Varför känguruvårdade inte du?

Kul att ni förespråkar känguruvård. Jag låg nog känguru ungefär halvadygnet med M. Men aoch o tycker jag är att man har tillgång till en bra säng som man kan luta i en bra vinkel. Något att göra t.ex tv eller en bok, ett barn som kan flyttas ganska mycket så man kan gå på toaletten, äta, duscha, pumpa, utan att behöva tänka på att barnet blir instabilt när man flyttar det.
M som ändå var ganska gammal gick t.ex inte att ha i sjal längre än ca 10 min eftersom han var för svag för att hålla upp sig själv även med stöd avsjal. Knöt man hårdare fick problem med andningen av trycket.

Man får ge bra förusättningar och sen får man helt enkelt bara hoppas att föräldrarna orkar med pressen. Och viktigaste av allt. Det är föräldrarnas barn och det är föräldrarna som får bestämma vad de tycker är lämpligast eller genomförbart.

Och ja just, de allra flesta tyckte det var kul att jag låg så mycket känguru med Milou, men det fanns allt de som tyckte det stack i ögonen att jag låg så mycket med honom. Aldrig är folk nöjda....

Våran lilla kille kom i v 29 o vi satt känguru med honom runt 11-12 tim om dagen. Vi hade inget rum där utan åkte hem över natten. Jag åkte dit till 8-9 på morgonen o satt där i en fåtölj i de rummet där alla kuvöser fanns, utan tv eller lugn o ro eftersom det pep från alla fem maskiner o barn som låg där. I början hade jag inte ens ro att läsa en bok utan satt hela tiden på spänn för att det skulle börja pipa i hans "dator". 

Jag satt där till kl 14.30 då min man kom dit direkt från sitt jobb, där hade vi ca en halvtimme ihop innan jag var tvungen att åka hem då vi hade två hundar varav den ena bara var 7 månader. (de var med min man på jobbet o satt alltså i bilen o väntade den lilla stund vi var samtidigt där inne)

Sen satt min man där till 20-21.00, kom hem satt tillsammans i soffan runt en timme innan vi stupade i säng. Så höll vi på sju dagar i veckan, i sex veckor.

Det är tufft att ha en liten prematur prins eller prinsessa på neonatalavdelningen, för oss var det omöjigt att vara där mer än vad vi var pga hundar.

Sen tror jag den största anledningen till att man inte sitter där halva dygnets timmar eller mer är för att man inte riktigt knytit an på det sättet än. Jag menar, de ligger i sin lilla kuvös täckt med sladdar o katetrar o mask som täcker halva ansiktet. Våran prins hade inte ens ett namn de första två veckorna för vi kunde helt enkelt inte se var han såg ut att heta. Då är det nog lätt att "stänga" av lite o tänka att de har det bra med all bra vårdpersonal. När man väl får hem dom så skulle man ju aldrig i livet vara ifrån dom så mycket.

Jo, visst är det så. I för sig är vi alla olika, men visst har vi svårt att knyta ann den första tiden. Törs man det äns? Vågar man börja älska denna lilla plutt? Det är svårt att förstå att detta är den rosiga, gosiga bebis man fantiserat om.

Ja, för mig kom det krypandes. Ungefär i samma takt som sonen blev starkare. Efter ett tag var jag helt beroende . Men den första tiden var jätte läskig och stelt hade jag honom på bröstet. Man vågade ju nästan inte andas .

Så med mycket stöd, uppmuntran och information, så känguruvårdar nog alla föräldrar så mycket de kan.   

Vi låg på danderyd med båda våra barn (v29 och v33) i 8 v med första och tre veckor med andra, låg med dem på bröstet typ hela tiden! med första var vi på sjukhuset båda två, men sambon jobbade på dagarna så han kom ca 17. Jag satt ungefär

5,30-10 "frukost"
10,30-14 "lunch"
14,30-18 "Middag för mig, sambon sitter med honom" 
20-02,30 "sover tre tim själv sen påt igen!"

Sonen kom i v 29 49% tillväxthämmad 813 g 30 cm han hade alla slangar och infarter och larm man kan tänka sig, det gick ändå.
Tycker personalen var superduktiga på att förklara utan att skuldlägga och involvera oss i allt som hände, också bra på att förklara vikten av kängurumetoden.

1 1/2 år senare fick vi lillasyster efter att ha legat i omgångar på avd 12 sen v 28 så kom hon i v 33
då fick sambon bli pappaledig med storkillen och jag låg själv i veckorna så kom han på helgerna när vi hade barnvakt, samma visa "och exakt samma personal =)"
Personalen var underbara båda vändorna, dem fanns där när man behövde prata av sig, när man var orolig och ledsen, dem var bara såå himla bra.
Danderyd avd 21 rules!
 

Jag har varit med om det omvända.
Min son föddes i Göteborg v 32+6 år 2000. Jag fick informationen att jag inte skulle "hålla honom så mycket, utan låta honom ligga själv för att han skulle växa ordentligt" och att jag när jag höll honom nära mig "störde" honom.
Själv tänkte jag att när jag kommer hem så bestämmer jag själv, och när jag sedan läste om kängurumetoden blev jag mycket förvånad. Det kändes som att jag fick helt fel information! Och, nej, jag störde honom inte utan lät honom sova när han låg hos mig..

jag fick reda på att jag var gravid i v21 och mitt allt på denna jord kom i v 24+1 <3  jag var i chock fruktansvärt länge,hade svårt att ta till mej att den lilla sjuka fågel ungen var mitt barn,jag fick för mej att hon skulle dö
så  jag vågade inte älska henne.fast det gjorde jag juh så klart ändå bakom all rädsla. jag har varit själv med henne från start dvs sen vettskapen om min lilla tjej.jag satt för lite med henne i kängru och fick höra en massa från sköterskerna som jag inte vill nämna här pga att det river upp sår.dottern föddes i uppsala.
jag sov varje natt i sängen brevid henne på salen..under nästan 5måns tid var jag bara hemma 1ggr och köpte i panik allt som behövdes för jag hade som sagt inget hemma alls. jag tycker att personalen borde bli bättre
på att bemöta ensamstående mammor i chock.för det är inte lätt att vara 2 men att vara ensam i en bubbla på neo är obeskrivligt..

dottern vägde 488g och var 28cm lång

Min dotter kom i vecka 24 och i början fick vi bara sitta kängru i 2-3 h sen när hon passerade v 30 så utökades det till att vi fick sitta 2 stycken 3-4 timmars pass per dygn. Det var alldeles lagom för oss, att sitta kängru 24h är en väldigt fin tanke men som några andra har påpekat är det inte särskilt praktiskt om man har ett barn med massor av olika slangar. Dessutom behövde jag som nyförlöst gå på toa rätt ofta och vi fick inte lägga in henne för att sen ta ut henne en kvart senare. Hon orkade helt enkelt inte med det.

Vad olika man kan tycka om ett och samma ställe... Vår son Edvin föddes med i Uppsala och jag tycker överlag att alla undersköterskor, sjuksköterskor och läkare var bra, visst fanns det dom man tyckte mindre om och som kom med knasiga kommentarer men dom bytte jag bort!

Vi fick ofta höra att vi låg känguru så mycket totalt 5-7 timmar per dygn låg vi så med honom inne på IVA och när vi kom till samvården så blev det mer och då låg han mycket mellan oss i sängen på dagtid men på natten sov han i sin egen säng så att vi kunde sova ordentligt vi med. En utav läkarna påpekade också vikten av att ta hand om sig själv så han tyckte att jag och sambon skulle passa på att gå på bio en kvällen när Edvin ändå hade "barnvakt" på IVA.. Nu blev det ingen bio men en middag hemma hos min mamma men det var skönt att göra från en läkare en sån sak tycker jag.

ja det gör mycket att hära det fårn en läkare...en sjuksköterska sa det till mig i början att jag får passa på nu när de har barnvakt liksom för jag måste ju oxå koppla bort allt...åkte hem tidigt 2ggr oxå då vi har två lite äldre opjkar oxå som jag saknade så mycket men personalen bara puschade för det för det behävde jag.  Men läkaren här tykcte väl typ att jag skulle vara här dygnet runt med barnen :-/

    
för min del så var det för de var två så kunde bara sitta 3-6timmar/dygn med varje typ o orka med mig själv o pumning o allt oxå...sen e jag sån som helst då vill gå med barnen o ha dom i sal e lite svårt när de har cipapper    även nu när de fria fårn allt sånt men ändå ligger på neo så använder jag inte sjalöen så men mest bara för kan ju bara röra mig i lokalerna o de väldigt små här liksom..:-P     men när jag kommer hem ska sjalen användas mycket   

o frågade om sova med dom men en perosnal var tveksam speciellt då det är vanliga sjukhussängar här...de får samsova med mig hemma sen helt enkelt   

jag kan säga rakt från hjärtat att jag hade jättesvårt i början att ta emot min son, han föddes v 35+1. och vi fick ligga på neo i en vecka..allt vart så intensivt för mig. pang boom och jag skulle föda bara så där. utan förvärkar, ingenting....

jag hade natten innan förlossningen sovit 3 timmar och inte ätit nånting på hela natten och dagen då han föddes.

Ja va första natten vi skulle sova på neo, så trött! Både psykiskt och fysiskt, och de kom personal på personal och tjatade om kängru metoden, man kände sig mer eller mindre tvingad till de.
Altt jag ville va att sova och sköta MIN son som jag ville....

men vi körde me kängru metoden kanske 4-5 timmar om dagen, och att man på NEO i uppsala inte fick ha han i en säng breve våra sängar va värst. Ja va så rädd att rulla på honom i sömnen eller göra illa han på nåt sätt.

Dom menade på att jag som nyförlöst skulle ha han PÅ mitt bröst HELA tiden. Orkar man de som nyförlöst? Svar NEJ!

Så vi körde mest den metoden för att personalen tjatade, sen att vår son är stort behova av närhet nu och vägrar att sova i sin säng och ska vara på oss 24/7 vet ja inte om de har nåt me denna metod att göra, eller är han bara storr behov av närhet....?     

Jag var känslomässigt avtrubbad när jag fick mitt barn. Det blev för mycket med akut kejsarsnitt så jag kunde bara göra mitt bästa. Jag bad om att få sova hela natten igenom första nätterna bara för att kunna återhämta mig någorlunda psykiskt så fort som möjligt. Men dagtid var jag med min son så ofta jag kunde, men kunde ju inte gå runt med honom innanför skjortan när vi gick runt ute i korridorerna och ligga i sängen kunde jag inte heller göra hela tiden. Men efter ett par dagar när jag mådde bättre psykiskt, sov jag med honom hud mot hud varje natt. Och varje dag när jag tittade på tv, läste tidningar, åt mat eller annat så låg han hud mot hud allt som oftast. Dock märkte jag att när han var trött och ville sova så uppskattade han inte alltid att ligga hud mot hud när jag satt upp eftersom han då hamnade på sidan, så då lade jag honom i värmebädden för att han skulle få ligga på rygg och sova bättre.

På vår avdelning förespråkade man inte kängruvård i den omfattningen som du beskriver, men man förespråade att "sitta kanguru" så mycket som möjligt.

Det skedde väl, ett par timmar per dag. Varför? Ja, jag måste säga att jag mådde dåligt, var skockad, visste inte alls hur jag skulle bete mig. I början fick man bara ta upp barnet en gång per dygn. När man väl tagit upp det skulle man sitta minst 1, 5 timmar och då stilla. Det var förstås mysigt, men samtidigt jobbigt att sitta stilla så länge. Man har ett behov av att gå upp och röra sig ibland.

Sedan fick man ta upp barnet varannan gång det skulle äta. Det jobbiga var fortfarande detta med att man skulle sitta stilla.

Jag upplevde under denna tid just det du skriver att man kände sig skuldbelagd. JAg känner mig inte skuldbelagd av ditt inlägg, men av personalen där jag var. Jag kanske inte ser det så nu, men där och då var jag inte mig själv utan i en mycket känslig situation. På allt dom sa reagerade jag lite överkänsligt och blev lätt ledsen.

Sedan hade jag ju sömnbrist på detta. Jag ställde klockan var 3:e timme för att pumpa. Men det hjälpte inte mycket, utan gav mig bara ännu mer skuldkänslor för att jag inte fick någon mjölk.

Det var mycket .... det var jobbigt allting ... jag var chockad och förstod inte känslomässigt att mitt barn var fött än.             

För att jag inte fick.
Min son var inte så hemskt tidig då han föddes i v 34+3 och han hade enbart övervakning i form av POX plus gelmadrass för att hålla värmen. Det fanns alltså inga större hinder men personalen envisades med att han skulle ligga i sin balja på gelmadrassen så mycket som möjligt. De enda gångerna jag fick ha honom i min famn var då han skulle sondmatas eller när vi skulle försöka med amningen.
"När de är så små behöver de få ligga ostörda på gelmadrassen för att inte bli nedkylda"
"Du får absolut inte prova att amma honom i mer än 10 minuter för då blir han för trött och förlorar energi"
"Att sonda ett mål ska aldrig ta mer än 20 minuter för han behöver snabbt få komma till värmen och vila igen"

Det var sådant jag fick höra av personalen.
När han sedan skulle sola (vilket blev totalt 7 dygn) var det ännu värre.
Under hans första levnadsvecka sov jag totalt 2 timmar. All övrig tid satt jag på en stol vid hans balja och höll hans hand. Det var den närhet jag "fick" ge honom. 

Konstigt... Helt tvärtemot den neonatalavdelning jag låg på. Där ville de att man dygnet runt om man kunde skulle låta babyn ligga hud mot hud. För de menade att om babyn låg hud mot hud med dig så var det likvärdigt om den skulle ligga i värmebädden.