Varför känguruvårdade inte du?

Intressant fråga TS!
Vår dotter föddes i vecka 29+2, första dagarna var min sambo hemma och sjuk och jag var kvar på bb jätteförskyld. Efter några dagar beslutade vi i samråd med läkaren att det var bättre för henne att komma ut till mig, trots förskylning, gentemot att vara kvar i kuvösen. Då gick det nog upp för mig hur viktigt det var för henne att vara nära!
Men, där fanns en gammal, väldigt obekväm fotölj/barn, i vilken man klarade av att sitta ca 30 min innan rumpan domnat bort...
Efter 1,5 veckor flyttades hon och här fanns sköna fotöljer med fotpall!
Personalen var väldigt måna om att vi skulle sitta ute med henne, men kan nog inte säga att jag kände någon press från personalens sida, mer stark uppmuntran - vilket nog är det som funkar bäst. Vi hade henne ute ca 3 måltider/dygn. Lite kanske, men för oss var det viktigt att ha ett liv hemma också. Vi lagade ordentlig mat, städade och försökte träffa vänner nån gång då och då - allt för att inte bryta ihop helt. Nu är vår dotter 4, 5 månader och underbar! Hon trivs bäst i famnen, men sover även tryggt i sin vagga. När vi ser tillbaka på våra veckor på neo tror jag att just eftersom vi var noga med våra vanliga vardagsrutiner, tog vi oss igenom en fruktansvärt kaos-artad tid skapligt bra.
Och som vissa skrivit tidigare så är det nog väldigt svårt att sätta sig in i hur det är att hamna i en sådan sits - knappt så jag förstår hur vi klarade av det själva =)
Men TS - det jag tycker är viktigast från personalens sida - UPPMUNTRA bara - sätt inhen press - det är det sista vi som neo-föräldrar behöver!

Trollet99

Äldre 7 Jul 13:52

#48

Frila2 skrev 2011-07-07 13:05:23 följande:

Det låter ju jättebra att ni fick komma hem tidigare. Men att kängeruvård i 5 dagar är helt klart lättare än att göra det i 9 veckor innan hemgång

Trollet99 skrev 2011-07-07 12:48:28 följande:

Intressant fråga TS!
Vår dotter föddes i vecka 29+2, första dagarna var min sambo hemma och sjuk och jag var kvar på bb jätteförskyld. Efter några dagar beslutade vi i samråd med läkaren att det var bättre för henne att komma ut till mig, trots förskylning, gentemot att vara kvar i kuvösen. Då gick det nog upp för mig hur viktigt det var för henne att vara nära!
Men, där fanns en gammal, väldigt obekväm fotölj/barn, i vilken man klarade av att sitta ca 30 min innan rumpan domnat bort...
Efter 1,5 veckor flyttades hon och här fanns sköna fotöljer med fotpall!
Personalen var väldigt måna om att vi skulle sitta ute med henne, men kan nog inte säga att jag kände någon press från personalens sida, mer stark uppmuntran - vilket nog är det som funkar bäst. Vi hade henne ute ca 3 måltider/dygn. Lite kanske, men för oss var det viktigt att ha ett liv hemma också. Vi lagade ordentlig mat, städade och försökte träffa vänner nån gång då och då - allt för att inte bryta ihop helt. Nu är vår dotter 4, 5 månader och underbar! Hon trivs bäst i famnen, men sover även tryggt i sin vagga. När vi ser tillbaka på våra veckor på neo tror jag att just eftersom vi var noga med våra vanliga vardagsrutiner, tog vi oss igenom en fruktansvärt kaos-artad tid skapligt bra.
Och som vissa skrivit tidigare så är det nog väldigt svårt att sätta sig in i hur det är att hamna i en sådan sits - knappt så jag förstår hur vi klarade av det själva =)
Men TS - det jag tycker är viktigast från personalens sida - UPPMUNTRA bara - sätt inhen press - det är det sista vi som neo-föräldrar behöver!

Östra och sedan Mölndal?

Jepp, rätt gisssat!
Håller även med om att flera veckor är lite jobbigare än ett par dagar... =)

Trollet99

Äldre 15 Jul 18:10

#59

xandra skrev 2011-07-15 12:31:26 följande:

Jag tycker att det är underbart att du vill växa som människa och förstå oss prematurföräldrar. Jag kan inte göra annat än att hålla med de föregående talarna. Vi hade inte möjlighet att bo på sjukhuset. Vi fick heller inte mat på sjukhuset. Vi kängruvårdade så gott som hela tiden när vi var med Max, men timmarna vi var hemma och sov fick han ensam ligga i kuvösen tyvärr. Inget jag ville. Inget jag önskade honom, men vi kunde inget annat göra. Att vi sedan var tvungna att laga mat på kvällarna för att ha med oss till dagen efter gjorde att vi var tvungna att åka tidagare om kvällarna än vad vi egentligen hade velat. Att behöva lämna sitt barn varje kväll borde vara förbjudet.

Jag pumpade i tre månader var tredje timme innan Max kunde äta själv från bröstet. Jag t-snittades och gick dubbelvikt i två veckor innan jag kunde gå vanligt. Mitt barn skulle ha legat i magen i 15 veckor till och inte i någon uppvärmd kuvös som solens strålar sken in i. Jag förstår att du vill växa som människa, men tyvärr kommer du nog aldrig förstå hur det är att föda ett barn förtidigt. Jag hoppas du aldrig behöver vara på "den sidan av kuvösen". Vi kämpar med tanken att vi svikit vårt barn. Att vi inte kunde hålla kvar dem i magen. Vi pumpar var tredje timme för att i alla fall ge dem något. Vi oroar oss varje sekund att just den kan vara den sista med vårt barn. Vi kängruvårdar så mycket det går, men det gör så ont i oss att vi ibland måste få gå ifrån och våga tro på att det finns hopp. Att det finns en värld utanför. Vi måste få se att världen inte står still. Vi måste få kraft för att våga hoppas att det kanske kan gå. Jag önskar att jag orkade så mycket mer. Jag önskar att jag orkade vara där utan mat och sömn. jag önskar att jag kunde pumpa med honom på magen. Jag önskar att jag kunde laga mat i sjukhussalen. Jag önskar... Men vi är mänskliga.

Fantastiskt inlägg! Sitter här med tårarna i ögonen, du förklarade väldigt bra vad även vi kände. Att få se att världen inte stod stilla, att nån gång få träffa kompisar, att någon gång få låtsat att allt inte var så kaosartat som det var, var nog det som tog oss igenom veckorna på neo.
Tror du har helt rätt i att man inte kan förstå hur det känns, man måste ha upplevt det, tyvärr. Fast det har ju också fört nåt gott med sig - våra fantastiska mirakel!
Hoppas allt går bra för er nu och njut av sommaren med era underbara små!

Varför känguruvårdade inte du?

INNEHÅLL