• Skehamn2012

    Varför väljer man frivilligt bort barn?

    Alltså varför vill man inte ha barn?


    Vad tror ni?


    För mig är det så svårt att förstå. Att skaffa barn för mig är lika självklart som att jag andas, äter, dricker, sover. Ett behov som jag aldrig skulle kunna avstå frivilligt.

    Jag VET att vissa inte vill ha barn och jag accepterar det men jag behöver inte förstå det. Likaväl som det finns dom som inte förstår varför jag ville ha barn mer än allt annat på hela jorden.

    Omröstning
    Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.
  • Svar på tråden Varför väljer man frivilligt bort barn?
  • Safir
    Esther M skrev 2011-02-28 09:19:08 följande:
    Jag har visualiserat mitt liv, och fattat beslut efter hur jag vill ha det nu och i framtiden. Jag är snart i 40-årsåldern.

    Jag är nöjd med min barnfrihet.  Det är mitt val, och mitt liv är utformat efter mina drömmar om vad jag vill göra.
    Och då ska du självklart ha rätten att leva så!

    Precis som man har rätt att gifta sig med någon av samma kön, jobba som bilmekaniker fast man är kvinna, skaffa ett barn eller varför inte femton barn.

    Jag vet inte varför det upplevs som så provocerande att säga "jag har valt bort barn". Jag tror p g a detta:

    1. Folk tar åt sig personligen åt sina barns vägnar. "Skulle barn i allmänhet, eller mina barn, vara önskade barn".
    2. Man har svårt att relatera till någon som inte vill ha barn. Det känns annorlunda. "Alla normala kvinnor vill väl ha barn?!"
    3. Man uppfattar den som väljer bort barn som lat och bekväm. Eftersom alla småbarnsföräldrar vet att ungarna driver en till vansinne ibland så relaterar man dessa känslor till barnlösheten. Typ att de inte pallar med småbarnsåren, tonåren etc.
    4. Man uppfattar det som egoistiskt att "inte vilja fokusera på någon annan än sig själv hela livet."
  • Ginevra
    Safir skrev 2011-02-28 08:58:34 följande:

    Jag har också svårt att förstå varför man frivilligt väljer bort barn. Jag har heller aldrig träffat någon som verkar 100% tillfreds med sin barnlöshet. De verkar alltid provocerade när andra talar om barn.

    Jag hade tre kolleger som inte hade barn på en tidigare arbetsplats. Alla var i 50-årsåldern. De var ganska egocentriska alla tre, mycket kretsade kring deras personlighet. En av dem var en uppsnofsad dam som pratade om sig själv hela tiden och hade ett lite skrytigt och framfusigt sätt. En av dem var en sådan typisk tuff tanta som ägnade sitt liv åt sina djur (hon födde upp hundar) och att debattera med bossarna. Den tredje var en väldigt ensam kvinna som såg äldre ut än vad hon var. Hon hade varken föräldrar, syskon, sambo eller släktingar. Det var bara hon och hennes hund. Jag fick så ont i hjärtat av henne.

    Hursomhelst så fick jag ofta intrycket av att ingen av dessa var riktigt nöjda med sin barnlöshet. De kändes ensmma på något vis. Jag har inga fördomar och vlill någon vara utan barn så är jag den siste att dumförklara. Däremot har jag aldrig träffat en människa som verkar harmonisk med sin barnlöshet. Aldrig!

    Ni som inte känner lusten att skaffa barn; det kan vara så att lusten aldrig infinner sig, att man aldrig får det där kallet. Det ska man inte vänta på heller, tycker jag. I stället ska man visualisera sitt liv. Hur vill du att ditt liv ska se ut när du är i 40-årsåldern? Vill du fira jularna med dina barn, vill du hjälpa dina barn genom livet, vill du se dem växa och utvecklas? Hur vill du att ditt liv ska se ut när du är pensionär? Vill du se barnbarnen komma, vill du se hela din släkt växa runtomkring dig, livets efterrätt?
    Vill du alla dessa saker - så vänta inte på kallet! Just do it!
    Men känner du absolut ingen vilja att ha det såhär - ja då ska du ju heller inte tvingas ha det.


    Jag tror att de som valt att inte skaffa barn oftast reflekterat mer över sitt val mer än de som valt att skaffa barn. Ändå är det nästan ingen som frågar någon som vill ha barn om denne verkligen tänkt igenom sitt beslut ordentligt.
  • Ginevra

    Jag tror faktiskt att det är ett större problem att folk skaffar barn utan att tänka på konsekvenserna av detta val. Det intrycket får man i alla fall av att läsa vissa trådar här på FL.

  • Leoella
    HannaS86 skrev 2011-02-27 20:43:17 följande:
    . Jag upplever att skaffa barn är en (minst) lika egoistisk handling som att inte skaffa det.
    ----------------------------------------
    Så man skaffar ju inte barn för mänskligheten/någon annans skull än sin egen
    ---------------------------------------------------
    Ni som är så övertygade om att ni vill ha barn, hur kommer det sig att ni är det?
    Jag håller med dig om att det är just för sin egen skull som man skaffar barn (även om jag träffat sällsynta personer som menat att det är någon slags "gåva" till mänskligheten att just de skaffade barn...). Och som du säger; därmed egoistiskt i samma omfattning som det är att inte skaffa barn. Om vi hårddrar det så  är ju det mesta vi gör i livet just egoistiskt! Därmed inte sagt att egoistiska handlingar BARA ger gott till den som gör dem.  Man kan ju t ex skaffa djur av egoistiska skäl, men ändå ge djuren ett bra liv (kanske rädda en hemlös katt eller hund).

    Jag har alltid vetat att jag vill ha barn. Men jag började inte försöka förrän jag fyllt 37. Och jag vet ju att mitt liv inte var "värdelöst" FÖRE barn heller, så även utan barn hade jag kunnat haft ett lyckligt liv. Men som sagt; jag har alltid vetat att jag vill ha barn. Någon gång i livet. Varför? Socialisering är väl ett svar, men kanske lite "kliniskt" att tänka så om sig själv? Jag har nog snarast tänkt att jag inte vill missa erfarenheten att få vara förälder. Jag har tänkt att det är ETT av mina mål i livet. Att få ha den relationen, att vara den som får en chans att påverka/fostra/inverka på en annan människa, att få dela dens drömmar och se den växa upp.

    Nu har jag ett barn på 3 år och ett i magen (fyller 42 i år). En sak som är väldigt mycket roligare än vad jag kunde föreställa mig innan jag fick barn är nog just att "återuppleva" sin egen barndom på något sätt. Jularna, födelsedagar och annat som förlorat sin tjusning i de vuxna år jag levt utan barn har återfått lite "glans" om man säger så. Att uppskatta att få se en myra krypa på en sten, att få dela funderingar kring "varför kan man inte ta in ekorrrar i huset" osv. Att få uppleva världen och vardagen genom ett barns ögon. Det är jätteskoj!

    Jag har full förståelse för dem som väljer bort barn i sitt liv. Det är helt upp till var och en och ingen annans sak (speciellt inte "frälsta föräldrar") att lägga sig i!
  • nygammal

    Oj - vilken tråkigt vinklad trådstart/omröstningsalternatvi! Får känslan av att TS inte alls är ärligt intresserad utan vill använda rösningen som någon sorts dolda debattargument.


     


    Det är väl bara att göra en liknande "omröstning med frågan - "Varför har du valt att skaffa barn?"


    A - för att jag inte orkade plugga vidare, skaffa ett jobb eller ta tag i mitt liv - nu kan jag få föräldrapenning, barnbidrag och socialbidrag.


    B - är jag inget annat så kan jag i alla fall vara en MAMMA


    C- för att hålla kvar mannen så att han inte lämnar mig


    D- annat - vad det nu kan vara...


     


    Känns omröstningen trevlig och ovinklad? Känner alla föräldrar därut stor lust att svara på frågan? Som någon argumenterade i tråden här - "Man kan ju svara "Annat" om man inte gillar de övriga svarsalternativen".


     


    Själv är jag höggravid och väntar mitt första barn. Jag har aldrig känt någon barnlängtan, och tycker inte speciellt mycket om barn generellt. Men - så träffade jag min man, och så växte det fram en längtan att få ett barn med HONOM. Jag skulle absolut inte vilja vara ensamstående förälder - och vad som helst kan ju hända, men det känns som om vi har väldigt bra förutsättningar för att hålla ihop och vara bra föräldrar till vår kommande dotter, med en bra ekonomi som också ger förutsättningar för att vi ska vara lyckliga tillsammans hela familjen. Hade jag inte träffat min man så hade jag varit en av de frivilligt barnlösa.

  • skorpionen80
    Eisa skrev 2011-02-27 18:21:31 följande:
    Det är värt att skaffa barn bara för att uppleva entusiasmen gällande jul och nöjesparker och badhus och resor igen. Precis som när man var liten. (jaja det är roligt när man är vuxen också men inte exakt på samma vis)
    Eller så tycker man att "Vafan, det är ju bara ett badhus, LUGNA NER DIG OCH SLUTA TJATA."
  • Leoella
    Ginevra skrev 2011-02-28 09:27:16 följande:
    Jag tror att de som valt att inte skaffa barn oftast reflekterat mer över sitt val mer än de som valt att skaffa barn. Ändå är det nästan ingen som frågar någon som vill ha barn om denne verkligen tänkt igenom sitt beslut ordentligt.
    Instämmer fullkomligt!
    Det är nog betydligt fler som HAR barn som inte har reflekterat.
    Den som bryter mot normen (vilket man gör som självvalt barnlös/barnfri) tar (oftast) ett betydligt mer aktivt ställningstagande än den som följer normen.
  • Caranlachiel
    Ginevra skrev 2011-02-28 09:27:16 följande:
    Jag tror att de som valt att inte skaffa barn oftast reflekterat mer över sitt val mer än de som valt att skaffa barn. Ändå är det nästan ingen som frågar någon som vill ha barn om denne verkligen tänkt igenom sitt beslut ordentligt.

     


  • Esther M
    Leoella skrev 2011-02-28 10:11:13 följande:
    Instämmer fullkomligt!
    Det är nog betydligt fler som HAR barn som inte har reflekterat.
    Den som bryter mot normen (vilket man gör som självvalt barnlös/barnfri) tar (oftast) ett betydligt mer aktivt ställningstagande än den som följer normen.
    Det tror jag också. Min upplevelse av situationen är att reaktionerna från omgivningen egentligen kommer när jag säger att att jag valt att inte ha barn. Innan det framkommer att det är ett aktivt beslut är det sällan någon ifrågasätetr; de antar att det handlar om att jag vill ha stabil ekonomi, eller ska träffa rätt man, eller någon annan acceptabel anledning.

    När frågan till slut ställs, och jag svarar att jag inte vill ha barn, varken nu eller senare, brukar människor konstigt nog bli genuint upprörda. De insisterar på att jag ju skulle bli en utmärkt mamma, och att man klarar det mesta ekonomiskt om man bara vill, och att jag kommer att ångra mig, och att förlossningen är en underbar upplevelse jag inte behöver fara rädd för.

    Det är själva normbrytandet som upprör. Om jag hade slagit ner blicken och tyst medgett att jag inte kan få barn, eller att min man inte kan, eller att jag väntar på något annat, hade ingen reagerat så. Då hade de förmodligen tyckt synd om mig och respekterat att jag inte ville prata om det.

    Att inte vilja ha barn däremot är inget som respekteras i vanliga fall.  Där tycker sig alltför många ha rätt att ifrågasätta mitt beslut, och tycker sig veta bättre än jag vad jag vill, och vad som är bra för mig.
  • Stinky
    Ginevra skrev 2011-02-28 09:32:42 följande:

    Jag tror faktiskt att det är ett större problem att folk skaffar barn utan att tänka på konsekvenserna av detta val. Det intrycket får man i alla fall av att läsa vissa trådar här på FL.


    Absolut!
    Den farligaste av våra fördomar är tron att vi inte har några.
Svar på tråden Varför väljer man frivilligt bort barn?