Barnlösheten knäcker mig..

Hej
Har också varit ofrivilligt barnlös och förstår din frustration till fullo. Många gånger är det lättare (det löser dock inte problemen) att man pratar öppet om det. Då har vänner förståelse för att det inte alltid är lätt att bli glad när alla andra blir gravida och får sina efterlängtade barn.

Det kan också vara en god ide att ta kontakt med en kurator som är insatt i problematiken, ta kontakt med fertilitetskliniker och olika adoptionscentra. Olika länder ställer olika krav, så ge inte upp.

Lycka till!

TS:
har ni gjort någon utredning på sjukhuset? Vad har de sagt i så fall?

Har själv levt som ofrivillig barnlös i många år nu. Det som har hjälpt oss är att vi varit hyfsat öppna med det inför släkt, vänner och kollegor. Samt, framförallt, pratat mycket om det med varandra.

Sen är det igentligen bara att acceptera att livet är orättvist och alla kan inte få allt. Istället får man fylla livet med annat kul och givande. Livet har väldigt mycket att erbjuda även utan egna barn.

/Kjell

Man kan inte jämföra barnlöshet med singelskap och att vara kändis. Jisses!!

Jag har själv ett barn, men skulle aldrig föringra dem som är barnlösa. Det går inte att förställa sig hur det känns.

Jag önskar TS lycka till!

Men vad längtar de barnlösa efter? Om de visste hur vardagligt det är att ha barn skulle de inte längta

Så du menar att bara för att du tänker så att det är "alldagligt" så måste alla andra kvinnor också uppleva det så.
Det är bara så onödiga inlägg i en sådanhär tråd där en kvinna behöver stöd.

Om du inte tycker barn är viktigt eller tillför så mycket, fine. Men skriv inte här då under rubrik känsligt!

Ja du om någon tex inte hade några ben så skulle man ju kunna fråga sig vad de längtar efter egentligen?  Om de bara visste hur vardagligt det är att ha ben...

Förstår inte er som skriver att man som barnlös romantiserar föräldrarskap!!!  Jag har snart tre barn och visst blir det en vardag men en vardag som man vill ha och drömmer om.

Att ts känner så stark känsla/längtan efter ett barn är väl helt natuligt för en kvinna, speciellt om man har någon att skaffa barn med.

Ts det hade varit intressant att höra hur ni har försökt. Ex har ni fått hjälp av läkare?? Är ni utredda??

Har vänner som befinner eller befunnit sig i samma situation.  Ett par fick hjälp med befrukningen ett par gånger innan det till slut blev ett tvilligpar(flicka o pojke)
Har en annan vän som är i adoptions väntelista till ett spädbarn.

Det går att få barn utan att själv vara den som bär på barnet men visst är det svårare men inte omöjligt.

Önskar dig all lycka till och hoppas att det löser sig på ett eller annat sätt.
 

jadu det ska jag säga till dig. detta e vad jag längtar efter..

*att få ett besked om att en liten människa har sitt lilla bo hos mig.
*känna å se denna lilla varelse se sig påmind varje dag från de man kan känna sparkar.
*få kämpa i ex antal timmar på förlossningen med sån olidlig smärta å få sedan upp en hal liten varelse på magen.
*att se in i ett par ögon med ren kärlek å få älska någon mer än det någonsin går.
*att vara vaken varje natt i ex antal timmar för att få trösta, ge skydd å mat till någon som inte skulle överleva utan mig.
*att se kärleken i min sambos ögon då han ser på den lill*
*vill känna förtvivlan, rädsla, ömhet, kärlek, oro å allt man känner när man har en liten att beskydda från omvärlden.
*få leva med denna varelse å ta hand om så länge man lever.
*leva ett familjeliv

men ifall du säger att ifall vi skulle veta hur en vardag ser ut som om de var de värsta man skulle kunna uppleva så lider jag med din/dina barn som har en mamma inte kan se det fina, härliga i att leva med barn.

jag vet mkt väl att de kan vara tufft men jag tar de gärna bara jag får uppleva det. 

Vad konstigt skrivet???

Bara en liten annorlunda solskenshistoria!

En äldre dam (släkting till mig) levde i ett ofrivilligt barnlöst äktenskap. Hon blev änka efter pensionsåldern. Hon träffade då en man i 25-årsåldern från Bangladesh. Deras vänskap utvecklades till ett mor/sonförhållande men månaga av hennes släktningar började anklaga henne för ett omoraliskt förhållande.

Damen valde då att fortsätta sitt nya mor/sonförhållande och fullföljde att adoptera honom (oj, vissa släktningar skrek att hon berövade "deras pengar").

Här skulle historien kunna sluta med att det var en sol och vårare - men nej, förhållandet var helt ärligt från bådas sida. När hennes nya son gifte sig så var det själklart att nya mor skulle bo brevid dem, När nya sonhustrun blev gravid var det den äldre damen som följde med till MVC.

När det var dags för förlossningen så fick min släkting (har för mig hon var 81 år då!) var den som var med på förlossningen och ta emot sitt barnbarn! Även om hon själv aldrig fick föda ett barn så fick hon lyckan att ändå få en familj att älska och som älskar henne - och dessutom vara med på en förlossning!