Varför känguruvårdade inte du?

Mina pojkar kom i vecka 32+5, alltså inte jättetidigt. Fick ligga med övervakning och CPAP men mådde hela tiden bra.

Jag är förstagångsmamma. Jag väntade tvillingar och trodde att dom kunde komma tidigare, men inte så mycket tidigare. Jag fick dessutom snittas med urakut kejsarsnitt efter att vattnet gått och senare samma dag, ramlade tvilling 1's navelsträng ur mig när jag var på toa. Jag upptäckte att den hängde dubbelvikt när jag var på toa, larmade och sen var det full fart. Jag sövdes medans jag grät hysteriskt av rädsla, och visste inte hur mina barn skulle må när dom kom ut.

Det var en fruktansvärt att gå i genom. Ingenting blev som jag hade tänkt mig. Dom kom alldeles för tidigt och inte på det sättet jag trott... jag var tvungen att "fly" från sjukhuset emellanåt. Orkade inte se mammorna på BB på andra sidan dörren, som fick ha sina bebisar i en plastlåda vid sin säng, för att sen åka hem efter ett par dagar.

Mina två små äöslakde fågelungar, visste jag knappt hur jag skulle ta hand om. Vågade inte röra dom. Personalen på neo var bra, men inte tillräckligt bra. Det kändes som att dom trodde att vi visste hur vi skulle ta hand om våra barn. Dom talade inte om att dom tyckte att vi skulle känguruvårda, så hur skulle vi veta det? När vi sen fick in dom i en plastlåda på det som blev vårt rum, lät jag dom ligga och sova i lådan, för jag vågade fortfarande inte röra dom, av rädsla att något skulle hända. Jag levde på att dom hade sina andningslarm. Vågade inte gå och duscha om min man inte var där, ifall det skulle larma. Den dagen vi åkte hem var underbart, men fruktansvärt ångestfylld.. jag skulle ta hand om mina barn, själv, men min man givetvis. Men utan personal..

Man är så otroligt utsatt och känslig som förälder till barn på neo. Det tog lång, lång tid innan jag ens kunde prata om den tiden, utan att börja gråta. Jag önskar INGEN ett för tidigt fött barn. Det är en tid jag inte alls vill tänka tillbaks på.

maddicken79 skrev 2011-07-24 21:20:47 följande:

Jag tror att det största anledningen till att jag inte satt mer än 5-6 timmar per dygn var att jag var livrädd för att något skulle hända med det lilla liv jag satt och höll i.. Det kändes som dom var säkrare i sina sängar än ute... 24 timmar om dygnet hade jag inte orkat sitta det vet jag.. Å jag ska helt ärligt säga att jag kände ingen anknytning till dom barn som jag hade låg i kuvöser.. det är bara några månader sedan som jag har börjat förstå att barnen faktiskt är mina... Men iom att det kändes osäkert så ville jag inte ha dom ute mer än så... Å vissa dagar så var ju allt runt omkring hysteriskt.. Det plingade överallt vilket gav ännu mer oro över att ha dom ute inte var bra... Sen ville jag väl inte lägga mer jobb på personalen.. iom att dom var med när dom togs ut och skulle in igen...
Så det är min anledning... Bra eller dåligt jag vet inte.. Men jag vet att mina barn har mått superbra hela tiden och inte ens haft så mycket som en förkylning på 9 månader ... Så det verkar ju ha fungerat det jag gjorde oxå...

Precis så! Satt jag med dom i famnen, så satt jag o stirra på monitorn med syresättnign och puls o allt sånt. Jag kände också att dom var tryggare i sina sängar, varför vet jag egentligen inte.
Kände heller ingen anknytning i början. Jag kände att dom var mina, men min hjärna var inte riktigt med ändå, för att det hänt så plötsligt.
En sköterska speciellt, var riktigt otrevlig och kunde inte alls förstå varför jag ville åka hem när jag blev utskriven från BB. Jag behövde komma hem en stund och landa, i en miljö som jag kände till.
Dessutom fanns det inga rum lediga för oss så två nätter var jag tvungen att åka hem. Idag hade jag aldrig klarat av att lämna mina barn två nätter själva på sjukhus! Men då kändes det ok. Och jag visste ju att dom var trygga med personalen.

Varför känguruvårdade inte du?

INNEHÅLL