Varför väljer man frivilligt bort barn?

Jag har bara läst ts men jag tycker att det är väldigt kul att du tar upp ämnet och vill gärna ha feedback på mina tankar :)

Jag är 24år så det med att skaffa barn är inte på något sätt akut för mig. Jag kommer vara klar med min utbildning till jurist när jag är 29år. Innan dess är det absolut inte aktuellt med barn. Sedan vill jag jobba några år efter utbildningen innan jag ev. skaffar barn. Just nu är jag inne på att jag inte vill ha barn eftersom jag dels inte känner att jag måste föra mina gener vidare (jag är äggdonator så det har jag iofs redan) och dels för att jag tror att jag inte skulle vara en särskilt bra mamma eftersom jag trivs med att tänka på mig själv och inte behöva ta hänsyn till någon annan.

Jag har funderat mycket fram och tillbaka i många år på om jag vill ha barn eller inte. Jag upplever att skaffa barn är en (minst) lika egoistisk handling som att inte skaffa det. För tänk efter egentligen, väljer du att skaffa barn för ditt eller för barnets skull? Svaret är för din skull såklart. För att du vill uppleva lyckan det innebär att ha ett barn eller för att du inte vill bli ensam på ålderns höst och vara den på ålderdomshemmet som aldrig får besök. Eller av nåt annat skäl, men det är i grunden i alla fall av egoistiska skäl.

Sen är det ju så att världen behöver inte fler barn. Det är ett faktum. Så man skaffar ju inte barn för mänskligheten/någon annans skull än sin egen.(Jag ber om ursäkt om någon tar illa upp av uttrycket skaffa barn förresten men mitt resonemang gäller de som planerar att de vill ha barn.)

Jag har varit i kontakt med barn genom att jag vikarierat som lågstadielärare, på dagis, på fritids och tränat ett innebandylag med tjejer mellan att de var 11-15år. Jag upplever att ha barn är enormt krävande. Och jag vet inte om jag vill offra så mycket av mig själv för att ha barn. Jag tycker om att tänka på mig själv och prioriterar t.ex. träning varje dag före att träffa vänner eftersom jag inte är intresserad av att umgås med vänner på fritiden utan hellre hör av mig till dem via nätet/telefon. Då vill jag absolut inte att ett barn skulle förhindra att jag kan fortsätta prioritera som tidigare. Så på så vis är jag absolut egoistisk. Sen vill jag inte vara ensamstående mamma och eftersom jag inte har någon pojkvän är ju det ett litet problem också haha. Sen ytterligare ett skäl att jag inte vill ha barn (och det här är superegoistiskt, jag vet) är att jag inte vill "förstöra" min kropp genom en graviditet. Jag har haft problem med övervikt sedan mellanstadiet och nu när jag tränar 15 pass/vecka kan jag behålla min vikt men inte gå ner. Jag vill inte ens tänka på hur min kropp skulle bli om jag blev gravid, jag hade aldrig kunnat gå ner vikten igen.

Ni som är så övertygade om att ni vill ha barn, hur kommer det sig att ni är det? Jag har det inte i mig naturligt och jag tycker nästan lite synd om mina föräldrar eftersom de skaffade 4 barn och det verkar inte som att varken jag eller någon av mina syskon är intresserade av att skaffa egna barn så i så fall blir det inga barnbarn. Det starkaste skälet jag har till att skaffa barn är att jag inte vill vara själv när jag är kanske 50år eller äldre. Min farmor berättade om en person hon kände lite som tillbringade jul ensam i sin lägenhet med lysena släkta eftersom hon inte hade någon att fira jul med och hon skämdes över att vara själv hemma över jul och ville att grannarna skulle tro att hon rest bort för att fira med någon. Det är så tragiskt och jag vill inte att det ska bli så för mig.