Varför väljer man frivilligt bort barn?

Jag tror inte att de har lust att skaffa barn, helt enkelt. De är nöjda som det är. Jag fick en sk biologisk klocka som slog till med KRAFT på ett otäckt sätt, och nu har jag ett barn och ett till på väg och är så glad för det. Men varför skulle andra vara som jag??

Det är ungefär som när man träffar troende som säger "hur KAAAAN man inte tro på GUD?!?" Tja - kanske för att man faktiskt inte gör det och inte lider det minsta och inte har något behov av en tro och är allmänt nöjd och tillfreds?

Hela den här "du vet inte vad du missar" debatten är ju skev. Nej, självklart vet man inte hur det är att ha barn innan man har det. Å andra sidan vet man inte hur livet hade blivit utan heller.

Jag slutade med p-medel för att jag ville ha barn. Jag hade en stark, oavvislig önskan - det var verkligen en drift - att få en egen unge. Varför kan man ju fråga sig, för jag är inte någon idealisk förälder på något vis. Men jag är glad åt honom och åt hans kommande syskon och när jag tänker på att vi inte kan åka till paris med två dagars varsel så konstaterar jag mest att det gjorde vi inte innan vi fick barn heller. (Och om man ska vara sån - det GÅR med barn. Man får ta med sig mer packning bara.) Klart att jag saknar vissa saker i tillvaron (sömn!) men för mig funkar det här utmärkt. Om någon annan inte har lust att få barn så ser jag inte varför jag skulle försöka övertala dem. Det blir ju lika sjukt som om de skulle försöka tala om för mig att mitt liv varit bättre utan min son.