30+ med första barnet 1-3 år, del 13

Stockholm my ass - vi tar hela Sverige!

Kollektivet Paradiset FTW!

Somnat - Alltså alla barn i kollektivet måste ju ha skor som passar till just deras fottyp. Hint, hint.

Självklart, johlinn!

Och vi har skolat in våra barn tidigt - runt sexton månaders ålder. Vi samsover dock fortfarande, har praktiserat fri amning, burit mer än vagnat det första året etc så att man skolar in tidigt behöver ju inte likställas med att man stöter barnet fysiskt ifrån sig. Jag känner inte heller alls igen den bild hon ger av förskolan. Vi har ju inget egentligt "skyddsnät" i närheten så fröknarna på dagis är viktiga andra "kontinuerliga" vuxna i våra barns liv. Det har varit samma tre fröknar plus föreståndaren sedan T började och de är väldigt frikostiga med knäsittande och gos. Barngruppen har aldrig överstigit 17 barn. Hela familjen trivs toppenbra!

Märk väl att detta inte är något försvarstal för vårt beslut - jag har varit fullständigt trygg med det både före och efter det att jag läste artikeln. Maken och jag gillar att jobba och barnen trivs på dagis. Win - win.

Vi gillar att vara med våra barn också förstås. Hittills har de gått 9-15 och nu går de 8-15.30. Tjejerna somnade precis nu (jag ligger bredvid och hör dem snusa ) och E för en knapp timme sedan så jag tycker att vi får ganska mycket tid tillsammans. Inte som om vi var tillsammans hela dagen förstås, men det funkar.

Blomster - Jag håller med om tanken att det syftar till att ge dåligt samvete och kanske främst hos mammor. För det är ju inte så ofta som det ifrågasätts varför många pappor hellre jobbar än är föräldralediga med sina barn...

*duckar*

Galia - Va?! Går du igång på sånt här? Det gör aaaaaaldrig jag.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått kommentarer (inte frågor - det har tagits för givet) om att jag knappt kan ha hunnit jobba mellan barnen. Eh, jo, lika mycket som min man (med den reservationen att jag varit sjukskriven en del under graviditerna). Jag ska fråga maken om någon nånsin sagt så till honom. Jag har aldrig hört det i alla fall.

Men tillbaka till kärnfrågan tror jag som flera av er nämnt att vissa - i den mån det finns ekonomisk och praktisk möjlighet - borde vara mer inkännande och flexibla om barnet inte är moget/trivs etc. Vi har haft tur med alla tre, men vi var inte alls säkra hur det skulle gå med R. Hade det inte gått hade maken fått vara hemma i ett par månader extra tills E kom och jag var hemma igen.

Vem-böckerna Blomster!

Heja L, Pysslig!

Och hear hear Somnat! Vi kämpar med vår treåring (som började med napp när hon var ett och ett halvt och lillebror föddes) och nappen. Hon är ju så pass stor att det har gått att bestämma tillsammans med henne att hon inte ska ha den när hon leker men vi hade hoppats att ha slutat/vara på god väg att sluta med den vid det här laget. Men nej...hon är en känslig själ och det är tydligt att hon behöver den så vi avvaktar. T har aldrig haft någon napp så vi har ingen erfarenhet av nappavvänjning men jag tror egentligen inte att det hade spelat någon roll för de är så olika personligheter. Och R är ju trots allt just fyllda tre och väldigt liten än - börjar det närma sig studenten får vi väl lägga upp någon slags taktik.

Med blöjavvänjning har vi haft det oförskämt lätt med båda tjejerna (vi får väl se hur det går med lillkillen...). Vi har erbjudit potta/toa kontinuerligt och helt plötsligt har de bara bestämt sig att det är trosor som gäller med högst någon handfull olyckor. Nyss nämnda treåring har tyvärr dock alltför lätt för att hålla sig och kan gå hur länge som helst utan att kissa. De hade länge problem att få henne att kissa alls på dagis men det blev lite bättre nu under våren. Hemma får vi ofta hitta på alla möjliga tricks (tävlingar, diskussioner om vilken - tokig - färg man tror kisset har etc) för att få henne att gå (fast ibland går hon helt spontant). Nu när vi är på resande fot är det nästan bara jag som får henne att gå på toa vilket oroar mig lite eftersom jag flyger hem till Stockholm imorgon för att jobba en vecka... Det är som sagt var inte någon fara för olyckor men det kan knappast vara hälsosamt att hålla sig så länge som hon gör.

Jemema - I min bok gör ni rätt. Så länge det inte är något skadligt eller något som inkräktar på någon annans integritet så att säga tror jag att det är bra att försöka känna av barnets behov och följa dem. Man får försöka vara uppmärksam på när det "öppnas ett fönster" och barnet plötsligt är i en period när det är mer mottagligt för förändringar och passa på då.

Nu har jag checkat in på planet till Stockholm. Känns märkligt att inte behöva jaga efter barn i vänthallen. Var dock mycket ledsamt att krama och pussa barnen hej då. Jag kommer tillbaka på fredag men det är det längsta jag har varit borta från någon av dem så det känns ovant. Jag ska träffa min farbror som är nybliven änkling i eftermiddag och åka till min farmors syster som typ ligger på dödsbädden (hon fyller snart hundra...) så det är inte helt muntert det heller. Men sedan har jag jobbet att förströ mig med så veckan går nog fort.

Eating bananas makes me sad. But why?!?

Besöket i söndags gick bra. Hon är en riktig krutgumma min gammelfaster. SÅ färdig med livet, men om man börjar fråga lite om alla resor hon gjort och allt hon varit med om i livet börjar hon bubbla på som bara den.

Blomster - Vad jobbigt med kvällarna. Vår lillkille somnar fortfarande vid åtta, men de andra två somnar sällan före 21.30. Vi har gett upp. Särskilt äldsta har ärvt sin fars nattugglargener (och mitt - tidigare i ungdomen - behov av endast ett få timmars sömn). Mellan skulle behöva mer sömn men det är ju lögn att få henne i säng när T fortfarande är uppe... Har inga direkta tips som du kanske ,förstår.

Angående ignorering tror jag som GHP att det är väldigt svårt. Och jag är ärligt talat inte så förtjust i konceptet (jag får lite hunduppfostringvsibbar ). Visst, jag försöker välja mina strider och inte - på långa vägar - tjata och bråka på allt som egentligen sticker i mina ögon och jag försöker även vara väldigt tydlig med mina känslor och vissa glädje och uppskattning när barnet gör något jag tycker om. Men just de där tillfällena som barnet gör något "dåligt" för att verkligen få en reaktion, ja, då behöver det förmodligen en reaktion av något slag. Att då ignorera då tycker jag inte känns bra. Jag blir hellre arg och säger till då för att därefter (obs! obs! obs! det här gäller i mina stunder då jag har ork att vara lite genomtänkt och pedagogisk, hrm...med andra ord alltför sällan ) försöka fundera ut (prata om om barnet är tilräckligt stort) vad det är som gör att barnet agerar så i en viss situation. Förvånansvärt ofta (kanske inte vid tallriksbankande då) räcker det ju med en extra kram, prat och lite tid i knäet för att bryta ett dåligt spinn så att säga. Att ignorera när ett barn vill ha uppmärksamhet tror jag i längden leder till alltmer långtgående försök att få uppmärksamhet från barnet sida och det är verkligen inte säkert att det nappar på betet att uppmärksamhet får man när man gör "bra" saker. Jaja, dravel dravel. I vilket fall som helst tror jag absolut som GHP att våld etc ALDRIG får ignoreras. Snacka om att ge märkliga (icke-)signaler...

Nu blir det förmodligen dubbelpost eftersom det brukar bli det första inlägget jag skriver vid en inloggning från jobbdatorn ()...