Barnlösheten knäcker mig..

Linda 007

Ägglossningstest har jag slutat använda för ett par år sedan.
Jag får utslag på utsatt dag mer eller mindre varje gång.
Känner av min ägglossning nu efter så många år. Vet när den är.
Testen är svindyra så jag använder dom inte längre..

Jag kan inte få vård just nu pga att jag tydligen har blivit lite för tjock.
Att ha barn är ju ingen mänsklig rättighet så jag förstår om dom sätter snäva gränser för att hålla kostnader nere..
Även om dom säger att det är på pga risker.. pfft..

Jag berättar min historia lite kort; jag och maken har varit tillsammans i 10 år. Från början så frågade alla omkring oss om vi inte skulle skaffa barn. 'Så småningom' har alltid varit vårat svar. Visst ville vi ha barn, men det blev ingen bebis, trots att det hade gått flera år sedan jag slutat ta p-piller.

2008 gav jag upp tanken på barn, tänkte att det är väl helt enkelt inte meningen!

Men så... i juni 2009 kom ett illamående som jag först avfärdade som magsjuka, och när det inte ville ge sig trodde jag att jag hade fått diabetes (logiskt, I know!). Maken sa 'pissa nu på stickan'. Never in my life, sa jag, less på att alltid bli besviken över de negativa svaren. Men till slut gav jag mig, pissade på stickan och plussade! Jag blev så chockad att jag inte kunde tyda svaret, var tvungen att ropa in maken som sa "vad var det jag sa".

Vad den tillfälliga barnlösheten (eller vad man nu ska kalla det) berodde på vet jag inte!

Som parentes kan jag tillägga att jag vid inskrivningen vägde 87 kg, alldeles för mycket till mina 165 cm. Å då hade jag dessutom gått ner i vikt eftersom jag mådde så illa av graviditeten.

Jag önskar dig all lycka!

Förlåt! Det var inte meningen att det skulle låta så puttifnuttigt. Ville bara visa på att allt kan hända!

Jag förstår att det svider. Jag har också grämt mig över att "alla andra" får barn. Att såna som inte borde få ha barn (de som inte tar hand om dem) verkar bli gravida hur lätt som helst, medan man själv får kämpa...

Kära TS. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här, mer än att jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Det är väldigt svårt att hantera alltihop, särskilt när majoriteten av hela bekantskapen krystar ur sig bebisar på rullande band.

Det finns garanterat ett ljus i tunneln, det måste det finnas. Men det kanske inte är så lätt att se det just nu. Däremot vet jag av erfarenheter jag har av livet i övrigt, att allt kan vända som genom ett trollslag. Från en dag till en annan. Det blir aldrig som man tänkt sig, inte ens det absolut värsta blir som man tänkt sig. Du har inte sett slutet på det här än! Det har ingen av oss, och det kanske faktiskt kommer att bli raka motsatsen till det här. 

Vill man leva med barn finns många fler sätt än de biologiska!
Adoptera, familjehemsplacerade barn, kontaktfamilj, sommarhem åt ryska barnhemsbarn tex. ... man behöver inte "snöa in" på biologiska barn när det finns så många redan födda som behöver kärleksfulla vuxna i sitt liv!

Väntade och kämpade och försökte i 9 år innan vi fick hjälp av sjukvården så jag förstår din uppgivenhet och din längtan mer än du anar.

Nu vet jag inte allt om dig men jag känner att du har "givit upp" och det är inte rätt taktik.

Du säger att du är för tjock för att få hjälp och då måste du ta tag i din vikt, det finns inga genvägar. Det finns hjälp att få och längtan efter ett barn borde vara din drivkraft. Jag har ingen aning om hur överviktig du är men du får ju bara fördelar av att gå ner i vikt. Om du går ner i vikt så får du förmodligen hjälp av sjukvården med att genomgå IVF och dessutom kommer din kropp att klara av graviditeten lättare och framför allt så kommer du att orka vara en aktiv mamma  (och nu kommer jag att få påhopp från överviktiga tjejer som minnsann har haft "perfekta" graviditeter och som är mer aktiva än sina smala väninnor men jag tror att ni tillhör undantagen!)

Bra att du pratar med någon för jag tycker att du låter oroande deppig. En väninna till mig fick genomgå utredning tillsammans med sin make och de fick konstaterat vad som var fel. Efter utredning fick hon kravet på viktnedgång för att få genomgå behandling. Hon kämpade sig ner 18 kilo och fick senare tvillingpojkar. ( jag vet, en solskenshistoria som inte glädjer dig. )

Ta nu maken i handen ( inte i kväll) och börja motionera som en gemensam aktivitet. Ta härliga långpromnader och byt ut kvällsmackan/godiset mot en härlig fruktsallad så kommer ni kanske en bit på väg med vikten men även med er relation. Det finns inget bättre tillfälle att umgås än när man är ensamma tillsammans, utan tv och dator, och faktiskt pratar med varandra. Tala om för honom hur du mår och hur du känner. Kan han stötta dig när du kämpar med vikten, är det något ni kan göra tillsammans?

Jag vet att det inte tröstar eller känns bättre av att få höra att du fortfaramde är ung men  jag måste få säga det. Än så länge har du goda chanser att lyckas gå ner i vikt och då få genomgå behandling. Alternativet är  ju en privat behandling. Ställer de också krav gällande vikten?

Önskar dig och maken all lycka!

Usch, jag lider verkligen med dig. Har inte "börjat" försöka skaffa barn är så jag vet inte ifall jag heller kan få eller inte, men jag har genomgått en rad operationer som kan göra att man har svårt att bli gravid. Men som sagt, jag vet ju inte än...

Jag tycker att du ska försöka fokusera på andra saker i livet som inte har med barn att göra. Det finns många som inte ens vill ha barn, som har valt bort det i livet och de har en jättebra tillvaro ändå. Har din sambo/man sagt att han absolut vill ha barn? Vet du att han kommer att lämna dig om du inte kan få barn? Om inte, se till att försöka lägga undan tankarna på barn se till att NI har det bra, gör något roligt tillsammans! Åk iväg på en resa eller ta promenader på tu man hand. Ha myskvällar med god mat, vin och kravlöst sex utan en tanke på barn. Försök att se fördelarna! Klart att alla som har barn säger att ingen kärlek är större än den till ett barn, men kärleken mellan en man och en kvinna kan vara minst lika stark. Försök att inte bara se "barngrejer" överallt utan tänk på allt ni kan göra som andra inte har möjlighet att göra pga barn. Kanske ni kan erbjuda er att sitta barnvakt och sedan njuta av känslan att kunna lämna tillbaka barnet till föräldrarna och bara få den lilla roliga stunden och inte dygnet-runt jour med skrik och blöjbyten?

Annars är ju ett alternativ att adoptera. Men jag tycker att du bara ska slappna av och fokusera på att LEVA och ha KUL! Inget blir ju bättre för att du gräver ner dig i din sorg. Kanske det kan räcka med att du bara accepterar din situation och ser framåt istället. Då kanske du blir gravid när kroppen så småningom slappnar av.

Hoppas detta var till någon hjälp...=)

Till Mjufs:  Om kroppen blev gravid av att SLAPPNA AV så skulle vi inte ha fullt på alla if-kliniker i Sverige utan det skulle vara kö till spa-anläggningarna.

En kropp som längtar, brinner och går sönder av sorg kan inte heller slappna av...