Livisu skrev 2011-01-24 01:35:05 följande:
Din syn på homosexualitet, normalitet och värderingar är skrämmande. SKRÄMMANDE. Klarar inte av att skriva mer egentligen, fingrarna bara skriver och suddar, skriver och suddar. Hoppas verkligen att ditt barn inte avviker från normen det minsta, varken med sexuell läggning eller fetisch, utan gör allt exakt enligt regelboken och bara har sex i missionärsställningen på söndagar efter klockan sju, för jag kan verkligen se och känna din illa dolda avsmak och oförstående om barnet inte är exakt på det sätt som du anser att en människa bör vara och hur en människa bör känna.
Du tänker säkert att "jag kommer acceptera barnet och älska det om det är homosexuellt, men jag kommer inte direkt jubla eller gilla det, och inte säga något som uppmuntrar honom eller får honom att känna att hans val av partner är helt och hållet hans, att han är älskad och normal för den han är, hur han är..." vilket i princip är samma sak som att säga att han inte är som han borde, han är inte så som du hade önskat eller velat. Något som kommer krossa hans hjärta eller åtminstone finnas som en nagel i ögat på honom resten av livet. Att mamma inte accepterar honom för den han är. För det är precis den signal du sänder ut när du försöker få honom att välja en annan väg, titta åt ett annat håll, inte veta mer än minsta nödvändigt om "bögar", för då - ve och fasa - kanske han tror att det är det som är normalt i vårt samhälle, och inte hederligt-gammalt-hetero-svensson-sex.
Du tror att det räcker med att du berättar för honom att det finns nåt som heter homosexuell och kort vad det innebär. Men det ska du veta, att det räcker inte för att han ska kunna navigera i detta samhälle utan fördomar för homosexuella, och utan rädslan för att "bli en av dem".
"Jag har inget emot homosexuella, bara jag slipper dem", brukar det heta. Det är undertiteln till alla dina inlägg, ska du veta.
Jag ska lära han att respektera alla människor och behandla alla lika, det räcker för mig.
Jag behöver inte någon barnbok som förfinar hela situationen. Han får nog se tillräckligt av allt det i vardagen.
Du känner inte mig, du vet inte mina värderingar, även fast du försöker komma fram till det, lyckas du inte.
Jag hade accepterat min son oavsett om han var "annorlunda" eller inte:)
