Varför känguruvårdade inte du?

Mina pojkar kom i vecka 32+5, alltså inte jättetidigt. Fick ligga med övervakning och CPAP men mådde hela tiden bra.

Jag är förstagångsmamma. Jag väntade tvillingar och trodde att dom kunde komma tidigare, men inte så mycket tidigare. Jag fick dessutom snittas med urakut kejsarsnitt efter att vattnet gått och senare samma dag, ramlade tvilling 1's navelsträng ur mig när jag var på toa. Jag upptäckte att den hängde dubbelvikt när jag var på toa, larmade och sen var det full fart. Jag sövdes medans jag grät hysteriskt av rädsla, och visste inte hur mina barn skulle må när dom kom ut.

Det var en fruktansvärt att gå i genom. Ingenting blev som jag hade tänkt mig. Dom kom alldeles för tidigt och inte på det sättet jag trott... jag var tvungen att "fly" från sjukhuset emellanåt. Orkade inte se mammorna på BB på andra sidan dörren, som fick ha sina bebisar i en plastlåda vid sin säng, för att sen åka hem efter ett par dagar.

Mina två små äöslakde fågelungar, visste jag knappt hur jag skulle ta hand om. Vågade inte röra dom. Personalen på neo var bra, men inte tillräckligt bra. Det kändes som att dom trodde att vi visste hur vi skulle ta hand om våra barn. Dom talade inte om att dom tyckte att vi skulle känguruvårda, så hur skulle vi veta det? När vi sen fick in dom i en plastlåda på det som blev vårt rum, lät jag dom ligga och sova i lådan, för jag vågade fortfarande inte röra dom, av rädsla att något skulle hända. Jag levde på att dom hade sina andningslarm. Vågade inte gå och duscha om min man inte var där, ifall det skulle larma. Den dagen vi åkte hem var underbart, men fruktansvärt ångestfylld.. jag skulle ta hand om mina barn, själv, men min man givetvis. Men utan personal..

Man är så otroligt utsatt och känslig som förälder till barn på neo. Det tog lång, lång tid innan jag ens kunde prata om den tiden, utan att börja gråta. Jag önskar INGEN ett för tidigt fött barn. Det är en tid jag inte alls vill tänka tillbaks på.

Jag tror att det största anledningen till att jag inte satt mer än 5-6 timmar per dygn var att jag var livrädd för att något skulle hända med det lilla liv jag satt och höll i.. Det kändes som dom var säkrare i sina sängar än ute... 24 timmar om dygnet hade jag inte orkat sitta det vet jag.. Å jag ska helt ärligt säga att jag kände ingen anknytning till dom barn som jag hade låg i kuvöser.. det är bara några månader sedan som jag har börjat förstå att barnen faktiskt är mina... Men iom att det kändes osäkert så ville jag inte ha dom ute mer än så... Å vissa dagar så var ju allt runt omkring hysteriskt.. Det plingade överallt vilket gav ännu mer oro över att ha dom ute inte var bra... Sen ville jag väl inte lägga mer jobb på personalen.. iom att dom var med när dom togs ut och skulle in igen...
Så det är min anledning...  Bra eller dåligt jag vet inte.. Men jag vet att mina barn har mått superbra hela tiden och inte ens haft så mycket som en  förkylning på 9 månader ... Så det verkar ju ha fungerat det jag gjorde oxå...

Är detta någon ny form av vård för förtigt födda? Jag fick min äldsta son i v.32+2 för fem år sedan. Jag har aldrig hört talas om att det fanns. Ingen som sa något till oss iaf. Det var först kuvös och sedan värmesäng som gällde. Skulle man hålla så skulle personalen hjälpa en med alla sladdar och sånt. 

min dotter föddes i v27 och var även liten för just den veckan, man var chockad, hade fruktansvärt ont efter en havandeskapsförgiftning och snitt och kunde inte stå upp i mer än några sekunder pga mkt lågt blodvärde, kunde heller inte gå dom första 2 veckorna..
man var konstant orolig för sitt barn.. som man egentligen inte kunde förstå var sitt eget.. en liten mini bebis låg i en kuvös med massa slangar på en avdelning man delade med många andra, det kändes kallt och hemskt och det pep och plingade och personalen försökte hjälpa..
man var rädd för att hålla sitt barn som endast vägde 800g, går hon sönder nu? kan hon andas om hon ligger såhär? varför tjuter larmet hela tiden när hon är hos mig? man höll stenhård koll på alla värden hon hade.
allt var vääldigt stressande.. jag pumpade även mjölk var 3:e timme dygnet runt i 3 månader innan de tog tvär slut av all stress.
jag grät mkt denna period.. plus att vi hade ett syskon på 1,5 som var med på sjukhuset hela tiden.
en dag blev vi kallad på ett veckomöte om vår dotter, där sa sköterskorna rakt ut att: ni måste sitta mer med er dotter, hon behöver er!
visst.. hon menade väl.. men att höra dom orden gjorde så ja brast ut i gråt.. jag ville bara springa därifrån.
vi satt med henne så mycket vi orkade, vi tvättade henne och vägde och mätte tog hand om henne.. så mycket vi orkade..vi var helt slut.. vi bråkade om vem som skulle få sova på dagen medans den andre tog hand om syskonet..(!?) man kan inte förstå det i efterhand.. men de var jätte tufft. jag förstod aldrig vad läkarna sa.. jag tror jag var i min egen värld hela sjukhustiden. men är i chock..

Det var praktiskt sett en omöjlighet med 5-6dropp övervakning 2-3 infarter, ja du kanske förstår.. slangar överallt och dessutom pumpa var tredje timme, och sondmata ett barn som kräks hela tiden...

Jag tycker att sitta känguru med sitt barn är såklart otroligt viktigt. men jag måste hålla me Tiktok, de är inte praktiskt möjligt, jag och min sambo försökte sitta känguru så ofta de bara gick.. Men man måste få andas ibland. Våran prematurfödda dotter har också en storebror som behöver sin stimulans o tid med bara Mamma o Pappa också, så vissa dagar kan de lätt bli mindre tid över för känguru men såklart så ska man försöka sitta så mycke man bara kan och farmförallt orkar.. Känguru ska ju bara en mysig vård som gör att man klyter an till sitt barn, de ska inte behöva kännas som ett måste.. Tänk på att alla föräldrar är olika o orkar olika mycke.