Vi som fått nog, nu SKA det bli ett plus i Januari!!!

Glömde helt bort att lägga upp en bild. Här är en bild på vårt charmtroll taget igår. Han heter Mio Axel William, varav Axel är tilltalsnamnet. Igår blev han hela 16 v. gammal.

Hehe vilken sötnos! :D

Gulleplutt :)

åh vad mysigt med bilder :D jag åh min dille på foton xD men de e ju så kul att se alla magar åh små pluttar :)

Håller med dig Dazhamster! Man får aldrig nog. :) man längtar nästan efter en till. Förresten, någon i gruppen som planerar en till? Var ju ett tag sen de flesta av oss fick sist :)

Har haft funderingar på det men vill vänta ett tag till. Vill gärna att A ska vara mellan 3-5 år när ett syskon kommer så vi väntar lite till. Längtan kom i höstas men det kändes inte som rätt tillfälle att skaffa barn med tanke på A:s ålder och nu så känner jag att jag kan lika gärna vänta ett tag till. Har inte bråttom för tillfället, vissa stunder vill ja ha ett barn till nu och vissa vill jag vänta, så stor ambivalens.

hoho hur går det för alla bebisar här? växer så det knakar eller? :) lilltösen började ta sitt första steg strax efter att hon blev 10 månader åh fortsätter att bara ta 1-4 steg när det behagar men kutar gärna omkring med gåvagnen eller om man håller hon i händer eller om hon får dra barnvagnen själv fast det har hon ju gjort i några månader nu men de e så mysigt att se dom första stegen utan stöd :)
4 gaddar har hon lyckats få till så vi ska till tandläkaren på tisdag.

Med mig är det nog värre då jag fortfarande lider av förlossnings depression så sambon är hemma nu medans jag är sjukskriven då jag inte klarar av att ta hand om tösen själv :( så fort hon blir ledsen eller bråkig så får jag panik åh känner ångest, stress, irritation åh får dåligt tålamod så jag träffar ju psykolog men vet inte om de blir något bättre men jag inbillar mig att det blir bättre då hon börjar på dagis?

Är jag helt ensam om att känna såhär? jag älskar mitt barn ovärderligt åh ni alla vet ju hur många tårar man fällt åh vad vi har kämpat för att få till denna vackra varelse men varför kan jag inte vara sådär överlycklig som jag hade hoppats på? Redan under graviditeten kände jag inte den där lyckan som då vi hade plussat men tänkte att det var hormonerna som spökade men sen då fröken kom så var man lycklig för stunden men sen började ett rent helvete :(

Dålig sömn fast det är förståeligt men vi har bra back up med barnvakt när vi vill åh hon får övernatta lite nu och då hos sina mor och far- föräldrar, Sen det där med amningen att mjölken började sina åh man hade introducerat flaskan tidigt då ja pumpade mjölk. Bara över amningen hade jag ångest då ja verkligen ville amma :( sen att hon ska snurra åh vrida sig på skötbordet då man försöker få på hon en blöja gör mig galen :/:/ slutar oftast med att man biter ihop åh får på hon grejerna sen sätter ner hon i spjälsängen så att jag får gå in i mitt sovrum åh gråta i några sekunder åh andas för att inte tappa behärskningen..  alla dessa faser dom ska gå igenom oxå :S usch jag känner mig som världens hemskaste mamma som känner mig såhär men jag vet verkligen inte vad jag ska göra så snälla har ni nå tips åh råd så uppskattar jag all hjälp jag kan få!

kram på er tjejer! <3

Daz: Vi har det likadant... Min man är hemma och jag sjukskriven... Också förlossningsdepression... Sjukt jobbigt...

hur mår du åh vad är det för tankar och känslor som snurrar i ditt huvud? hur får du vardagen att gå ihop?
Jag ser knappt röken av mitt barn känns det som nu :/ sambon tar henne 24/7 så jag får sovmorgon dock så har jag problem med att sova så somnar ju mellan 02-05 på morgonen :/ åh kliver upp nån gång mellan 9.30-11.00 sen är oftast sambon ute åh åker då han tycker det är jobbigt att bara sitta rakt upp åh ner på golvet åh busa i flera timmar så då ja kliver upp så är det tomt i lägenheten förutom djuren då. Sen har jag lite tid att umgås med mina älsklingar i mån av det jag orkar annars sitter jag med huvudet nere i mobilen eller så sitter jag vid datorn..
Det känns som att man verkligen vill avskärma sig men innerst inne så vill jag ju umgås med dom men jag orkar knappt :(

Städa gör oftast sambon åh har jag lite energi så försöker jag, han lagar mat, försöker tvätta i det mån han kommer ihåg ja han gör allt. han tar till och med hunden också.. åh jag får så sjukt dåligt samvete av att jag bara sitter som ett jävla kolli men jag vet inte vart jag ska få den positiva styrkan och energin jag skulle behöva!

Jag och sambon bråkar ganska mycket om bl.a. att han påstår att jag har svarat på en sak men jag vet att jag inte ens har hört frågan men så visar det sig att han har sagt det och jag har svarat men jag minns inget av det utan det är en vän som påpekat det :S Vårdcentralen vägrar skriva ut sömntabletter åt mig fast ja vill egentligen inte ta tabletter men skulle man få en skaplig sömn åh komma upp i normal tid så kanske man skulle börja bli människa igen.. dom säger ju att sömnen är AO..

Jag tvingar mig själv till att försöka spendera mer tid med mitt lilla barn åh busar med hon så att hon inte glömmer bort mig åh ibland känns det bra åh ibland så känns det jobbigt..

jag hatar verkligen att inte kunna känna den lyckan som jag borde få känna :/

Det du skriver är helt vad jag känner och hur vi har det... Mannen har föräldraledigt för att jag är sjukskriven och han gör allt... Försöker göra lite när jag orkar... Vår dotter har också kommit i värsta trotsåldern så han får tampas med det också...
Jag har också problem med sömnen men har sömntabletter som tur är, annars hade jag hamnat på psyket direkt... Det är så många känslor som virvlar i huvudet, mycket skuldkänslor för att man inte kan känna den glädje som man borde, att jag inte känner samma sak för Jeremy som för Arienne, jag vet ju hur det ska kännas egentligen... Jag tvingar mig också till att vara mer med Jeremy för att få kontakt och känna kärlek från mig också och känner mig samtidigt falsk för att jag inte känner det egentligen... Och tålamodet med Arienne har ju blivit så extremt lite så det känns som att allt jag gör är att bråka med henne när jag väl har orken... Mannen och jag bråkar inte så mycket om städning och sånt, han är väldigt förstående, och det får jag också dåligt samvete för...
Jag går hos en psykolog på ett ställe här Malmö som riktar sig bara gravida och småbarnsföräldrar som har problem, och en läkare och en psykolog till... Det kan ju ta jättelång tid att bli bra, har läst om folk som det tagit 5 år för att bli friska...
Det enda man kan göra är väl att försöka och kämpa vidare och hoppas på att komma över det...
Än så länge känns det ingen skillnad, förutom att jag sover bättre med sömntabletter, men det ger ingen extra energi i sig... Jag går inte ut särskilt mycket så det blir aningen isolerat men nu är Jeremy tre mån så ska försöka gå på öppna förskolor om jag orkar, för barnen behöver ju aktiveras...