Esther M

Äldre 27 Feb 12:46

410 svar

Varför väljer man frivilligt bort barn?

Svar på ts: jag väljer bort barn för att jag inte vill ha några. På samma sätt som du väljer att bo i en by i Norrland och jag väljer att inte göra det.

Det finns säkert saker jag har i mitt liv som du inte har eftersom du inte har valt dem.

Esther M

Äldre 27 Feb 12:53

#46

HejaFreja skrev 2011-02-27 12:51:13 följande:

Jag kan inte se nåt egoistiskt i det.

Egoism måste inte vara något negativt. Det är att tänka på sig själv, vilket alla har rätt till. De som skaffar barn är också egoistiska, de gör det de vill. Det är bra att tänka på sig själv och göra som man vill, särskilt när det inte skadar någon.

Esther M

Äldre 27 Feb 18:35

#82

Jag förstår ärligt talat inte vad det är man ska ha barnen till. Vad ska de bidra med till mitt liv? Jag gillar barn och att umgås med dem, men jag vill kunna välja när jag ska göra det och kunna gå hem till lite frid och ro när jag tröttnar.

Jag förstår inte hur ts kan tycka att det är självklart att alla ska vilja ha barn mer än det skulle vara självklart att alla vill ha en hund, gräsklippare eller blont hår.

Esther M

Äldre 28 Feb 09:19

#99

Safir skrev 2011-02-28 08:58:34 följande:

Jag har också svårt att förstå varför man frivilligt väljer bort barn. Jag har heller aldrig träffat någon som verkar 100% tillfreds med sin barnlöshet. De verkar alltid provocerade när andra talar om barn.

Jag hade tre kolleger som inte hade barn på en tidigare arbetsplats. Alla var i 50-årsåldern. De var ganska egocentriska alla tre, mycket kretsade kring deras personlighet. En av dem var en uppsnofsad dam som pratade om sig själv hela tiden och hade ett lite skrytigt och framfusigt sätt. En av dem var en sådan typisk tuff tanta som ägnade sitt liv åt sina djur (hon födde upp hundar) och att debattera med bossarna. Den tredje var en väldigt ensam kvinna som såg äldre ut än vad hon var. Hon hade varken föräldrar, syskon, sambo eller släktingar. Det var bara hon och hennes hund. Jag fick så ont i hjärtat av henne.

Hursomhelst så fick jag ofta intrycket av att ingen av dessa var riktigt nöjda med sin barnlöshet. De kändes ensmma på något vis. Jag har inga fördomar och vlill någon vara utan barn så är jag den siste att dumförklara. Däremot har jag aldrig träffat en människa som verkar harmonisk med sin barnlöshet. Aldrig!

Ni som inte känner lusten att skaffa barn; det kan vara så att lusten aldrig infinner sig, att man aldrig får det där kallet. Det ska man inte vänta på heller, tycker jag. I stället ska man visualisera sitt liv. Hur vill du att ditt liv ska se ut när du är i 40-årsåldern? Vill du fira jularna med dina barn, vill du hjälpa dina barn genom livet, vill du se dem växa och utvecklas? Hur vill du att ditt liv ska se ut när du är pensionär? Vill du se barnbarnen komma, vill du se hela din släkt växa runtomkring dig, livets efterrätt?
Vill du alla dessa saker - så vänta inte på kallet! Just do it!
Men känner du absolut ingen vilja att ha det såhär - ja då ska du ju heller inte tvingas ha det.

Jag har visualiserat mitt liv, och fattat beslut efter hur jag vill ha det nu och i framtiden. Jag är snart i 40-årsåldern.

Jag är nöjd med min barnfrihet. Det är mitt val, och mitt liv är utformat efter mina drömmar om vad jag vill göra.

Esther M

Äldre 28 Feb 10:29

#109

Leoella skrev 2011-02-28 10:11:13 följande:

Instämmer fullkomligt!
Det är nog betydligt fler som HAR barn som inte har reflekterat.
Den som bryter mot normen (vilket man gör som självvalt barnlös/barnfri) tar (oftast) ett betydligt mer aktivt ställningstagande än den som följer normen.

Det tror jag också. Min upplevelse av situationen är att reaktionerna från omgivningen egentligen kommer när jag säger att att jag valt att inte ha barn. Innan det framkommer att det är ett aktivt beslut är det sällan någon ifrågasätetr; de antar att det handlar om att jag vill ha stabil ekonomi, eller ska träffa rätt man, eller någon annan acceptabel anledning.

När frågan till slut ställs, och jag svarar att jag inte vill ha barn, varken nu eller senare, brukar människor konstigt nog bli genuint upprörda. De insisterar på att jag ju skulle bli en utmärkt mamma, och att man klarar det mesta ekonomiskt om man bara vill, och att jag kommer att ångra mig, och att förlossningen är en underbar upplevelse jag inte behöver fara rädd för.

Det är själva normbrytandet som upprör. Om jag hade slagit ner blicken och tyst medgett att jag inte kan få barn, eller att min man inte kan, eller att jag väntar på något annat, hade ingen reagerat så. Då hade de förmodligen tyckt synd om mig och respekterat att jag inte ville prata om det.

Att inte vilja ha barn däremot är inget som respekteras i vanliga fall. Där tycker sig alltför många ha rätt att ifrågasätta mitt beslut, och tycker sig veta bättre än jag vad jag vill, och vad som är bra för mig.

Esther M

Äldre 12 Mar 08:16

#226

Rosa30 skrev 2011-03-10 09:42:34 följande:

Nej, det är en allmänt spridd missuppfattning av evolutionsteorin att det är den starkaste och mest välmående som överlever. Det är den som är mest anpassningsbar till miljön man lever i som klarar sig bäst. För vår del innebär det alltså den som anpassar sig bäst till vår miljö, d.v.s. den kultur och det samhälle vi lever i idag har bäst förutsättningar. Det naturliga urvalet är inte alls satt ur spel för att vi har en kultur, men tack vare att vi t.e.x. har en bra sjukvård så överlever de allra allra flesta barn som föds i Sverige idag, vilket är ett enormt framsteg både ur evolutionär och humanitär synvinkel.

Eller hur. Det kan ju innebära att jag, som inte vill ha barn, har större möjligheter att överleva eftersom jag bara behöver försörja mig själv. Om krig skulle utbryta tror jag att det skulle vara lättare att klara sig för den som inte har några barn att dra runt och försörja.

Esther M

Äldre 12 Mar 15:54

#250

H NA skrev 2011-03-12 10:46:49 följande:

Det förstår inte jag heller, men vill man inte ha barn så ska man inte ha det heller. Känner till kvinnor som har skaffat barn men de bör aldrig skaffa barn , för de skiter fullständigt i de. Soriligt att se hur de små lider. Sen så känner jag till ett par som valde bort barn av anledningen att dom inte orkar (de är överviktiga) . Nu sitter dom 48 res. 49 år gamla och ångrar stort att de inte skaffat barn. Det jag ofta undrar över är hur hanterar man det naturliga insinkter, alltså behövet av att föröka sig väcks i alla kvinnor, det är naturens gång. Hur "dödar" man den känsla?

För min del har den känslan aldrig uppstått. Den väcks inte i alla kvinnor.

Esther M

Äldre 12 Mar 15:56

#251

H NA skrev 2011-03-12 12:00:26 följande:

Ok, tack för ditt svar. I så fall hur förklarar man att ett antal av de som frivilligt valde bort barn ångrar det senare i livet när det är för sent, som ex. det här paret som jag känner till? Tror inte du att du kommer och ångra ditt val du med?

Jag tror inte att jag kommer att ångra mitt val mer än vad de som väljer annorlunda ångrar sitt.

Esther M

Äldre 15 Mar 12:33

#271

IsadoraW skrev 2011-03-13 20:39:54 följande:

Jag tror att det kan vara för att man har haft en svår uppväxt själv och med goda skäl tvivlar på om man kan vara en tillräckligt bra förälder. Om man inte vill ha barn tycker jag det är ansvarstagande att inte skaffa några.

För mig handlar det inte så mycket om att rädsla för att vara en dålig förälder eller omtanke om barn som ovilja att vara en del i en familj med barn. Det är för min skull som jag inte vill vara förälder, eftersom jag tycker att det verkar vara jobbigt, med ansvar, arbete, barnskrik, blöjor et c.

Esther M

Äldre 16 Mar 08:43

#275

FannyGioia skrev 2011-03-15 22:56:21 följande:

Fast för mig är det största och viktigaste som finns att vara en bra förälder till mitt barn. Inte att "göra honom", men allt som kommer sen.

Hur kan en vältränad kropp eller en resa mäta sig med en alldeles ny människa? Det är helt olika saker.

Det beror väl på hur man värderar en ny människa. Det finns miljarder människor, vilken roll spelar en till?

Esther M

Äldre 16 Mar 12:20

#277

FannyGioia skrev 2011-03-16 12:11:54 följande:

Jag förstår att mitt barn inte betyder något för dig. Det jag menade var att det i mina öron låter konstigt att jämföra ett barn med en resa/hund/utbildning/whatever och hävda att något av det är lika viktigt för den individen som mitt barn är för mig. För det tror jag inte på.

Jag tror att jag och mitt liv är lika viktigt för mig som ditt barn är för dig. Det som betyder mest i vilekt människa som helsts liv är det som betyder mest; det går inte att mäta mer än man kan mäta om jag älskar min mamma mer än du älskar din mamma. Känslors betydelse står inte i relation till andras, utan till den egna personen.

Esther M

Äldre 16 Mar 13:08

#283

FannyGioia skrev 2011-03-16 12:41:01 följande:

På sätt och vis håller jag med. Det är onödigt att försöka mäta eller jämföra, för några konkreta resultat kommer vi aldrig att få. Jag brukar inte direkt prata om det här ämnet till vardags utan tar bara upp jämförelsen just i detta fall, för att det är ett diskussionsforum.

Skillnaden är att jag också har en mamma som jag älskar otroligt mycket, även efter att jag fått barn förstås, men jag älskar henne inte på långa vägar lika mycket eller på samma sätt som jag älskar min son. En annan sak jag har lärt mig är att jag aldrig kommer att älska henne lika mycket eller på samma sätt som hon älskar mig. Utifrån detta drar jag slutsatsen att den kärlek en förälder känner för sitt barn är helt väsensskild från all annan kärlek. För att jag har upplevt skillnaden.

Det innebär ju i alla fall inte att de saker jag älskar inte betyder lika mycket för mig som ditt barn gör för dig. Jag kanske skulle föredra att resa eller läsa böcker framför mitt barn om jag fick ett.

Det finns ju ett stort antal människor som sätter sig själva, droger, kärlekspartners eller sina arbeten framför sina barn. Deras barn betyder uppenbarligen inte så mycket för dem som ditt gör för dig.

Att du känner som du gör för ditt barn handlar om dig och dina känslor, inte alla föräldrars.

Esther M

Äldre 16 Mar 15:27

#285

FannyGioia skrev 2011-03-16 15:13:25 följande:

Det tror jag faktiskt inte att du skulle göra.

Jag tror heller inte att någon frisk människa sätter något eller någon framför sitt barn. (Med vissa undantag - sådana finns ju alltid.) Människor kan ju behöva stöd på vägen för att kunna vara så bra föräldrar som möjligt.

Jag tror faktiskt att jag skulle göra det. Eftersom du inte känner mig, så kan du bara utgå ifrån det du vet om dina känslor eller andras. Jag är fullt frisk men är ganska klar över att jag inte varken kan eller vill ändra på att jag och det jag vill är viktigast för mig.

Esther M

Äldre 19 Mar 17:26

#290

Magnux skrev 2011-03-18 22:02:49 följande:

En intressant fråga Ester (eller egentligen svaret): Varför tror du att du är så?

Undrar du vad jag tror att anledningen till min inställning eller varför jag tror att jag har den?

Jag får väl svara på båda för säkerhets skull.

1. Jag tror att jag precis som alla andra människor är resultatet av kombinationen av arv, miljö, kunskap, erfarenheter och egna idéer.

2. Jag tror detta eftersom jag vet vad jag tycker och känner inför andra människor och hur jag vill ha dem i min tillvaro.

Esther M

Äldre 23 Mar 21:13

#301

Thursday skrev 2011-03-23 20:54:20 följande:

Klart att man får tycka så. Men då måste du väl också anse att de rabiata FL-morsorna har rätt att tycka att världen vore en mycket trevligare plats utan alla självupptagna barnlösa surmuppar som verkar ha en snedvriden syn på vem som är människa och har rätt att ta plats i samhället?

Ja, småbarnsföräldrar är ju de allra gladaste och trevligaste. De flesta jag har träffat kan knappt se det faktum att resten av världen inte anser att deras telning är ett underverk som ska prioriteras framför allt annat, av alla. Om ett litet mirakel skriker och härjar borde alla andra vara tacksamma över att få uppleva det.

Varför väljer man frivilligt bort barn?

INNEHÅLL