Barnlösheten knäcker mig..

Jag förstår att du menade väl men det är de sista orden man vill höra när man inte kan....

Tycker själv att TS inte har gjort allt hon kan ( vad vi vet i alla fall) för att försöka så jag håller tummarna för att hon får proffshjälp med både hälsa och hjärna!

Men åtminstone adoption är det väl också en viktgräns på?

Ts jag förstår dig helt och fullt. Att ens kropp inte funkar är en stor sorg. Jag kände mig värdelös för att jag inte kunde ge min sambo ett barn. Kram.

:

Att slappna av gör ingen skillnad alls.
Och det är nåt av det värsta  man kan få höra när man har svårt att få barn..

Det finns kliniker utomlands som inte har någon viktgräns (eller i alla fall en högre viktgräns än i Sverige). Jag vet inte var du bor, men Danmark och Finland känns väl som de smidigaste alternativen. Det finns en del info om utländska kliniker här på FL - både under "svårt att få barn" och "planerar barn - regnbågsfamiljen".

Vad gäller adoption och religiositet och sånt så varierar det mycket mellen de olika länderna. De som faktiskt har utlandsadopterat kan ge bättre råd än jag, så titta in i adoptionsforumet om du inte redan har gjort det.

Ensamheten är skitjobbig. När alla ens vänner försvinner in i kärnfamilj och bebisträsk och man inte riktigt platsar längre.Det är svårt att få nya vänner, men det går. Barnlösa vänner. Vänner med äldre barn. Yngre vänner som inte har fått barn än.

Och nu låter jag jättekäck, inser jag, men det är alls inte meningen att förringa dina känslor. Jag ville bara peka på några alternativ. Det behöver inte innebära en katastrof att leva utan egna barn, men det är bara du som vet när du inte orkar kämpa längre.

27 är bra för då har du tid!

Förstår dina tankar hundra. Jag klarar mig också nu efter barn och har gjort i 40 år - men tänker som du hur det blir när jag blir gammal. Som någon sa är det inte en garanti att man har någon som bryr sig för att man har barn, och det har jag tyvärr sett många bevis på med tanke på kollegor och så. Men det man lägger märke till är ju allt "träffat mina underbara barnbarn", när de berättar om sina jular med hela jättefamiljen, semestrar med alla etc. Och så tänker jag på mig själv och min situation och blir ledsen. Andra kanske har syskon och kan hoppas på syskonbarn i närheten men det kan inte jag. Och sen tanken... ska jag aldrig få uppleva kärleken till och från ett barn.

Adoption ja, vi får tyvärr inte adoptera eftersom jag är sjukskriven för utmattningssyndrom som kom som en smäll efter att jag fått utomkvedet. För att få adoptera skulle jag behöva vara frisk i flera år och det kommer jag inte hinna före jag fyller 42 eftesom jag inte börjat jobba än. Men vi funderade också över detta med kristendom och det var då hon sa detta att man kan se det som att man lever efter kristna värderingar. Sen sa hon också att till många länder ska man tänka lite extra när man skickar kort till adoptionslandet, t ex betraktar vi här i Sverige hundar som familjemedlemmar medan de i andra länder har låg rang så det sa hon att vi inte skulle nämna att vi har hund och att de inte ska vara med på kortet, jag skulle gärna ha lång kjol och vara väl övertäckt på kort samt gärna stå i köket och laga mat. Att jag är högutbildad behövde man heller inte skryta med eftersom det kan ses som negativt att jag är karriärsmänniska och inte kommer att vara hemmafru och finnas där för man och barn. Men det är lite olika beroende på vilket land som är aktuellt.

Men som sagt var - om du inte redan gjort det så gör en fertilitetsutredning. Jag var toknervös innan men de hittade inget fel utan det går bara inte utan orsak. Och det var så skönt att få veta att det inte finns något fel. Om det är något kan de oftast åtgärda det och då vore det ju bättre för er att få hjälp än att gå ytterligare några år och känna vanmakt. Ansök också om adoption, är ni inte gifta så gift er omdelbums om ni vill adoptera.

Vad gäller övervikt så är det lite olika hur man ser på det. De flästa kliniker och adoptionsländer tar emot om man har ett bmi på max 30, men kliniker utomlands tar emot även om man har högre bmi. Vet inte hur högt du har.

Lycka till  - och du ta tag i situationen idag. Gör inte som jag och vänta tills det är försent (som det verkar). För varje dag du drar ut på det och det inte händer något mår du ju så dåligt.

Förstår  att du är deppig just nu och ibland måste man ju deppa färdigt innan man kommer någon vart. Glöm bara inte att det är du själv som har nyckeln till att må bättre och att göra något åt barnsituationen. Du måste själv bestämma när du tyckt synd om dig och grävt ner dig klart och när du har tänkt kliva upp.

Du vet ju egentligen var du ska börja (vikten) och det är ett beslut som måste ligga väl grundat för att funka, men då gör det det också.

Du är bara 27 år och har en himla massa år på dig om du inte bara försitter din chans genom att inte testa de alternativ som finns. Du verkar ha ägglossning och det är ju också jättebra.

Oh, jag känner sådär med... fast det är för att både jag och min partner är kvinnor. Jag vill så gärna ha ett barn med våra gemensamma gener i, och det gör mig så ledsen att det inte går.

Jag kan förstå din längtan efter barn och rädslan för ensamheten. Men .... du FÅR inte ge upp!! Hör du det?

Nu ser du till att få igång en utredning -och JAG LOVAR! -det finns massor av orsaker till barnlöshet som kan åtgärdas -eller så finns det IVF. Jag tror att du kommer att få barn.

Ni måste veta orsaken och gå vidare efter det. Hitar de ingen orsak så ställer ni er  i kö för IVF . Jag vet 3 IVF barn här i grannskapet. SÅ DU GER INTE UPP!!

(Nu låter jag elak men jag vill peppa dig attse möjligheter även när det ser som mörkast ut.)

MÅNGA KRAMAR

Jag har själv upplevt att livet var nattsvart och trodde aldrig vi skulle ta oss upp ur det svart hålet. Genomgick fyra resultatlösa ivf och kände då att huvudet sa ifrån. Kom relativt snabbt in på adoption, mycket tack vare goda vänners adoption. Att ha någon att dela detta med kändes oerhört viktigt. Idag är vi föräldrar till två underbara pojkar. Kunde inte ha gjort det bättre själva. Ta steget och ta reda på så mycket som möjligt om adoption. Försök få kontakt med andra som adopterat, diskutera, fråga. Det är en lång väg att gå, men det blir ett barn till slut. Önskar er allt gott. Hur gråa molnen än är så lyser alltid solen där bakom. Kram.

Såg att nån annan också använde signatur Been there. Ber om ursäkt, det var jag som skrev inlägg nr 49.