Varför väljer man frivilligt bort barn?

Jag har också svårt att förstå varför man frivilligt väljer bort barn. Jag har heller aldrig träffat någon som verkar 100% tillfreds med sin barnlöshet. De verkar alltid provocerade när andra talar om barn.

Jag hade tre kolleger som inte hade barn på en tidigare arbetsplats. Alla var i 50-årsåldern. De var ganska egocentriska alla tre, mycket kretsade kring deras personlighet. En av dem var en uppsnofsad dam som pratade om sig själv hela tiden och hade ett lite skrytigt och framfusigt sätt. En av dem var en sådan typisk tuff tanta som ägnade sitt liv åt sina djur (hon födde upp hundar) och att debattera med bossarna. Den tredje var en väldigt ensam kvinna som såg äldre ut än vad hon var. Hon hade varken föräldrar, syskon, sambo eller släktingar. Det var bara hon och hennes hund. Jag fick så ont i hjärtat av henne.

Hursomhelst så fick jag ofta intrycket av att ingen av dessa var riktigt nöjda med sin barnlöshet. De kändes ensmma på något vis. Jag har inga fördomar och vlill någon vara utan barn så är jag den siste att dumförklara. Däremot har jag aldrig träffat en människa som verkar harmonisk med sin barnlöshet. Aldrig!

Ni som inte känner lusten att skaffa barn; det kan vara så att lusten aldrig infinner sig, att man aldrig får det där kallet. Det ska man inte vänta på heller, tycker jag. I stället ska man visualisera sitt liv. Hur vill du att ditt liv ska se ut när du är i 40-årsåldern? Vill du fira jularna med dina barn, vill du hjälpa dina barn genom livet, vill du se dem växa och utvecklas? Hur vill du att ditt liv ska se ut när du är pensionär? Vill du se barnbarnen komma, vill du se hela din släkt växa runtomkring dig, livets efterrätt?
Vill du alla dessa saker - så vänta inte på kallet! Just do it!
Men känner du absolut ingen vilja att ha det såhär - ja då ska du ju heller inte tvingas ha det.

Okej. Jag tror inte att det går att jämföra. Alls.

Det är inte tänkt att man ska offra sitt liv för en hund, medan de flesta föräldrar skulle hoppa framför ett tåg för sina barn. Innan jag fick barn förstod jag det inte riktigt men det gör jag nu.

Det tror jag faktiskt inte att du skulle göra.

Jag tror heller inte att någon frisk människa sätter något eller någon framför sitt barn. (Med vissa undantag - sådana finns ju alltid.) Människor kan ju behöva stöd på vägen för att kunna vara så bra föräldrar som möjligt. 

Jag tror ingenting, jag vet att jag har ett BÄTTRE liv utan barn. Anledningen är att ingenting med barn är intressant. En bebis kan vara bedårande, men knappast sötare än min mops. Vidare är barn ohygieniska (ofta), förutsägbara, häpnadsväckande ointressanta och oförmögna att tillföra något av intellektuellt värde. Jag avskyr de flesta barn i min vardag, även om jag fattar att de har ett existensberättigande. Fick jag välja skulle jag mer än gärna leva resten av mitt liv utan att någonsin träffa en unge igen.      

Klart att man får tycka så. Men då måste du väl också anse att de rabiata FL-morsorna har rätt att tycka att världen vore en mycket trevligare plats utan alla självupptagna barnlösa surmuppar som verkar ha en snedvriden syn på vem som är människa och har rätt att ta plats i samhället?

Klart att man får tycka så. Men då måste du väl också anse att de rabiata FL-morsorna har rätt att tycka att världen vore en mycket trevligare plats utan alla självupptagna barnlösa surmuppar som verkar ha en snedvriden syn på vem som är människa och har rätt att ta plats i samhället?

Det finns många snoriga, illaluktande, högljudda vuxna också. Förstår inte alls detta barnhat som råder. Barn är små människor - individer - inte en homogen grupp.