30+ med första barnet 1-3 år, del 13

Eating bananas makes me sad. But why?!?

Besöket i söndags gick bra. Hon är en riktig krutgumma min gammelfaster. SÅ färdig med livet, men om man börjar fråga lite om alla resor hon gjort och allt hon varit med om i livet börjar hon bubbla på som bara den.

Blomster - Vad jobbigt med kvällarna. Vår lillkille somnar fortfarande vid åtta, men de andra två somnar sällan före 21.30. Vi har gett upp. Särskilt äldsta har ärvt sin fars nattugglargener (och mitt - tidigare i ungdomen - behov av endast ett få timmars sömn). Mellan skulle behöva mer sömn men det är ju lögn att få henne i säng när T fortfarande är uppe... Har inga direkta tips som du kanske ,förstår.

Angående ignorering tror jag som GHP att det är väldigt svårt. Och jag är ärligt talat inte så förtjust i konceptet (jag får lite hunduppfostringvsibbar ). Visst, jag försöker välja mina strider och inte - på långa vägar - tjata och bråka på allt som egentligen sticker i mina ögon och jag försöker även vara väldigt tydlig med mina känslor och vissa glädje och uppskattning när barnet gör något jag tycker om. Men just de där tillfällena som barnet gör något "dåligt" för att verkligen få en reaktion, ja, då behöver det förmodligen en reaktion av något slag. Att då ignorera då tycker jag inte känns bra. Jag blir hellre arg och säger till då för att därefter (obs! obs! obs! det här gäller i mina stunder då jag har ork att vara lite genomtänkt och pedagogisk, hrm...med andra ord alltför sällan ) försöka fundera ut (prata om om barnet är tilräckligt stort) vad det är som gör att barnet agerar så i en viss situation. Förvånansvärt ofta (kanske inte vid tallriksbankande då) räcker det ju med en extra kram, prat och lite tid i knäet för att bryta ett dåligt spinn så att säga. Att ignorera när ett barn vill ha uppmärksamhet tror jag i längden leder till alltmer långtgående försök att få uppmärksamhet från barnet sida och det är verkligen inte säkert att det nappar på betet att uppmärksamhet får man när man gör "bra" saker. Jaja, dravel dravel. I vilket fall som helst tror jag absolut som GHP att våld etc ALDRIG får ignoreras. Snacka om att ge märkliga (icke-)signaler...

Nu blir det förmodligen dubbelpost eftersom det brukar bli det första inlägget jag skriver vid en inloggning från jobbdatorn ()...

Ja, jag sa ju det.

Älgen - Ta en whisky så kanske det går bättre. Jag har ingen aning om vad som finns för android men våra barn gillar Toca Boca-apparna (Tea-party, frisör, kitchen, bygga robot, doctor etc). Fast för tillfället är plattan helt övergiven från att ha varit jättespännande (och vi funderade på att börja införa strikta regler om skärntid) för ett par månader sedan. Det svänger snabbt så det är tur att den i första hand var tänkt som en vuxenleksak (nej, inte en SÅN ).

Oooh, vad många rrrrr som tycks ljudas ute i landet. Här ligger jag (nattandes lillebror) och lyssnar på en treåring som läxar upp sin far. "Nu pjataj jag!" "Men...." "Nä, nä, nä, nu pjataj faktiskt jag!".

Jag riktigt ser Ricki Lake-handen placerad i luften. Den treåringen är svår att inte ta på allvar. Tjots att hon inte pjataj jent.

vad-för-nåtto

ahahahaha, jag skrattar ihjäl mig.

*också trött*

Det är nog bäst.

God natt!

juni - Är inte storlek 7 i största laget då? E har storlek 5 (Libero) men så var de slut och maken köpte 6:or istället, men de läckte på natten. Jag upplever att passformen är viktigare än storleken när det gäller att hindra läckage.

Meh! Hur får man fast Hello Kitty-bilden på sprayplåstret? Snygga bilder är ju liksom själva vitsen med plåster om ni frågar mina barn.

Jag tror dock att jag ska ta och investera i det till mig själv. Jag skar mig rätt illa på ovansidan av ett finger i somras och huden är så tunn där nu så det krävs liksom ingenting för att det ska gå upp...

Jemema - När våra barn har en period då de är extra (de är alltid ganska) närhetstörstande försöker vi överösa dem med just närhet. Vi upplever att de då känner sig trygga i att närhet inte är något som de måste "passa på att sno åt sig" närhelst möjlighet ges utan att det är något de helt enkelt får när de behöver. Efter ett tag brukar behovet stillas igen. Det finns en liknelse som är ungefär att om man aldrig vet att man får vatten när man är törstig kommer man att be om vatten hela tiden "för säkerhets skull" men om man känner sig trygg i att få sin törst stillad ber man bara om vatten när man är törstig. Jag tycker att ni resonerar jätteklokt och heja dig som sa till på förskolan!

Men Stramalj! Jag känner inte igen dig! Och stackars S och er. Är han väldigt besvärad?

Somna - Lackar det mot jul eller är det mest du som lackar ur? Eller jag kanske ska fråga om du får ha julchokladen ifred?

Men choklaaaaden då, Somna? Har du berättat var chokladen finns?

(Eller har jag helt blandat ihop trådens svårmödrar?)

Hos oss kör de Luciatåg inomhus båda avdelningarna tillsammans. Fröknarna sover över natten innan och bakar och fixar så att det blir en riktig julfrukost med skinkmacka och Lussebullar etc. I år får vi (märkligt nog eftersom T tjatat om att vara Lucia igen hur länge som helst) tre pepparkakor från vår familj i tåget.

E har i alla fall inte fastnat i något könsrollstänk än. Vi läste "Vem städar inte?" när han skulle sova och han pekade på dammsugaren och sa: "Pappa städar.". "Mmm, pappa och mamma städar." sa jag. "Nä, PAPPA städar. Mamma jobbar."

E:s prat har verkligen exploderat typ den senaste månaden. Det är väldigt roligt. Man kan föra riktiga små konversationer med honom nu. I morse när vi åt frukost lät det t.ex. så här.

- "Snigel!" informerar E och håller upp oidentifierbar del av müslin.

- "Nej, det är nog några frön som har klumpat ihop sig." svarar mamman.

- "Jo-o, snigel!"

- "Nej, men tror du verkligen det?" undrar mamman.

E snappar då upp att mamman ser lite skeptisk och bekymrad ut och försäkrar glatt:

- "Död!"

Snowgirl -

Asap - Din beskrivning av hur du ställer dig i sängen påminner mig om hur jag och syrran höll på när vi var yngre. Vi öppnade garderobsdörrar etc på kvällen för att kolla att ingen gömde sig där. Men vi konstaterade just att det ju var lite svårt att komma på vad vi skulle göra om det verkligen stod någon där med en kniv i högsta hugg någon gång. Säga typ: "Ha! Jag VISSTE väl att du skulle stå här en dag!"? Och sen?

Förr att inte tala om hur mycket han borde ha bajsat under de där fyra toalettbesöken, Galia! *morrar lite åt oförstående personal*

Och där brast jag ut i ett spontant asgarv, asap.

Fast jag och maken sov i en 105-säng till en början och vi har kasserat väldigt få barnkläder p g a fläckar utan brukar få bort det mesta. Så jag vet inte om din teori stämmer. Fast vi sov så i några månader bara så det kanske inte räknas?