Alltså varför vill man inte ha barn?
Vad tror ni?
För mig är det så svårt att förstå. Att skaffa barn för mig är lika självklart som att jag andas, äter, dricker, sover. Ett behov som jag aldrig skulle kunna avstå frivilligt.
Jag VET att vissa inte vill ha barn och jag accepterar det men jag behöver inte förstå det. Likaväl som det finns dom som inte förstår varför jag ville ha barn mer än allt annat på hela jorden.
Hela den här "du vet inte vad du missar" debatten är ju skev. Nej, självklart vet man inte hur det är att ha barn innan man har det. Å andra sidan vet man inte hur livet hade blivit utan heller.
Jag slutade med p-medel för att jag ville ha barn. Jag hade en stark, oavvislig önskan - det var verkligen en drift - att få en egen unge. Varför kan man ju fråga sig, för jag är inte någon idealisk förälder på något vis. Men jag är glad åt honom och åt hans kommande syskon och när jag tänker på att vi inte kan åka till paris med två dagars varsel så konstaterar jag mest att det gjorde vi inte innan vi fick barn heller. (Och om man ska vara sån - det GÅR med barn. Man får ta med sig mer packning bara.) Klart att jag saknar vissa saker i tillvaron (sömn!) men för mig funkar det här utmärkt. Om någon annan inte har lust att få barn så ser jag inte varför jag skulle försöka övertala dem. Det blir ju lika sjukt som om de skulle försöka tala om för mig att mitt liv varit bättre utan min son.
Jag förstår ärligt talat inte vad det är man ska ha barnen till. Vad ska de bidra med till mitt liv? Jag gillar barn och att umgås med dem, men jag vill kunna välja när jag ska göra det och kunna gå hem till lite frid och ro när jag tröttnar.
Jag förstår inte hur ts kan tycka att det är självklart att alla ska vilja ha barn mer än det skulle vara självklart att alla vill ha en hund, gräsklippare eller blont hår.
Jag väljer frivilligt bort barn men jag älskar barn, älskar mina syskonbarn men tycker att jag får det bästa med barn genom att inte ha barn och de får precis samma från mig för att jag inte har barn. Sedan prioriterar jag redan människor som finns i mitt liv och vill det bästa för de, jag behandlar mina syskonbarn som de var mina egna så det finns ingenting som jag inte skulle göra för de. Jag upplever som att det finns redan barn som jag kan älska, bry mig om och vara där när de behöver.
(jaja det är roligt när man är vuxen också men inte exakt på samma vis)
Jag har bara läst ts men jag tycker att det är väldigt kul att du tar upp ämnet och vill gärna ha feedback på mina tankar :)
Jag är 24år så det med att skaffa barn är inte på något sätt akut för mig. Jag kommer vara klar med min utbildning till jurist när jag är 29år. Innan dess är det absolut inte aktuellt med barn. Sedan vill jag jobba några år efter utbildningen innan jag ev. skaffar barn. Just nu är jag inne på att jag inte vill ha barn eftersom jag dels inte känner att jag måste föra mina gener vidare (jag är äggdonator så det har jag iofs redan) och dels för att jag tror att jag inte skulle vara en särskilt bra mamma eftersom jag trivs med att tänka på mig själv och inte behöva ta hänsyn till någon annan.
Jag har funderat mycket fram och tillbaka i många år på om jag vill ha barn eller inte. Jag upplever att skaffa barn är en (minst) lika egoistisk handling som att inte skaffa det. För tänk efter egentligen, väljer du att skaffa barn för ditt eller för barnets skull? Svaret är för din skull såklart. För att du vill uppleva lyckan det innebär att ha ett barn eller för att du inte vill bli ensam på ålderns höst och vara den på ålderdomshemmet som aldrig får besök. Eller av nåt annat skäl, men det är i grunden i alla fall av egoistiska skäl.
Sen är det ju så att världen behöver inte fler barn. Det är ett faktum. Så man skaffar ju inte barn för mänskligheten/någon annans skull än sin egen.(Jag ber om ursäkt om någon tar illa upp av uttrycket skaffa barn förresten men mitt resonemang gäller de som planerar att de vill ha barn.)
Jag har varit i kontakt med barn genom att jag vikarierat som lågstadielärare, på dagis, på fritids och tränat ett innebandylag med tjejer mellan att de var 11-15år. Jag upplever att ha barn är enormt krävande. Och jag vet inte om jag vill offra så mycket av mig själv för att ha barn. Jag tycker om att tänka på mig själv och prioriterar t.ex. träning varje dag före att träffa vänner eftersom jag inte är intresserad av att umgås med vänner på fritiden utan hellre hör av mig till dem via nätet/telefon. Då vill jag absolut inte att ett barn skulle förhindra att jag kan fortsätta prioritera som tidigare. Så på så vis är jag absolut egoistisk. Sen vill jag inte vara ensamstående mamma och eftersom jag inte har någon pojkvän är ju det ett litet problem också haha. Sen ytterligare ett skäl att jag inte vill ha barn (och det här är superegoistiskt, jag vet) är att jag inte vill "förstöra" min kropp genom en graviditet. Jag har haft problem med övervikt sedan mellanstadiet och nu när jag tränar 15 pass/vecka kan jag behålla min vikt men inte gå ner. Jag vill inte ens tänka på hur min kropp skulle bli om jag blev gravid, jag hade aldrig kunnat gå ner vikten igen.
Ni som är så övertygade om att ni vill ha barn, hur kommer det sig att ni är det? Jag har det inte i mig naturligt och jag tycker nästan lite synd om mina föräldrar eftersom de skaffade 4 barn och det verkar inte som att varken jag eller någon av mina syskon är intresserade av att skaffa egna barn så i så fall blir det inga barnbarn. Det starkaste skälet jag har till att skaffa barn är att jag inte vill vara själv när jag är kanske 50år eller äldre. Min farmor berättade om en person hon kände lite som tillbringade jul ensam i sin lägenhet med lysena släkta eftersom hon inte hade någon att fira jul med och hon skämdes över att vara själv hemma över jul och ville att grannarna skulle tro att hon rest bort för att fira med någon. Det är så tragiskt och jag vill inte att det ska bli så för mig.
