Varför känguruvårdade inte du?

Ja, vi tilläts inte stanna hos vår dotter. Inga föräldrarum fanns. Vi hade två mil enkel väg till sjukhuset.

Vi fick sitta i tretimmars pass, sedan skulle hon vila i tre timmar innan vi kunde ta ut henne igen och helt ärligt, vi var helt slut. 1 timma resväg dit, 9 timmar på sjukhus och sedan 1 timma resväg hem. Ja, vi fixade inte det.

Tyvärr gjorde pressen från avdelningen det mycket jobbigt för oss att sitta kängeru. Att sitta i tre timmar, stilla, i en gammal fåtölj utan att kunna lägga upp benen på något är inte ok. Det var extremt obehagligt och gjorde rent ut sagt ont efter kanske 30 minuter. Sedan skulle man plåga sig igenom ytterligare 2½. Vi fick skäll de gånger vi behövde lägga in dottern tidigare än de där 3 timmarna. Jag fick skäll för att jag behövde gå och kissa. Både jag och min man slutade dricka på dagarna för att inte behöva bli kissnödiga eftersom vi uttryckligen fick veta att det var bättre att vi struntade i att sitta kängeru med dottern helt och hållet om vi inte kunde sitta i exakt tre timmar.

Anknytningen var svår måste jag säga. Vi låg på Iva-sal i början och allt plingande gjorde både mig och min man väldigt stressade. Vår dotter var 8 veckor innan vi fick stanna över och fick en säng att ligga i. Att ligga i en säng med dottern på bröstet hade varit så mycket lättare än att sitta illa i en fåtölj med fötterna ner på golvet.

Säger som knäppisen, jag blev inte dåligt bemött på neo, jag blev inte bemött alls. Vi föräldrar verkar vara nödvändigt ont. Jag är själv sjuksköterska, jobbar inom cancervården och vi vårdar våra patienter OCH familjen. Här fick jag tydligt veta att personalens enda prioritering var barnen. De hade inget intresse av oss föräldrar som satt ihop med barnet.

Jag önskar att det hade funkat så här där vi vårdades. Nu fanns det inget alternativ än att lämna och eftersom vi inte hade något rum kunde man aldirg lägga sig ner och vila, eller bara stänga dörren om sig. Man var alltid på salen eller inte där alls.

Frila2: Uch vad tråkigt att det fungerar så dåligt på en del NEOnataler...Sitta i en fotölj o dessutom bli utskälld låter helt sjukt! I uppsala tyckte jag det kändes som att det var ok att göra så mkt eller lite som man orkade. Så kände vi iaf. Jag har som sagt inte så mkt erfarenhet av IVA-salen då vi hade turen att bara behöva ligga där första natten...

Liones: apropå känslor  till känguruvård: jag kände aldrig att det var jobbigt att känguruvårda lillen i sig, det är mysigt att få sitta med sin bebis och det är nog viktigt att komma ihåg. Sedan är det bara att konstatera att det finns praktiska saker som också ska göras och man inte orkar inte sitta hur länge som helst i sträck. Men som alternativ, eller snarare komplement till traditionell kuvösvård är känguruvård guldvärd.

Neo 11: Jag tror att det är lättare att förstå urspungsfrågan om man tänker sig att prova att sitta med ett fullgånget barn i 24 timmar om dygnet. Vem klarar det? Hur praktiskt är det? Ett barn som inte håller värmen kan man inte ens tvätta eller byta blöja på utanför kuvösen. Jag hoppas att ni kan se känguruvård som komplement, ett dyrbart kompletent till kuvösvård. Att få sitta med sitt barn istället för att bara se det i kuvös är fantastiskt bra, men när vi nu ändå har tillgång till kuvöser, kan man väl tänka sig att kombinera de två. Båda har sina fördelar.

Vi kängruvårdade vårt barn född  v 32+5 så mkt vi någonsin orkade och kunde men som många skrivit tidigare så är det mkt annat som tar tid, pumpa, amma, sonda, byta blöja. äta själv, gå på toaletten, transport till o från sjukhuset mm.
Ja säger så här om vårt sjukhus erbjöd möjlighet att sova över på avdelningen och möjlighet att köpa mat/äta på avdelningen så skulle det bli avsevärt många fler kängrutimmar iaf för oss.
Ja tror att alla föräldrar vill vara med sitt barn men ibland orkar man helt enkelt inte psykiskt. Vårt barn vårdades med 6 andra barn på samma sal och vi var endast avkilda med en låg tygskärm, vilket var jobbigt, alla ser o hör allt o man har inget som helst privat liv med sitt lilla barn.
När vi sen efter drygt 2 veckor fick samvårdsrum inför hemgång så kängruvårdade vi dygnet runt för då var det ju möjligt att sova med barnet på magen och ingen tid gick åt  för massa onödig transport mm.
visst kunde vi ha sovit hos barnet innan men det kändes inte bekvämt för oss att sova i en fotölj med 6 andra för'äldrar o personal i rummet med endast den lilla tygskärmen som avkärmning.

Skulle vara intressant att få höra lite från TS. Har ert neonatal samvårdsrum för alla barn? Finns det sängar för föräldrarna för att kunna ligga i på salarna? Erbjuds mat? Får man som förälder sova över?

Som jag och andra skrivit så är förutsättningarna, inte bara föräldrarna och barnens utan även avdelningens förutsättningar någon att beakta här.
Där min dotter vårdades fanns inga föräldrarum, inga sägar att ligga i, ingen mat att få tag på och då vi inte fick stanna ingick även restid och i många andras fall även syskon. Har man eget rum kan syskonen vara på plats på sjukhuset. Finns inga rum för föräldrarna måste även syskonen tas om hand utan att man kan vara hos barnet som är inlagt.

Jag håller med dig om allt du skriver. Ett litet förbehåll bara... Även om det finns samvårdsrum, där det är tänkt att hela familjen (även syskon) ska kunna sova, så är det ändå inte alltid möjligt. När vårt andra barn föddes hade det varit besöksförbud för alla utom föräldrarna p g a svininfluensan. När vi fick vårt samvårdsrum var syskon återigen välkomna men två dagar senare infördes nytt besöksförbud. Denna gång p g a vinterkräksjuka. Och naturligtvis ska det vara besöksförbud för att skydda de små på neonatal, det säger sig självt, men det splittrar familjen och begränsar tiden för känguruvård. Ytterligare en faktor att ta i beaktande för personal, som ställer krav på föräldrarna.

Ja, just det ja. Det tänkte jag inte ens på.
Då är det verkligen inte enkelt med kängeruvård. Tyvärr kan jag tycka att personalen, trots goda intentioner, inte förstår att man som förälder till prematurfödda faktiskt också är människor med behov av olika slag och olika begränsningar.

Det första vi blev tillsagda när vi självmant tog upp dottern i famnen utan att fråga först var "Vi brukar inte ha uppe barnen när dom inte ska äta" Nu föddes visserligen vår dotter i v 33 och var väldigt stabil, men ändå...

Det är nog svårt att sätta sig in i hur det är att vara prematurförälder förrän man har varit där själv.