Varför känguruvårdade inte du?

Jag tycker att det är underbart att du vill växa som människa och förstå oss prematurföräldrar. Jag kan inte göra annat än att hålla med de föregående talarna. Vi hade inte möjlighet att bo på sjukhuset. Vi fick heller inte mat på sjukhuset. Vi kängruvårdade så gott som hela tiden när vi var med Max, men timmarna vi var hemma och sov fick han ensam ligga i kuvösen tyvärr. Inget jag ville. Inget jag önskade honom, men vi kunde inget annat göra. Att vi sedan var tvungna att laga mat på kvällarna för att ha med oss till dagen efter gjorde att vi var tvungna att åka tidagare om kvällarna än vad vi egentligen hade velat. Att behöva lämna sitt barn varje kväll borde vara förbjudet.

Jag pumpade i tre månader var tredje timme innan Max kunde äta själv från bröstet. Jag t-snittades och gick dubbelvikt i två veckor innan jag kunde gå vanligt. Mitt barn skulle ha legat i magen i 15 veckor till och inte i någon uppvärmd kuvös som solens strålar sken in i.  Jag förstår att du vill växa som människa, men tyvärr kommer du nog aldrig förstå hur det är att föda ett barn förtidigt. Jag hoppas du aldrig behöver vara på "den sidan av kuvösen". Vi kämpar med tanken att vi svikit vårt barn. Att vi inte kunde hålla kvar dem i magen. Vi pumpar var tredje timme för att i alla fall ge dem något. Vi oroar oss varje sekund att just den kan vara den sista med vårt barn. Vi kängruvårdar så mycket det går, men det gör så ont i oss att vi ibland måste få gå ifrån och våga tro på att det finns hopp. Att det finns en värld utanför. Vi måste få se att världen inte står still. Vi måste få kraft för att våga hoppas att det kanske kan gå. Jag önskar att jag orkade så mycket mer. Jag önskar att jag orkade vara där utan mat och sömn. jag önskar att jag kunde pumpa med honom på magen. Jag önskar att jag kunde laga mat i sjukhussalen. Jag önskar... Men vi är mänskliga.