Anonym (sad face) skrev 2011-11-04 00:10:38 följande:
jag har haft problem med en soc kärring ända sen jag själv gick till en psykolog för att beklaga mej över att jag kände mej ensam och inte hade nån att prata med på dagarna när barnen var på dagis och min man var och jobbade i en annan stad. psykologen anmälde mej direkt till socialen, varför vet jag inte. hon var väl "orolig" på nåt sätt, trots att jag sa att jag mådde bra och att jag var så lycklig över att jag blivit gravid igen.
soc kom och knackade på och dom hade sin utredning på 4 månader som det inte blev nåt av eftersom jag inte mådde dåligt.
eftersom jag sagt att jag var ensam och ville ha sällskap fick vi en familjebehandlare som jag kände det var lugnast att tacka ja till utan att bråka.
familjebehandlaren börjar ränna hemma hos mej och vi gick ut några gånger för att prata. hon råkade träffa min man en gång när han var hemma, och hon bestämde sej för att direkt hata honom. hon tyckte han var uppkäftig och la uttryck för sin moderata inställning med kärnkraftverk och privatskolor, etc.
hon hatade honom och drog sej inte för att berätta det för mej när vi gick ut tillsammans. jag sa att han är sån, man får ta det han säger med en nypa salt. i slutändan brukar det ändå vara jag som får som jag vill även om han tror att det är han som bestämmer.
nån månad senare kommer familjebehandlaren hem till mej efter att hon ringt och sagt att hon had enåt viktigt att berätta. jag sa att ett av mina barn (förutom min nyfödda som jag satt och ammade) var hemma från dagis för att han var sjuk, vattkoppor. hon var inte rädd för vattkoppor sa hon utan det hon hade att säga var mycket viktigt. så jag sa okej och hon kom över.
direkt går hon in till mitt sjuka barn och pratar med honom. jag brydde mej inte om det utan satt och ammade bäbisen och väntade på att familjebehandlaren skulle komma och prata med mej.
då kommer hon in till mej med iskallt ansiktsuttryck och säger att hon har något viktigt att berätta för mej, mitt sjuka barn har precis erkänt för henne att hans pappa slår honom med boxningsslag i ansiktet påstod hon. VA?? menar du allvar? jo det är så, säger hon och jag bröt ihop, kommer inte ihåg så mycket mer, eftersom det här hände för ett år sen nu. hon bara lämnar mej i en hög på golvet. "hej då. om din man blir våldsam så får du ringa 112!!" eeeeh ursäkta? jag fick försöka hämta dagisbarnet när denne slutade och sen sitta hemma i chocktillstånd, utan att kunna få tag i min man förrän han slutade. jag frågade min son om pappa slår honom, då sa han helt plötsligt "ja, min pappa slår mej och det får man iiiinte göra!" med tillgjord viktigpetter-röst. han har aldrig sagt det innan. jag visste inte vad jag skulle tro.
hon gick direkt och pratade med sin bästa kompis på facebook, som råkade vara samma soc kärring som först varit hemma hos oss och gjort utredningen om min psykiska ohälsa. vilket olustigt sammanträffande. den soc kärringen jobbade inte i vårat distrikt längre, men det var hon som polisanmälde direkt.
in på förhör och allt det där som kom med det. det blev inget mer med det förstås, dom hade ju inget att gå på!
barnet sa olika saker varje gång det blev tillfrågat, ibland var det pappa, ibland var det dagisfröken som slagit, ibland lillebror. dom la ner alltihop och jag mådde bajsdåligt under hela den här tiden. utredningen tog och allt det där tog jättelång tid.
helt plötsligt får vi problem med soc igen. dom står utanför dörren med polisen hack i häl. polis som ändå inte gjorde nån ansats till att ingripa så jag fattar inte vad dom hade där att göra, men soc visste väl att vi inte ville öppna dörren mer när vi visste att dom stod utanför. så dom ringde polisen i förväg så att vi skulle bli tvugna att öppna dörren. jag bröt ihop när jag såg allt det där kaoset, för vi hade suttit hemma och haft fredagsmys, gick omkring i pyjamas och kände uppenbarligen att soc gjorde intrång. ungarna fattade ingenting och dom blev förstås rädda när jag bröt ihop.
dom sa att dom hade "oro" att barnet blev misshandlat igen. vi fattade ingenting vart dom fått det ifrån eftersom vi inte märkt nån skillnad på barnets beteenden. dom ville inte säga varför, bara att dom hade oro.
dom sa att vi fick välja att skicka barnet till fosterfamilj i 8 veckor och bo hemma med dom andra barnen eller om vi allihop som samlad familj åkte till ett familjebehandlingshem 8 veckor. gissa vad vi valde?
familjehem såklart.
depressionen som jag haft hela tiden bara sjönk in och jag fick bli intagen till akutpsyk i ett par dar.
sen fick jag komma till det där hemmet till min familj. trots att jag hatade det från början och höll mej kall så kunde jag inte låta bli att tillslut börja tycka om det där stället. dom var ju schysta och hjälpsamma och allt det där. jag tänkte att det kanske kunde vara bra ändå att vi fick bo där, så vi kunde bevisa för soc på riktigt att vi var en bra familj.
när jag frågar soc varför vi var anmälda den här gången, så sa dom att det var för min mentala ohälsa.
alltså den ohälsan jag fick när jag öppnade dörren och polisen stod utanför med en flinande soc kärring, och gissa vilken soc kärring det var? japp, hon som anmälde pappan till barnet förra året. trots att hon "inte jobbar i det här distriktet" längre.
jag frågade vart dom fick oron ifrån att barnet blev misshandlat, då sa dom att barnet sagt det på skolan. till oss hade barnet sagt att det blev slaget av andra barn på skolan och det hörde även de som arbetade på behandlingshemmet att barnet sa. ingen hade hört nåt annat.
ny polisanmälan, det visste jag efter ca 3 veckor på behandlingshemmet.
när polisen hämtade mej, slet upp mej från sängen på förmiddagen och började förhöra mej på stationen efter att dom gett mej psykmediciner i mängder. jag var förvirrad. fattade inte vem anmälan ens var emot.
den var mot mej. det var tydligen jag som misshandlat mitt barn. jag höll på att smälla av.
polisen låste in mej i arresten. ett kallt, mörkt litet utrymme med galonklädd brits och toa som man inte kunde spola i, ingen tvål att tvätta händer med. allt jag hade konfiskerades, bh, vigselring, glasögon.
sen lämnade dom mej ensam därinne, trots att jag hade "psykisk ohälsa". i början kollade dom mej var 15 minut, men ganska snart kom dom allt senare. jag hade haft världens chans flera gånger att hänga mej därinne, och jag hade dom tankarna också. man tänker så konstigt när man blir inlåst i flera timmar.
ingen mat fick jag heller. dom bara antog att jag inte ville ha nåt, utan att ens fråga. jag fick inte ens en pappersmugg som jag kunnat dricka vatten ur.
där satt jag i mer än två dagar. jag sov två äckliga nätter därnere. utan att ha fått prata med nån jag känner, allra minst mina barn och min man. advokat kunde jag inte få förrän det blev rättegång sa dom.
det här var mer än en vecka sen nu. dom släppte mej ju tillslut. efter en massa velande i förhören, otydliga svar och förvirrade grejer, så fick polisen det till att jag erkänt misshandel, trots att jag inte gjort det. hon sa till mej "frågan är om jag ska sätta ett erkännande eller inte" sen satte hon tydligen att jag hade erkänt. jag har ändå inte skrivit på nånting och jag tänker sätta mej emot hennes hela förhörsteknik.
min man och mina barn har jag inte fått träffa eller prata med. dom säger bara nej hela tiden, för att det är mitt under utredning och det ska bli rättegång och så. och när jag sa att advokaten sagt att det kommer bli klart inom 2 veckor och att jag då skulle vilja träffa mina barn, sa soc bara "nej men då ska vi ta till lvu" och ha nån rättegång om det också tydligen. trots att advokaten sa att jag troligtvis inte skulle bli skyldig till det dom påstår även om jag erkänt mej skyldigt till det.
det tråkiga är att min man tydligen har erkänt sej skyldig till nån slags misshandel. jag fick inte veta vad han sagt men advokaten ringde mej och sa att han erkänt nåt som skulle ses som frihetsberövande.
jag vet inte vad det kan tänkas vara, men alla som tittar snett på folk som "ljuger" och ändrar historier i polisförhör kanske borde ta och bli inslängda i arresten i ett par dagar utan mat och sömn och sen få veta att "du blir utsläppt direkt bara du berättar det vi vill veta".
man blir psyk i skallen och vet inte längre vad som är sant eller falskt.
jag tror visst att soc helvetet kan ta vems barn som helst. dom går in i ett område där det bor mycket invandrare, psykfall och alkoholister och annat löst folk som tar soc bidrag, sen letar dom fel hos den familjen och bara anmäler. sen tar dom barnen för att "dom har oro att barnen far illa" trots att det inte finns några som helst bevis. för bevisen skaffar dom senare, genom förhör med barnen, som får "VISA PÅ EN NALLE HUR PAPPA/MAMMA SLÅR DEJ" och barnet gör ju det, slår och kastar runt nallen, fast barnet aldrig någonsin blivit slaget.
jag förstår bara inte vad det här ska vara bra för? vem är det här bra för? att splittra upp hel hel familj, ta mamma och pappa ifrån tre små barn, utan anledning. är det nån som står på nån slags "önskelista" för att få barn eller? "ja jag kan inte få barn själv så jag skulle vilja ha ett par fosterbarn, kan ni leta upp det åt mej?" för det är i alla fall så det känns. jag är ta mej fan rädd för vad socialtjänsten kan ta sej till. dom står ju över polisen och lagen och alltihop!
