog aldrig förstå hur det är att föda ett barn förtidigt. Jag hoppas du aldrig behöver vara på "den sidan av kuvösen". Vi kämpar med tanken att vi svikit vårt barn. Att vi inte kunde hålla kvar dem i magen. Vi pumpar var tredje timme för att i alla fall ge dem något. Vi oroar oss varje sekund att just den kan vara den sista med vårt barn. Vi kängruvårdar så mycket det går, men det gör så ont i oss att vi ibland måste få gå ifrån och våga tro på att det finns hopp. Att det finns en värld utanför. Vi måste få se att världen inte står still. Vi måste få kraft för att våga hoppas att det kanske kan gå. Jag önskar att jag orkade så mycket mer. Jag önskar att jag orkade vara där utan mat och sömn. jag önskar att jag kunde pumpa med honom på magen. Jag önskar att jag kunde laga mat i sjukhussalen. Jag önskar... Men vi är mänskliga.

Pineapple

Äldre 15 Jul 12:57

#58

Nu lite efter jag skrivit mitt inlägg inser jag att det kanske inte riktigt passade för jag vill definitivt inte framstå som att "jag minsann känguruvårdade".
när vi bodde på IVA salen låg där andra barn där något hade tarmarna på utsidan och knappt kunde bli upplyft, en annan hade ryggmärgsbråck och opererades flera gånger och var mer täckt av sladdar än synlig hud kunde ses och den tredje var också helt insurrad i sladdar och de föräldrarna var på sjukhuset under långa perioder men kunde helt enkelt inte. Ibland blir det så mycket för föräldrarna också att man måste ta sig därfirån för att inte bli tokig - vi hade vansinnig tur med vår dotter - hon mådde bra fast jag mådde så dåligt och jag hade en man som hjälpte till och vi bodde nära sjukhuset så han kunde vara där trots att vi hade ett barn till hemma.

alla vill det bästa för sina barn, tro inget annat, men man måste också försöka se till att inte gå sönder helt själv - för att kunna ge andra hjälp så måste man ta hand om sig själv och hjälpa sig själv.

Trollet99

Äldre 15 Jul 18:10

#59

xandra skrev 2011-07-15 12:31:26 följande:

Jag tycker att det är underbart att du vill växa som människa och förstå oss prematurföräldrar. Jag kan inte göra annat än att hålla med de föregående talarna. Vi hade inte möjlighet att bo på sjukhuset. Vi fick heller inte mat på sjukhuset. Vi kängruvårdade så gott som hela tiden när vi var med Max, men timmarna vi var hemma och sov fick han ensam ligga i kuvösen tyvärr. Inget jag ville. Inget jag önskade honom, men vi kunde inget annat göra. Att vi sedan var tvungna att laga mat på kvällarna för att ha med oss till dagen efter gjorde att vi var tvungna att åka tidagare om kvällarna än vad vi egentligen hade velat. Att behöva lämna sitt barn varje kväll borde vara förbjudet.

Jag pumpade i tre månader var tredje timme innan Max kunde äta själv från bröstet. Jag t-snittades och gick dubbelvikt i två veckor innan jag kunde gå vanligt. Mitt barn skulle ha legat i magen i 15 veckor till och inte i någon uppvärmd kuvös som solens strålar sken in i. Jag förstår att du vill växa som människa, men tyvärr kommer du nog aldrig förstå hur det är att föda ett barn förtidigt. Jag hoppas du aldrig behöver vara på "den sidan av kuvösen". Vi kämpar med tanken att vi svikit vårt barn. Att vi inte kunde hålla kvar dem i magen. Vi pumpar var tredje timme för att i alla fall ge dem något. Vi oroar oss varje sekund att just den kan vara den sista med vårt barn. Vi kängruvårdar så mycket det går, men det gör så ont i oss att vi ibland måste få gå ifrån och våga tro på att det finns hopp. Att det finns en värld utanför. Vi måste få se att världen inte står still. Vi måste få kraft för att våga hoppas att det kanske kan gå. Jag önskar att jag orkade så mycket mer. Jag önskar att jag orkade vara där utan mat och sömn. jag önskar att jag kunde pumpa med honom på magen. Jag önskar att jag kunde laga mat i sjukhussalen. Jag önskar... Men vi är mänskliga.

Fantastiskt inlägg! Sitter här med tårarna i ögonen, du förklarade väldigt bra vad även vi kände. Att få se att världen inte stod stilla, att nån gång få träffa kompisar, att någon gång få låtsat att allt inte var så kaosartat som det var, var nog det som tog oss igenom veckorna på neo.
Tror du har helt rätt i att man inte kan förstå hur det känns, man måste ha upplevt det, tyvärr. Fast det har ju också fört nåt gott med sig - våra fantastiska mirakel!
Hoppas allt går bra för er nu och njut av sommaren med era underbara små!

Frila2

Äldre 15 Jul 19:50

#60

xandra skrev 2011-07-15 12:31:26 följande:

Jag tycker att det är underbart att du vill växa som människa och förstå oss prematurföräldrar. Jag kan inte göra annat än att hålla med de föregående talarna. Vi hade inte möjlighet att bo på sjukhuset. Vi fick heller inte mat på sjukhuset. Vi kängruvårdade så gott som hela tiden när vi var med Max, men timmarna vi var hemma och sov fick han ensam ligga i kuvösen tyvärr. Inget jag ville. Inget jag önskade honom, men vi kunde inget annat göra. Att vi sedan var tvungna att laga mat på kvällarna för att ha med oss till dagen efter gjorde att vi var tvungna att åka tidagare om kvällarna än vad vi egentligen hade velat. Att behöva lämna sitt barn varje kväll borde vara förbjudet.

Jag pumpade i tre månader var tredje timme innan Max kunde äta själv från bröstet. Jag t-snittades och gick dubbelvikt i två veckor innan jag kunde gå vanligt. Mitt barn skulle ha legat i magen i 15 veckor till och inte i någon uppvärmd kuvös som solens strålar sken in i. Jag förstår att du vill växa som människa, men tyvärr kommer du nog aldrig förstå hur det är att föda ett barn förtidigt. Jag hoppas du aldrig behöver vara på "den sidan av kuvösen". Vi kämpar med tanken att vi svikit vårt barn. Att vi inte kunde hålla kvar dem i magen. Vi pumpar var tredje timme för att i alla fall ge dem något. Vi oroar oss varje sekund att just den kan vara den sista med vårt barn. Vi kängruvårdar så mycket det går, men det gör så ont i oss att vi ibland måste få gå ifrån och våga tro på att det finns hopp. Att det finns en värld utanför. Vi måste få se att världen inte står still. Vi måste få kraft för att våga hoppas att det kanske kan gå. Jag önskar att jag orkade så mycket mer. Jag önskar att jag orkade vara där utan mat och sömn. jag önskar att jag kunde pumpa med honom på magen. Jag önskar att jag kunde laga mat i sjukhussalen. Jag önskar... Men vi är mänskliga.

Exakt så kändes det! Klockren beskrivning.
Andningshålen då man såg att världen inte stod still var så viktiga för att orka, och lika jobbiga.
Jag gick ut på resturang med mina arbetskamrater efter kväll och satt hela kvällen (några timmar) med mobilen på bordet ifall att. Ångesten, skräcken och sorgen de där månaderna på sjukhus kan ingen som inte varit där förstå och jag önskar ingen den upplevelsen och den kunskap som kommer med upplevelsen.

Varför känguruvårdade inte du?

INNEHÅLL